Det finns ett beteende som kallas ”cute aggression” - att tycka att något är så över-jordiskt gulligt att man nästan blir arg. Jag tänker på detta syndrom när jag träffar Nour El Refai på kattkaféet Java Whiskers i vid Odenplan i Stockholm, ett nytt fikaställe där gästerna får dricka kaffe bland hemlösa kissar. I en stor läderfåtölj sitter komikern med inte mindre än tre spinnande pälsbollar i knät och nästan krampar av kärlekskänslor.
– Jävla kattjävlar, ni är så GULLIGA. De här trubbiga ansiktena, jag får PANIK! Väser hon så att orden pressas fram mellan tänderna.
Sedan genombrottet som Bitterfittan TV4:s Raj Raj har Nour bockat av de flesta av kultursveriges största prestigeuppdrag. Hon sommarpratade redan som 21-åring, har stått på Dramatens scen, lett Melodifestivalen och har turnerat landet runt med den självbiografiska humorföreställningen ”En komisk depression”. Här skojade hon bland annat om att bli ihopblandad med med artisten Laleh ”Nej, jag är en annan blatte på tv” och berättade att hennes egna katter Rosling och Jalmert är två riktiga små as - som varit fantastiska för hennes psyke.
– Jag skaffade katter i en av de sämsta perioderna i mitt liv och det hjälpte mig jättemycket, utvecklar hon.
Särbo sedan sex år
Sedan sex år är Nour El Refai särbo med Henrik Schyffert, komikerkollega men dessvärre även kattallergiker. Detta har lett till att Nours katter numera fått flytta hem till hennes mamma, där de tack och lov har det ”skitbra”. Men särbo tänker komikern ändå fortsätta att vara, eftersom hon mår bäst av det och - är hon noga med att poängtera - för att hon har råd.
– Jag har bott i samma fastighet sedan jag vara 18 år. Allt är skräddarsytt efter mig, varenda tallrik och bild på väggarna - det är mitt bo. Henrik har samma hos sig, så ingen av oss ser någon anledning att flytta ihop. Om vi älskar det här, varför ändra på det? Det är möjligt att vi känner annorlunda om två eller fem år, men just nu är det perfekt.
Den 18 februari har den tredje säsongen av SVT:s humorserie Bonusfamiljen premiär, där Nour El Refai fått en större roll som resurs-läraren Sima.
– Det skvallrades redan i förra säsongen om att hon hade en flirt med Eddies pappa Martin. Och nu börjar allt med att Sima precis ska bli mamma, samtidigt som hon ska ta sig rollen som bonusmamma. Så det handlar mycket om det: Problematiken i att vara bonusförälder.
Du är själv bonusförälder till Limpan, 16, och Janne, 19. Känner du igen dig i Simas situation?
– Ja. Jag älskar Henriks barn och har ett starkt band till dem. Men jag kan känna en rädsla kring hur det skulle kännas för dem om vi skulle skaffa ett annat barn. Jag tror att Sima känner så också: ”Shit, här har jag ett barn som är mitt – vem blir du då?”
Tänker du så privat?
– Nä, nu är Henriks barns så stora. Men tidigare har jag funderat på hur det skulle vara. Och sen är det frågan om hur mycket man får säga till om och hur mycket får man uppfostra. Nu är hans barn jätteväluppfostrade, supermjuka och snälla. Det är inget tjafs eller bråk, så de har varit ganska enkla.
Hur tog du dig an rollen som bonusmamma när ni blev ihop?
– Alla barn vill ju alltid att deras föräldrar ska vara tillsammans, men skilsmässor händer och det måste få ta tid. Vi har varit ihop i sex år men tog det jättelångsamt med hans barn. Jag hade väldigt stor respekt för deras familj som de har sedan innan.
Din egen barndom är enormt långt ifrån livet som dina bonusbarn lever. Din mamma var städare, en ensamstående mamma från Syrien med fyra barn. Ibland var fanns inga pengar att köpa mat för, så att du fick gå hungrig. Har det känts viktigt för dig att prata med dina bonusbarn om det?
