Två nya fans dyker upp bara någon minut senare när vi hunnit till Mariatorgets fontän för att ta foton. Beundrarna heter Thomas och Benke, är i sjuttioårsåldern och minst sagt glada i hågen.
”Nämen, det är ju du! Får man ta en bild med dig?” frågar Thomas på utpräglad söderslang. Han vill skicka den till sin kompis Bosse, som tydligen också gillar Nour.
”Jag måste säga att du har en värme som verkligen går igenom rutan”, säger Thomas till komikern och tillägger ”Och så är du väldigt söt, det måste man väl få säga?”. Sen behöver den glada gubbduon gå och hämta sina barnbarn från förskolan.
Lite för känd, lite för kär
Också på sociala medier öses mycket kärlek över Nour El Refai. Inte minst sedan hon i oktober fick sitt första barn tillsammans med komikern Henrik Schyffert. En löjligt gullig bebis som paret turas om att posta kärlekshyllningar till på Instagram.
På fotona luktar de nyförälskade föräldrarna så intensivt i hans fjuniga hjässa att näsorna viker sig. Henrik ser precis så hålögd ut som man bara gör efter månader av risig sömn. ”Pappaledig. Det hetaste ordet jag vet” skriver Nour El Refai under en av bilderna. Hon får medhåll i kommentarsfältet: ”Finns inget sexigare än en man som tar hand om sitt barn!”. Paret är fortfarande särbos men sover alltid ihop, och pusslar med schemat på dagarna så att de både kan jobba och vara med sin bebis. Det verkar funka alldeles utmärkt. Den fyra månader gamla bebisen sover dessutom redan rätt bra.
Redan här börjar det kanske svida i någon. Verkar inte paret nästan lite orimligt kära? Är de inte också lite för framgångsrika? Kanske kunde Nour El Refai ha blivit vid sin läst som up and coming-komiker i hbtq-kretsar? Och när hon nu verkar vara så feministisk, smart och politiskt medveten, hur kan hon då råka sagt den där saken om diabetiker i Skavlan? Eller skickat vidare skärmdumpen som nu dykt upp i ett förtalsmål? Förväntningarna är skyhöga, tonen rent hatisk i de många kritiska kommentarer som komikern varje vecka tar emot.
Känner klassförakt
”Jävla fitta!” säger Nour El Refai ibland till huvudrollen i pjäsen ”Störst av allt” under repetitionerna. Irritationen mot huvudrollen väller fram i partier där den 18-åriga Djursholms-tjejen säger att hon ska ”åka till Tensta och ta med sig pepparspray”.
– Då tänker jag ”vad fan?!” Men jag älskar henne också. Det är därför hon är så svår. Maja är den svåraste rollen jag har gjort.
För några år sedan gav Leif GW Persson boken ”Störst av allt” till Nour El Refai på en jaktträff. Författaren till boken var tv-kriminologens egna dotter, Malin Persson Giolito, och Nour föll pladask för thrillern om en skolskjutningen i rikemansreservatet Djursholm. I vår ställer sig skådespelaren på scen som bokens ovanliga förövare, gymnasietjejen Maja, som åtalas för mord.
Maja är uppväxt i rikemansreservatet Djursholm bland finanstoppar och deras avkommor. Du själv är född i Libanon och uppväxt med ensamstående mamma från Syrien. Finns det plan där ni ändå har likheter?
– Jag har ju också varit 18, men framförallt kan jag relatera till att vara fruktansvärt förälskad. Allt är på liv och död, och jag minns frustrationen att inte bli tagen på allvar i sina känslor i den åldern. ”Hör du inte vad jag säger? Jag älskar honom så att jag dör!”,
Kan du känna klassförakt när du tänker på tillvaron som skildras i pjäsen?
– Det är klart. Mitt klassförakt handlar nog om människor som tror att ”alla kan lyckas bara de kämpar”, som också är en replik i föreställningen. Det är en genre av politik, moralpolitik och människor som tror att det är så....och det föraktar jag. Inte nödvändigtvis att du har pengar. Jag har också gjort värsta klassresan, jag tycker det är asgött med pengar. De jag föraktar är de som inte förstår att man kan vara offer för situationer eller samhällsskillnader. ”De kan väl också bli rika?”.
”Jättehårt jobb, jättemycket mamma”
Eftersom boken gjorts om till monolog handlar det totalt om 15 roller och 50 sidor text som Nour El Refai har manglat in, först som höggravid, sedan med amningshjärna. När min egen bebis var fyra månader var jag en knappt talför zombie stora delar av dygnet. Men sånt där är ju olika.
– Jag fattade ju att det skulle vara jobbigt. Men det är så med det här arbetet, det går inte riktigt att tajma allt, vi skulle ha premiären tidigare och kunde inte skjuta upp den hur länge som helst. Och det går ju! Allt planeras in i minsta detalj så att det blir bra, säger hon.
En lösning har varit att sufflören kommit hem till skådespelarens lägenhet när de pluggat text, så att bebisen har kunnat vara med. När jag frågar dramatikern och regissören Paula Stenström Öhman om Nour El Refais arbetsinsatsen konstaterar hon snabbt: ”Det är en jävla utmaning och prestation”. Men komikern verkar ha hittat en balans som funkar.
– Vi jobbar jättejättehårt när vi jobbar och så är jag jättejättemycket mamma när jag är ledig. Det är klart att det skitjobbigt att vara ifrån honom, men det är också skitbra att han och hans pappa knyter ett jättestarkt band. Det gör honom till en lyckligare bebis.
I sociala medier får du en hel del pikar kring ditt föräldraskap: Akta hyllan, den kan ramla ner i bebisens huvud! Akta sjalen, han kvävs! Vad tänker du kring de här... vad ska vi kalla dem... ”tipsen”?
