Det svenska Nobelpriset kritiserades hårt i svensk rikspress av framför allt Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter, som beskrev “ett litet återfall i nationalism och provinsialism".
“Ett katastrofalt beslut”, dundrade Sven Delblanc i Expressen – ett hånskratt skulle rulla jorden runt, eftersom de båda svenskarna inte ansågs vara tillräckligt översatta. Sven-Eric Liedman sade till Göteborgs-Tidningen att de båda var “fruktansvärt passé”.
Kritiken hördes redan före tillkännagivandet och på presskonferensen efteråt gav de två pristagarna inte uttryck för någon offentlig glädje, enligt SVT-dokumentären “Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt” från i höstas. Angreppen i medierna tog framför allt Martinson hårt. Efteråt har det hårda bemötandet anförts som en bidragande orsak till att författaren tog sitt liv 1978.
Argumenterade för svenskt pris
Nu avslöjas det att Nobelkommitténs majoritet hade ett delat pris till Harry Martinson och Eyvind Johnson som sitt första förslag och ett delat pris till Nadine Gordimer och Doris Lessing som sitt andra. Som tredje alternativ föreslogs Saul Bellow ensam eller tillsammans med Norman Mailer och som fjärde Eugenio Montale. Akademiledamoten Artur Lundkvist tyckte dock att Gordimer och Lessing skulle få priset, vilket också skedde men först 1991 respektive 2007.
Tidigare år hade Nobelkommittén hänskjutit frågan till Akademien. Men 1973 banade kommitténs ordförande Karl Ragnar Gierow väg genom att kraftfullt argumentera för att ett framtida svenskt Nobelpris var möjligt.
De då tre svenska nominerade – Harry Martinson, Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg (avled samma år) – var alla värda det, enligt Gierow som skrev att de konstnärligt “hävdar sig väl” mot finalkandidaterna 1973. Att aldrig diskutera dem på allvar skulle innebära att varje tanke på en svensk Nobelpristagare var utesluten “inom överskådlig tid”, framhöll han.
Eyvind Johnson och Harry Martinson tillsammans med den ryske författaren Aleksander Solzjenitzyn. Denne fick Nobelpriset i litteratur redan 1970, men kunde inte ta emot det förrän 1974, samtidigt som de båda svenskarna tilldelades priset.
Bild:
Leif R Jansson/TT
Lundkvist motsatte sig
I ett nu offentliggjort yttrande från 1972 beskriver han dem som "minst sagt jämförliga inte bara med dem som vi i främsta rummet diskuterar" utan också med tidigare pristagare.
Ditintills hade diskussionerna om ett svenskt Nobelpris främst handlat om lämpligheten i att belöna sina egna. Artur Lundkvist hade 1972 motsatt sig ett Nobelpris till Johnson och Martinson på just dessa grunder.
Ingen intern kritik framkommer i de yttranden som Akademien nu gjort offentliga. Gierow delar farhågorna för "att ådra Ak:n skarp utländsk kritik" men är "långt ifrån säker på" att Akademiens beslut ska "bestämmas av utomståendes förmodade kommentarer".
