BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi sitter mitt i historien. Bakom kulisserna skymtar hyvleriet och alldeles bredvid scenen sträcker sig fem våningar vattentorn mot himlen. Tornet som en gång rymde rosa badkar där dåtidens sågverksarbetare tog sig ett bad.
Det är en och en halv vecka kvar till premiären av ”Bricken på Svartvik”, amatörteaterföreningen Svartviksspelens uppsättning av Vibeke Olssons böcker om Bricken som utspelade sig just här i slutet av 1800-talet.
Baptist eller kärlek?
Vi har kastats in i akt två och möter 14-åringa Bricken som lite vacklande undrar om hon ska bli baptist eller satsa på kärleken. Natan, spelad av Viktor Ådahl, är en mer än tio år äldre man som förlorat sin arm i arbetet på sågen. Han är manipulativ och lite för förtjust i sin plunta. Men Bricken har svårt att stå emot.
En stund tidigare har jag suttit i gräset bakom scenen med Helena Svartling och pratat om de två år hon har levt med Bricken nära.
– Det som grep tag i mig var att det är arbetarhistoria som är berättad ur en flickas perspektiv. Det gör att man får syn på det lilla livet. Det var Sveriges första strejk som utbröt här på sågverket, och här är själva vaggan till de folkrörelser som ligger till grund för den svenska demokratin, där värden som solidaritet var viktiga. Värden som byggde landet men kanske inte är så populära alltid i dag …
Hon kisar i solen. Säger att hon har bestämt sig för att göra vad hon kan för att lyfta kvinnliga roller i en teaterbransch som vimlar av berättelser om män. Det tänker hon slåss för tills hon dör. Och Bricken är en av dem.
Den kreativa processen
Therese Söderberg på Teater Västernorrland, skissade manus utifrån de två första böckerna i sågverksserien, och sedan augusti förra året har Helena Svartling fortsatt att bearbeta och utveckla manusets text, karaktärer och situationer. Till sist fick Vibeke Olsson läsa och godkänna. Samtidigt har kapellmästaren Eric Skarby skrivit ny musik till hela föreställningen, musik med botten i folkmusiken för att förstärka tonen i berättelsen.
Helena Svartling har varit utlånad från Teater Västernorrland, och har fått lägga tid på arbetet. Nu knådar hon fram det bästa ur scenerna på scenen.
Alla fick vara med
– Ensemblen består av 24 personer i alla åldrar – från 12 till 70. Alla som har velat vara med har fått det, vilket har gjort att det helt oplanerat blivit en härlig mångfald. Någon är nybörjare och uppfyller en dröm om att få spela teater, andra är pärlor från kvartersteatern som jag har hållit ögonen på ett tag.
Saga Nordén Hagberg, 17, är en av dem. Hon skulle ha spelat rollen som Saga även i pjäsen, men fick sedan huvudrollen som Bricken.
– Jag är lite nervös. Pressen ökar nu när det börjar närma sig premiär, men det är skönt att komma till området och göra allt på plats, säger hon.
Nu känner hon att hon börjar blåsa liv i rollen, och hon njuter av att vara i den historiska miljön.
– Jag är så fascinerad av sågverkstiden, av arbetarrörelsen och det där att det handlar om att hugga i och slita. Och titta på husen! Jag hoppades på att vi skulle få göra en scen där uppe från balkongen på vattentornet, men det var visst för farligt att springa upp och ner där inne, säger hon.
Ja, att teatern skulle sättas upp just där historien har utspelat sig var egentligen självklart, men produktionen har haft stora bekymmer med att få de tillstånd och avtal som behövdes för att få röra sig i och runt byggnaderna. Först några dagar innan alla gick på semester nu i sommar fick man till en faktisk spelplats. Något som har stulit en del energi som hade behövts till annat.
Eftersom skådespelarna är amatörer sker allt repetitionsarbete på kvällstid. Många kommer direkt från jobbet och går in i scenen.
Med ett oändligt tålamod, tar de om och om igen när Helena Svartling vill få dem att överträffa sig själva.
– Stanna där! Det är jättefint det du gör, men när man är utomhus måste man vara ännu tydligare, jobba med pauserna, ta in publiken, och skratta gärna sådär lite nonchalant också, en gång till, säger Helena Svartling.
”Vi lär oss mycket”
Någon av de andra skådespelarna går förbi mig och viskar: Hon kräver mycket av oss men det är bra, vi lär oss mycket. Jag tänker att hon har en enorm känsla för detaljer, samtidigt som hon ser allt som händer på scenen. Hon verkar ha bestämt sig för att ingen ska gå härifrån oberörd.
– Vi blir gamla och sjuka, och saker händer i livet och vi mår inte alltid bra. Med den här föreställningen vill jag visa att vi människor behöver varandra. De folkrörelser som växte fram under sågverkstiden finns inte på samma sätt i dag, men de visade att det går att förändra världen om man gör det tillsammans.
