Boken börjar på en klinik för HIV-smittade där Annie Ernaux någon gång på 90-talet inväntar besked om ifall en tidigare älskare har smittat henne med sjukdomen. En plats att minnas på. Minnas en tidigare punkt i livet när kroppen, och kroppens position i samhällsordningen, tog all makt över hennes liv.

Med en osentimental blick på sig själv gräver sig Annie Ernaux bakåt till den tiden, steg för steg, sträng mot sin egen vilja att rusa mot smärtpunkterna, eller sjunka ned i känslogröten.

Det är en alldeles isande bok i sin koncentrerade, avskalade hårdhet. 23-åringen har tagit sig från barndomens arbetarklassmiljö i Normandie till studier i litteratur vid universitetet i Rouen. Hon lever i huvudet, skriver på en uppsats om surrealismens kvinnor, umgås med studenter, pratar om orden, tankarna och konsten. Och så händer detta: en man som redan är på väg att falla ur hennes liv visar sig ha gjort henne gravid.

Något växer i henne. Hon går till läkaren och försöker med sin blotta förtvivlan få honom att, trots lagen, hjälpa henne. Men kanske är hon inte tillräckligt bra på att visa sin desperation, kanske gör hon det fel, för läkaren vänder sig besvärat bort.

Runt henne finns andra män, vänner, bekanta, som med rovlysten nyfikenhet följer hennes belägenhet, utan att ingripa, ”(…) offer för en fascination som jag alltid ser hos männen i mitt minne”.

Istället blir det till sist kvinnorna, en vän till en vän, en korridorgranne, som är där. Som ger henne adressen till kvinnan som ska utföra aborten. Som tar sig an den fruktansvärda natt när fostret verkligen stöts ut, en alldeles hel liten kropp, på den gemensamma toaletten i studentboendet.

Det är groteskt och vidrigt och berättat med forskarens uppmärksamma men objektiva blick på skeendena. Annie Ernauxs förmåga att plocka isär sina minnen, kliva in i varje liten aspekt av dem och skildra dem i detalj, inifrån men utan affekt, är vad som gör henne enastående och värd ett Nobelpris.

Vreden finns där, den pyser fram i sprickor i texten. Känslorna inför denna unga kvinna som var Annie och som fick se hela sin jublande resa mot nya världar, intellektuellt och rent geografiskt, punkteras av det våld som patriarkatet utövar, utgör en underström som packar berättelsen till ett tätt koncentrat.

Som när hon minns den läkare som med ohöljt förakt tog emot när hon efter aborten höll på att förblöda, som behandlade henne extra brutalt eftersom han såg att hon kom ur arbetarklassen och med sina ord: ”fortsätter att rangordna världen inom mig, att liksom med hugg och slag skilja läkare från arbetare och kvinnor som gör abort, de härskande från dem de härskar över”.

Annie Ernaux dissikerar sitt förflutna med en envetenhet som gör det specifika allmänmänskligt.

Och på så sätt segrar hon också över den mansvärld som vill göra henne till en sårad kropp. Hon brottar ner berättelsen om vad som skett henne, gör sår till ord.

Hon blottar pusselbit efter pusselbit av det som skapat en människa och i viljan till total uppriktighet sträcker sig berättelsen genom tiderna och platserna. Alldeles oaktat till det vidriga faktum att ämnet – vad abortförbud tvingar kvinnor till – åter­igen blivit aktuellt på ett sätt som man aldrig trodde skulle ske.