Noréns lyrik besjälar den själlösa samtiden

Nu har litteraturkritikern och Norénkännaren Mikael van Reis omsorgsfullt valt ut både publicerade och opublicerade dikter från 1962–2016, och satt samman dem i en samlingsvolym med ett gediget för- och efterord. Titeln är passande nog ”Avgrunden av ljus”. 

Samtidigt som samlingen erbjuder en utvidgning av språket, kanoniserar den det tidigare fördolda: Lars Noréns poesiböcker är svåra att få tag på, dyra på antikvariat, svårtillgängliga på bibliotek. Arbetet med urval ska sålunda tillmätas lika mycket beröm som tillgängliggörandet. Det visar att dikten tillhör alla, förhoppningsvis känner också människor utan erfarenhet av att läsa poesi att språket är ett rum de har tillträde till.

Mot urvalet från sjutton diktsamlingar finns det inget att invända. Svårigheten att fånga den experimentella 60-talsdiktningen löses genom att samlingens omfångsrika format tillåter den experimentella formen, med tillhörande bilder, att ta plats. I hans 70-tals diktning utmärker sig ”Kung Mej och andra dikter” (1973), ”Dagbok” (1976), och ”Order” (1978). Om det i Noréns tidiga diktning är svårt att avgöra vad personliga pronomen som ”jag” och ”du” är, och adressaten är okänd, råder i de poetiska dagboksanteckningarna ”Dagbok augusti – oktober 1975” (1976) ett explicit osäkrande av jaget som ”måste gå/ från den plats som inte/ längre finns till den/ plats som inte längre finns.” Med ”Order” hyllas Norén och tilldelas priser. Orden blir nu tunga och mörka, raderna kortare och kortare.

Inte långt därefter tar Norén avsked av poesin. Sitt avsked förklarar han med att lyriken orsakar ett för stort bildflöde inom honom som inte kan hejdas. Att teaterns scenrum blir ”ett slags skydd mot de poetiska bilderna som så lätt tar överhanden”.

Norén är och har alltid varit en metamorfosernas diktare, han överraskar läsaren med djupa förändringar i stil och språklig hållning. Trots att teman och troper återbrukas är diktsamlingarna omöjliga att kategorisera. Ska man ändå försöka sig på det kan man hävda att allt han skrivit handlar om separationens innebörd, och möjligheterna att i ett språk förmedla den. Hur ytterligare en mening, skrivandet av ännu en sida, är ord i kamp mot döden, och för livet. I  Noréns dikter finns dödsdriften som överdrift, som det döda i ­livet och det odöda i döden: ­något trotsigt, utom oss själva.

Det gäller också när han 35-år senare återvänder till dikten med ”Stoft” (2016). Nu är det ”slutet i början av musiken”. Den sista musiken är döden som kallar. Ur en människas död kan ett liv hämtas. Med stor skönhet och känslighet behandlas åldrandet. Att åldras handlar i hög grad om både kropp och själ. Muskelmassornas förtvinande och orken som sinat. Noréns ritar inte upp kropp och själ som binära motsatser, istället visar han hur poesin kan besjäla en själlös samtid. Hur poesin kan (upp)finna ett eget språk bortom samtidens babbel och brus. Det finns ett ljus i mörkret, ”Ljuset som håller allt existerande samman”. 

Detta rika urval på nästan sexhundra sidor, med sitt insisterande på att stanna kvar i avgrunden av ljus, är något av det vackraste jag har läst på länge. 

Jag kan inte tänka mig en mer kongenial manifestation av varför det ändå är just det osägbara språket som måste bevaras. Av varför vi måste göra språket till vårt i stället för att förkasta det. 

Kanske är det först så man kan träda ut ur ensamheten. Litteraturen måste få vara komplex, eftersom livet är det.