– Att bli tillsagd är bara störigt, så någon gång röt jag ifrån. För alla vet ju att man som förälder är jättefjanting i sin noja om allt. Men jag får också jättefina tips av folk. Det är stor skillnad på att tipsa i välmening eller rena pikar och anklagelser om att jag skulle vara en dålig förälder.
”Hoten är bottenlöst äckliga”
Nour El Refais Instagram 25 januari:
”Lördagkväll. Finns ingenting i hela världen jag hellre gör. När din lilla hand snurrar in sig i mitt hår och du somnar tryggt så känner jag hur starkt vårt band är. Vartenda nervtråd i mig vill slingra sig runt dig och skydda dig. Jag har känt mig vilsen hela mitt liv. Fått höra att jag inte hör hemma här. Undrat var min plats är och allt det där som en liten invandrarunge gör så länge den lever. Men ingenting av det där är viktigt längre. Du har dina rötter i mig. Jag är ditt sammanhang, din rot, och det är det starkaste jag nånsin känt. Du stannar mig, stillar mig och jag behöver inget ankare längre. Det räcker att jag får vara ditt.”
Både du och Henrik har fått grova rasistiska kommentarer under gulliga bilder på ert barn. Är du rädd att Sami få samma skit för sitt ursprung som du har fått under uppväxten?
– Nej, jag tror inte att han kommer att få det. Dels för att han inte kommer att se så rasifierad ut, och dels för att han kommer att växa upp med helt andra förutsättningar än jag. Men sedan kommer han ju få höra massor av fördomar om araber och muslimer.
Hur känns det?
– Det är bara bottenlöst äckligt. Det var rena dödshot på Instagram och Facebook. De grövsta polisanmälde jag, tre personer. Det är jobbigt att prata om... Men sen är det inte så de flesta är, jag blir inte utsatt hela tiden. Men då blev jag jävligt chockad och förbannad. Men min bebis vet ju inte om det, och det är ju inte emot honom egentligen. Hoten handlar om att försöka skada mig och Henrik.
Från ett annat håll verkar man vara väldigt sugen på att koppla dina framgångar till din relation. I samband med premiären av ”Landet lyckopiller” sa Tankesmedjan spydigt ungefär ”Ni vet väl vad som händer om man är ihop med någon ur Schyffert- eller Haagklanen? Man får ett eget program på SVT!”. Vad handlar det här om, tror du?
– Det var vissa som tyckte om mig mer när det inte gick lika bra för mig. Men det är väl alltid så, att det är ett svek om man blir för känd. Men jag har inte tappat mina ideal”
Just Tankesmedjan är ju ett satirprogram, men skämtet spinner vidare på en tanke om att du skulle tjäna på din relation. Hur tänker du kring det?
– Man får skämta om mig. Sanningen är ju att Henrik tjänar väldigt mycket på vår relation. Han får massa creddkapital av det ”åh, han är ihop med en feminist!”. Men det räcker för mig att veta det här: Vi är särbos, jag försörjer mig själv för att jag är framgångsrik på mitt jobb. De kan inte komma åt mig där. Det är en stolthet för mig. Det är en del av den feministiska kampen som jag tycker är viktig, att inte vara ekonomiskt beroende av en man.
”Vad är rimligt straff?”
Slutligen den senaste stormen kring Nour El Refai. Under metoo-hösten 2017 blev en känd kulturprofil uthängd för våldtäkt i en sluten grupp på Facebook. Posten skärmdumpades och skickades av flera personer vidare till Nour El Refai, som då var nära vän med profilen. Förtvivlad sms:ade hon sin kompis: Vad fan pågår? Hon behövde veta. Två år senare har kulturprofilen nu anmält kvinnan som hängde ut honom för förtal. I förundersökningen framkommer att det är via Nour El Refais sms som han fått reda på kvinnans namn. Komikern hade missat att klippa bort det.
Kritiken på Nour El Refais instagram har sedan varit massiv: Angivare! Hur kunde du vidarebefodra skärmdumpar från en sluten Facebook-grupp? Vissa kommentarer är mycket grova. ”Att du inte dinglar från ett träd”, ”Våldtäktsmöjliggörare”, Att du inte går under jorden av skuld och skam”.
– Jag förstår besvikelsen, och som feministisk förebild får jag inte göra sånt. Jag borde inte gjort så. Hade jag vetat att det skulle kunna leda till en förtalsanmälan flera år senare hade jag såklart agerat annorlunda. Jag känner enorm skuld för det. Och det är bara att vara ärlig med det och försöka förklara utan att skylla ifrån sig.
Tonen i kommentarerna är extremt hård, även efter att du bett om ursäkt. Vad säger det här om samtalsklimatet vi har nu, tycker du? Går det att vara människa, att kunna göra fel ibland?
– När jag blir synad med att ha gjort något dumt har jag valt att bemöta kritiken, och att be om ursäkt. För jag tycker det är viktigt att kunna ifrågasätta. Men ibland är det inte en ursäkt folk vill ha. Till slut handlar det inte längre om vad som har hänt, och hur kan vi prata om det, utan om ren förnedring. De vill knäcka mig och de använder alla medel för att göra det. Oavsett hur mycket jag bemöter kritiken och försöker visa respekt. Och jag blir på riktigt intresserad: Vad är rimliga proportioner på straffet för en sån här grej?
Frågan får hänga i luften. När jag dagen efter intervjun mailar fotona från Mariatorget till Thomas och Benke, insisterar gubbduon att jag skickar vidare de varmaste hälsningar till skådepelaren som de fick fotas med: ”Hälsa Nour och påminn henne att hon står högt i kurs. Hon besitter en särskild närvaro i det hon gör som vi gillar”.
De allra flesta verkar ändå hålla med om det.
