När Marjaneh Bakhtiari skulle skriva sin tredje bok kunde den inte handla om annat än Iran. Tv-nyheterna visade dramatiska bilder från demonstrationer i det forna hemlandet.
– Jag blev väldigt berörd av valprotesterna 2009 och skulle inte kunnat koncentrera mig på någonting annat. Bilderna påminde om revolutionen, exakt 30 år tidigare. Jag tyckte att det var så intressant att det nu finns tre generationer som alla har erfarenheter av en resning, säger hon.

Generationer osynliga för varandra
Det är dessa tre generationer som boken Godnattsagor för barn som dricker handlar om. Det är en kall vintervecka 2012 och en iransk familj planerar en minneshögtid för den bortgångne fadern. Döttrarna, två medelålders tvillingsystrar, orkar inte laga maten till kalaset, men vågar heller inte säga nej till sin dominanta mor. Modern vill slå på stort och bjuda hela släkten, men är egentligen mest upptagen av sorgen efter sin döde son, stupad långt tidigare i kriget mot Irak. Sorgen upptar fortfarande hela hennes existens och ju närmare minneshögtiden kommer, ju argare blir hon på den bortgångne maken, vars minne de nu ska hedra. Hon kommer aldrig att kunna förlåta honom för att han velat göra hennes son till en martyr, till en son av den iranska staten.

Osynliga för de vuxnas ögon försöker barnbarnen, kusinerna Mehran och Saman, hitta sin plats i tillvaron. De kallas lata och bortskämda och ingen ser att deras erfarenheter från valprotesterna 2009 skulle kunna liknas både vid föräldragenerationens upplevelser från revolutionen 1979 och med morföräldrarnas från statskuppen 1953.
– Mehran och hans mormor skulle säkert ha haft jättemycket att prata om, men de möts aldrig. Istället går de ensamma och bär på sina erfarenheter, säger Marjaneh Bakhtiari.

”Aldrig varit så nervös”
Vi ses dagarna innan boken släpps. Marjaneh Bakhtiari berättar att hon aldrig tidigare varit så nervös. Snart kommer recensionerna, läsarreaktionerna och till helgen väntar bokmässan i Göteborg. För första gången våndas hon över hur boken och dess karaktärer ska tas emot.
– Det skulle vara skitjobbigt om karaktärerna upplevs helt annorlunda än jag tänkt eller om läsaren inte berörs av dem. Det är en ny oro för mig, jag tror inte ens jag tänkte den tanken med de andra böckerna, säger hon.

Själv känner hon starkare än någonsin för personerna hon skapat. Den distans hon tidigare känt, både inför sina karaktärer och för det hon skrivit, är borta. Romanerna Kalla det vad fan du vill (2005) och Kan du säga schibbolet (2008) har båda hyllats, men själv säger hon att hon inte hade samma engagemang då som nu. Hon beskriver det som att hon tidigare skapat karaktärer med givna åsikter och ståndpunkter som hon sedan placerat i en handling, likt en sketch.
– Jag presenterade en bild och en motbild för att låta dem mötas. Det där släppte jag helt i och med den här boken och det har varit enormt befriande. Den är mycket mindre planerad, säger hon.

För att hitta friheten i skapandet blev hon tvungen att tänka bort sin publik. Hon har fortfarande en svensk läsekrets för ögonen, men har valt att inte anpassa sig efter den.
– Jag har inte försökt förklara karaktärerna eller göra dem intressanta och spännande, trots att det finns vissa förväntningar om Iran. Jag har heller inte försökt beskriva Teheran för någon som inte varit där. De få miljöbeskrivningar som finns med utgår från karaktärerna, säger hon.

Hon tror att de som gillat humorn i de tidigare böckerna kanske kan komma att bli besvikna.
– Samtidigt tycker jag att det finns en humor i den här boken också. En humor som jag inte kan bli av med, som kommer naturligt.

Vardagen intresserar mest
Marjaneh Bakhtiari föddes i Teheran och kom till Sverige som sjuåring. För att få inspiration till boken reste hon tillbaka och blev kvar i hela nio månader.
– Jag har alltid varit där på sommarloven, men aldrig så här länge. Det var skönt. För första gången blev jag vanlig för mina släktingar där nere. Vi behövde inte hitta på en massa saker, vi kunde bara vara, berättar hon.

Hon fick uppleva den iranska vardagen, den som boken till stor del handlar om. För trots alla minnen av krig, revolution och protest är det en vardagslunk vi får följa i Godnattsagor för barn som dricker. Tvillingsystrarna röker, gnabbas, ringer i sina I-phones och tar klasser i yoga.
– Det som intresserar mig är hur historien påverkar de människor som bara försöker leva sina liv. Det mesta av ens liv är trots allt vardag. Ibland avbryts den av dramatiska händelser, men sedan blir det vardag igen.

Högst betyg av mamma
Ingen av Marjaneh Bakhtiaris böcker har varit självbiografiska, inte heller denna. Hon understryker att den egna släkten i Iran inte delar romanfamiljens dramatiska erfarenheter. Ingen tvingades ut i kriget som soldat och ingen har varit politiskt aktiv. Godnattsagor för barn som dricker är ändå den bok som väckt mest igenkänning hos hennes egen mamma.
– Mamma brukar ge mig en procentsats för hur mycket av innehållet i mina böcker som hon förstår. Jag trodde knappt att hon skulle komma igenom den här eftersom språket är svårare, men den fick faktiskt högst procent av alla hittills. Hon kände igen miljön, tiden och kunde relatera till personerna.

Föräldrarna bor sedan några år tillbaka åter i Teheran, men för Marjaneh är det inte aktuellt att flytta efter. Hon säger att hon inte kan tänka sig någon annan stad än Malmö.
– Jag känner mig bekväm här. Men jag trivs också bra med att kunna resa fram och tillbaka till Teheran, att inte riktigt behöva välja.