Jag har under mina 18 år fått många olika insatser från socialtjänsten, såsom: familjehem, HVB-hem och institutioner. Dessvärre har inget av dessa insatser fungerat så som jag helst hade önskat, men det finns så mycket som socialtjänsten dock hade kunnat göra annorlunda.
Jag fick mitt första LVU redan som sjuåring, dock hade det troligen varit bättre om jag blivit omplacerad tidigare, att jag inte hade växt upp med en mamma som missbrukat och dessutom hade alkoholproblem och en pappa som lämnade oss för drogerna. Jag hade kunnat växa upp med en helt annan familj, där de hade kunnat vägleda mig på rätt spår och fått en helt annan start.
Min största fundering är: Vem hade jag kunnat vara i dag?
Det som hade kunnat förhindra att jag är där jag är i dag, skulle ha utspelat sig redan när jag var ett litet barn. Socialtjänsten har präglat min uppväxt med ovisshet och otrygghet, vilket har lett till den osäkra person som jag är nu i dag.
I stället för de 28 olika placeringar som de har ”utsatt” mig för, hade de kunnat samarbeta med mig och tillsammans gjort en plan utifrån bådas önskemål. Jag är själv medveten om att jag behöver hjälp, men hade hellre önskat mig en annan väg.
Hade jag fått växa upp i en trygg miljö, med vuxna som velat mig väl, tror jag att jag hade varit en relativt självsäker individ i dag.
Jämt har jag känt mig som ett paket med ett innehåll som ingen vill ha, det minsta lilla fel jag gör resulterar i att jag kastas vidare till ett nytt ställe och ger mig en känsla av misslyckande.
Att vara på ett ungdomshem, mer eller mindre på tvång, gör ingenting lättare, snarare mycket svårare. Jag försöker tänka positivt och bygga upp till det liv som jag en dag ska leva, men ingenting går dit som jag vill. Jag har alltid försökt att vandra rätt väg, men det slutar alltid på fel spår, vad jag än väljer.
Det är svårt att be om hjälp när man inte mår bra, helst hade jag önskat att personalen kunde se när allt inte står rätt till. Jag försöker att be om hjälp, men personalen ser sällan det, i stället ser de ett leende som är masken jag använder.
Michaela
Frihet. Äntligen är jag ute. Jag åker dit jag längtade mest. Till mina vänner. Jag skiter i familjen. Vill inte besöka dem. Hjälpte de mig? Nej. Ingen respekt fick jag. Men jag får respekt på gatan bland mina vänner. De som är min riktiga familj. De som trots allt saknat mig mest.
Jag är rädd. Rädd men glad. Jag är rädd för att bli inlåst igen. Rädd för mig själv och mina handlingar.
Jag träffar Olof. Min bästa vän. Min älskare. Mitt allt. Han som ställt upp för mig under de svåraste perioderna i mitt liv. Han som alltid funnits för mig. Han som aldrig svek mig. Jag ringer. Berättar att jag är fri. Berättar att nu är det bara han och jag. Ingen soc. Ingen institution. Ingen personal och inga myndigheter som står emellan.
Han möter upp mig i Västerås. Stationen. Tågstationen som jag längtade efter att få se så mycket. Jag fäller en tår när jag ser han. Sa jag en tår. Nej inte en. Flera miljoner tårar. Jag känner i den sekunden att jag är världens gladaste flicka. Vi tar bussen hem till han. Till han. Till mig. Till våran lägenhet.
Vi sätter oss i soffan. Ringer några samtal. Nu knackar det på dörren. Jag får en tillbakablick. Hemska minnen kommer upp. Dagen då de tog bort min frihet. Låste in mig. Första tanken som kommer upp är att snuten väntar på mig utanför dörren.
Olof öppnar dörren. Han hälsar på Klimpan. Tar fram pengar. Betalar och kommer sedan tillbaka till mig igen. Vi stänger av våra telefoner för att inte göra bort oss igen. Olof lägger fram påsen på bordet. Tar fram gamla bankomatkortet. Femhundringen är framme. Vi drar en lina. En efter en. Tio. Tio till. Det slutar med fyrtio. Det har jag längtat efter. Vi lägger oss ner och kramas. Trygghet. Kärlek. Det är min frihet. Människor jag har runt omkring mig. Det är de som gäller nu. Ingen ska förstöra det jag har. Men jag är rädd. Otroligt rädd att göra fel. Att bli fast igen. Jag vet att från den sekunden jag kom ut gjorde jag fel. Jag gjorde fel som ens åkte dit. Men gjorde jag verkligen fel. Eller tror jag det på grund av att alla har sagt det till mig. I alla dessa år. Har de sagt vad som är rätt och vad som är fel. Jag vill vara med de jag älskar. Jag vill göra det jag känner är bra för mig.
Jag pussar Olof på kinden. Min sista kyss. Oron. Den finns inte hos mig. Rädsla. Den är borta för längesen. Kärlek. Den finns. Och kommer alltid finnas kvar i mig. Min kärlek till Olof. Den var stor. Men kärleken till drogerna var större. Jag är trött. Jag blundar. Jag somnar. Jag somnar medveten. Medveten om att jag aldrig mer vaknar upp. Detta är vad frihet är för mig. Låter skrämmande. Kanske har du rätt. Men jag var envis. För envis för att leva. För jag behövde alltid bevisa att jag gör som jag vill. Och att ingen kan stoppa mig. Och det gjorde jag. Jag nådde mitt mål. Och är nu där. Där jag känner större frihet än någonsin. Detta är min frihet. Vad är din?
Agnes