– Vilken jättebra fråga, ingen har frågat om den klassgrejen förut! Ibland har jag känt behov av att kommentera vissa grejer, så att Henriks barn ska få andra referensramar. Men jag måste ändå säga att de har en jättebra förståelse för det där. De har träffat min mamma och vet hur min barndom var. Men det är dubbelt, för samtidigt som jag vet att de kan få det mesta så vill ju jag också ge dem massa grejer. Så jag har köpt vissa för dyra julklappar bara för att jag kan, och om de ber mig köpa något från mataffären så finns det ingen gräns, då köper jag jättemycket godis och chips. De är ju så stora, så jag behöver heller inte uppfostra dem i när de får äta det eller inte.
Transfetter ÄR kärlek.
– Ja, men lite så, och de får låna min telefon och klicka hem mat från Foodora. Jag själv hade det aldrig så, och de är inga svin, så jag behöver inte markera mot dem. De är så jävla fina barn! Men en grej som jag märker är bra är att jag bidrar med en annan sorts umgänge. Deras föräldrar är högstatuspersoner, tillhör en högre klass och kanske mest umgås med andra högstatuspersoner. Jag har kompisar som bryter, är nyanlända, som är trans, som tillhör massor av minoriteter. Med mig får Limpan och Janne träffa andra människor än de kanske gör med sina föräldrar.
Hur var det att sitta och låtsas-amma spädbarn under inspelningen av Bonusfamiljen?
– Det var så himla mysigt! Så mycket bebisar GAAAH. Jag älskar bebisar, älskar barn, älskar djur, allt som är gulligt. Jag hade en fejktutte som jag skulle amma med, som gjöts av efter mitt egen tutte. Om jag stoppade in mitt eget bröst skulle det ju vara perverst mot barnet. För mig skulle det kännas som ett övergrepp. Det var skitviktigt för mig också att det skulle kännas bra för föräldrarna.
Du har haft en feministisk agenda genom din karriären. Har vi kommit någon vart sedan du började?
– Vi lever ju fortfarande i ett patriarkat, den strukturen kan ingen kvinna ändra på hur hur feministisk hon än är. Men sen kan man ändra situationer, som i ståuppbranschen där det är jättemycket tjejer nu, eftersom de som bokar har fattat att de måste. Det är skitkul! Men i takt med att det har blivit bättre så kan man se att det finns andra saker också: Det finns för få rasifierade, det finns för få afrosvenskar. Det är inte intressant att bara prata om feminism längre. Man måste prata om alla människors rätt.
Att bara räkna 50/50 vad gäller kvinnor och män räcker inte längre nej.
– Precis, man kommer inte undan med att bara vara feminist, det är noll intressant. Och jag blir också kritiserad för det, att även om jag till exempel är invandrare så är jag jätteljus, jag har långt hår, jag ser ut som en helt vanlig heterotjej. Det finns massor av plan där jag har ett övertag.
Nour El Refai om...
.. att inte länge vara en underdog:
– Jag har alltid förhållit mig till makt, men jag tänker mycket mer på det nu när jag är en offentlig person. Till exempel hur jag skämtar i förhållande till andra minoriteter som är mer utsatta. Jag kan bli rasistiskt drabbad, men samtidigt är jag en statusperson som folk lyssnar på. Jag vet att jag har makt och inflytande. Till exempel är Instagram en sån plats där jag tänker på mycket på vad jag gör: Hur mycket jag kan prata om träning, mat, kläder utan att hetsa.
...vad hennes kompisar tyckte när hon blev ihop med Henrik Schyffert:
– Jag var rädd att de skulle bli besvikna, men ingen blev det, alla var jättefina. De om någon vet att man har rätt att älska vem man vill. Men det är klart att vi kunde skoja om att jag lämnade det sammanhanget lite. Jag dejtade tjejer, jag var öppen på flatmarknaden och det var kanske en besvikelse att ”å nej, där gick hon bort”. Men mina kompisar tycker jättemycket om Henrik, det är väldigt lyxigt att ha det så. Att få vara hemma i både homo- och heterovärlden.
...drömjobbet just nu:
– Nästa steg är att få regissera. Jag skulle vara så jävla bra på det! Till exempel att regissera Bonusfamiljen, och att skriva avsnitt. Men det är ett ju förtroendeuppdrag som man måste få någonstans ifrån. Jag får börja tjata lite mer...
