Hon jobbar som strategisk chef på människorättsorganisationen Euro-Mediterranean Human Rights Monitor och jag lyckas få en kort pratstund innan hennes mobilbatteri dör. Israel har kapat all elektricitet och generatorn som hon använt för att ladda sin telefon har snart slut på bränsle. 

I hallen står familjens väskor packade sedan i lördags, om de skulle behöva fly med kort varsel. Frågan är bara vart.

– De senaste dygnen har varit de värsta vi har varit med om sedan den israeliska attacken i maj 2021. Flyganfallen har avlöst varandra och de har bombat sönder hela bostadshus. Israels säkerhetstjänst har skickat sms till oss här i Gaza och uppmanat oss att lämna våra hem, men det finns ju ingenstans vi kan söka skydd! 

Hon suckar tungt när jag frågar om vad folk i Gaza tycker om Hamas attacker på civila israeler.

– Ingen, absolut ingen här önskade att den redan våldsamma situationen vi lever i skulle eskalera till den här fruktansvärda nivån. Men samtidigt var det väntat, vi har de senaste 17 åren uthärdat en stenhård israelisk blockad som inneburit att vår rörelsefrihet och rätt till mat, vatten, skola och säkerhet har kringskurits. Vi vet att Israel inte behöver någon förevändning för att inleda attacker mot Gaza. Sedan 2008 har Israel inlett fyra stora militära attacker som inte föregåtts av någon terror från Hamas.

Maha Hussaini tycker att omvärlden har svikit Gaza-borna.

– Under 17 år av blockad och 75 år av ockupation har det internationella samfundet låtit Israel komma undan med sina krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter. Det vi palestinier behöver nu, mer än någonsin, är att världen erkänner dessa kränkningar och fördömer det våldsamma kollektiva straff som nu används mot oss i Gaza, säger hon innan vi måste sluta prata för att spara på hennes mobilbatteri.

När jag lagt på luren ringer jag Victoria Strand, läkaren och trebarnsmamman som seglade med Ship to Gaza 2010 och blev tillfångatagen av israeliska soldater. Jag vill veta vad hon tänker.

– Självklart sörjer jag alla civila som drabbas, såväl israeler som palestinier, men tyvärr är jag inte ett dugg förvånad. Våld föder våld och förtryck håller inte i längden. Det har ju skett en upptrappning av våldet på Västbanken de senaste två åren; militären gör nattliga räder i palestinska hem, antalet dödade palestinier har ökat kraftigt, och bosättare bränner ner palestinska olivlundar och kastar sten på palestinska barn på väg till skolan. Man är längre bort än någonsin från att nå en fredlig uppgörelse, säger hon. 

Enligt Victoria Strand är det avgörande att alla de hundratusentals israeler som demonstrerat mot att deras demokratiska rättigheter hotas av landets nya extremhöger-regering förstår att ingen verklig demokrati är möjlig förrän Israels ockupation av Palestina upphör.

– Ockupationen påverkar inte bara de ockuperade, utan även ockupanten. Många i den israeliska demokratirörelsen säger att man splittrar rörelsen när man börjar prata om ockupationen och den apartheid som palestinier utsätts för, men det stämmer inte. Verklig demokrati och fred kan bara uppstå när ockupationen upphör, det säger egentligen sig självt.

Bland de hundratusentals israeler som regelbundet demonstrerat i Tel Aviv sedan januari finns journalisten och ockupationsaktivisten Haggai Matar. Han har precis lagt sina två barn när jag ringer, rösten är svag och han låter trött.

– Jag är förkrossad, det finns inget annat sätt att beskriva vad jag känner just nu. Här i Tel Aviv gick krigslarmet tidigt i lördags morse och en raket landade en bit från mitt kvarter. Men det var ju i södern nära gränsen till Gaza som de riktiga massakerna ägde rum, de bara pågick timme efter timme utan att någon stoppade dem.

Han beskriver känslan av att som israel för första gången tvingas uppleva det som palestinier upplever dagligen; nämligen att känslan av att inte bli försvarad, att vara skyddslös.

Att många av dem kämpar för ett fritt Palestina bryr sig inte Hamas om

– Vi är så vana vid att det finns stängsel, militär, teknologiska vapen och en hel omvärld som skyddar oss från angrepp. Vår självbild är att vi inte kan skadas eller straffas, och jag tror att det just är den där känslan av straffrihet som gjort det möjligt att Israels apartheid mot palestinier kunnat fortsätta så länge.

Haggai Matar har ägnat hela sitt vuxna liv åt att kämpa mot Israels ockupation och är chefredaktör för vänstertidningen +972 som regelbundet skriver om övergrepp mot det palestinska folket.

Ändå har han svårt att ta in det som händer just nu.

– I de byar i södra Israel som Hamas attackerat bor oproportionerligt mycket vänsterfolk och människorättsaktivister. Det betyder att jag har flera vänner, kamrater, kollegor och bekanta som antingen dödats, skadats eller kidnappats, vilket är så fruktansvärt. Att många av dem kämpar för ett fritt Palestina bryr sig inte Hamas om. Samtidigt ser jag hur israeler skriver att Gaza borde jämnas med marken och kallar det som Hamas gör för folkmord. Det är tröstlöst.

Haggai Matar menar också att de israeler som demonstrerat mot högerregeringens odemokratiska lagförslag måste förstå att ingen demokrati är möjlig utan att ockupationen upphör.

– De måste inse att de politiska krafter som nu driver den auktoritära, antidemokratiska linjen i israelisk politik är samma krafter som legat bakom förtrycket. När vi från antiockupations-blocket har kommit till demonstrationerna har folk sagt att vi splittrar rörelsen, men det är tvärtom. Vi förstår att allt hänger ihop och att demokrati måste gälla alla, inte bara israeler.

Innan vi lägger på säger Haggai Matar att han vill lägga till något, något han inte vill att folk ska glömma.

– Anledningen till att vi befinner oss i den här fruktansvärda situationen idag är att det internationella samfundet och västerländska demokratier, som säger att de vill upprätthålla internationell lag, inte har satt ner foten mot Israel. De har aldrig visat samma sympati och stöd för palestinier som de nu gör för Israel. På det sättet är de medskyldiga till att detta fortsätter.

Jag känner hans rädsla, ilska och frustration.

Själv har jag både nära vänner och ingift släkt i Israel – en bor till och med på en bosättning. 

Ingen är oberörd, alla känner smärta.

Hamas attack är avskyvärd, pervers och fullkomligt skoningslös.

Men många av dem som med all rätt reagerar på de fruktansvärda bilderna när Hamas soldater skändar, torterar och avrättar civila israeler, har aldrig uttryckt sorg över vad Israels soldater gör med civila palestinier och har gjort dagligen sedan 75 år tillbaka. 

För dem är ett palestinskt liv inte lika mycket värt som ett israeliskt. För dem verkar det inte spela någon roll att det i världens största utomhusfängelse Gaza lever 2 miljoner människor som inte har tillgång till varken rent vatten, elektricitet eller sjukvård på grund av Israels ockupation.

Men eftersom mitt hjärta slår och alltid kommer slå för alla människors lika rättigheter är mitt engagemang mot antisemitismen lika stark som min avsky mot ockupationsmaktens apartheid.

För alla som på riktigt bryr sig om människovärdet, och inte gör skillnad på folk och folk, borde den inställningen inte vara en motsättning, utan en självklarhet.

Eller egentligen: den enda möjliga.