Året är 1957 och tre år tidigare hade USA:s högsta domstol beslutat att det stred mot landets konstitution att hålla skolor segregerade. Nu ska domen omsättas i praktiken, och de nio ungdomarna i Little Rock – som inte bett om någon uppmärksamhet utan bara vill få bästa möjliga skolgång – hamnar i centrum för ett helt lands debatt om ras och integrering.

Vissa hyllar dem som hjältar, andra not so much. 

Framförallt är större delen av stadens vita befolkning väldigt bestämda: deras barn ska inte beblandas med svarta. Hela organisationer bildas för att förhindra detta från att ske, Arkansas guvernör lägger sig i på segregationisternas sida, och när det är dags för skolstart står en uppjagad mobb och uppmanar till lynchning av de nya eleverna. Det hela går så långt att president Eisenhower får kalla in armén för att upprätthålla ordningen och hjälpa de nio barnen till skolan.

Själv har jag varit vagt medveten om allt detta. Sett bilderna förstås, kanske fått lära mig om det i skolan – jag minns inte. Vad jag däremot inte haft någon aning om – eller ens reflekterat över – är hur det var för de nio studenterna när de väl kommit in på skolans område, dit fotoblixtarna inte nådde.

Tur för mig och alla andra som är det minsta intresserade av amerikansk 1900-talshistoria, att Gloria Ray Karlmark finns, och tur att hon träffade författaren Elisabeth Åsbrink.

Ray Karlmark fick det senare av sina två efternamn när hon gifte sig med en svensk man. Hon är nu 82 år gammal, bor i Stockholm och har en lång och framgångsrik karriär inom tekniksektorn bakom sig. 

Inte en dag går utan att Gloria och de åtta andra blir fysiskt och psykiskt misshandlande av vita elever

Men 1957 är hon en av de där nio eleverna. 1957 är hon på väg in i en skola en stor del av de andra eleverna, en ännu större del av dessas föräldrar, och till och med många lärare, inte vill att hon ska sätta sin fot i. 

Det är, visar sig det, nu den verkliga mardrömmen tar sin början. Inte en dag går utan att Gloria och de åtta andra blir fysiskt och psykiskt misshandlande av vita elever. Deras skåp fylls med avföring, spottloskorna viner mot deras ansikten och n-ordet hör de oftare än sina egna namn. 

Åsbrink och Ray Karlmark turas om att skildra detta vidriga våld. Först ett kapitel av den förstnämndas sedvanligt medryckande (om än lite högstämda) essäistik, ofta med historisk bakgrund till det som sker; sedan den senares personliga vittnesmål. 

Det är ett effektivt sätt att berätta en historia, och gör att de 300 sidorna går ner i ett nafs. Som bäst är det när de två berättarrösterna går i dialog med varandra. I dessa stunder skapas en symbios mellan det historiska och det personliga berättandet som tar gestaltningen till nya nivåer. 

I ett år gick Gloria till gymnasiet i Little Rock och fick utstå dagliga trakasserier. Sedan stängde Arkansas konservative guvernör alla offentligt drivna skolor i delstaten i ett helt år för att slippa integrera dem. 

Gloria gick klart high school på annan ort, sedan pluggade hon på universitet i Chicago och till slut hamnade hon alltså i Sverige. Hennes, och de åtta andras, historia kommer dock leva vidare. Inte minst på grund av fina böcker som denna.