Gryngröt har varit finmat åtminstone sedan i mitten av 00-talet då Heston Blumenthal serverade havregröt med sniglar. Hans restaurang The Fat Duck pryddes av tre Michelin-stjärnor.
Sedan dess har jag ätit gröt på Noma och en lång rad andra finkrogar, eftersom jag länge var krogkritiker. Och decennierna innan hade jag förstås ätit upma på lyxhotell och bakgator i Delhi, congee på asiatiska stjärnkrogar och sjabbiga hotell. Och alldeles för mycket risotto, i princip överallt.
Kanske måste man i framtiden förse Nobelmenyerna med triggervarning? Så att överkänsliga kulturskribenter inte sätter gröt i halsen – utan att ens ha smakat på den.
Så fort en debattör klämmer in ett litet woke, då kommer applåderna från höger automatiskt. Oavsett hur klena resonemangen är.
Det allra största problemet med Nobel-gröten är, enligt Anna Gullberg, nämligen inte smaken. Utan att den är woke.
Begreppet woke föddes i USA på 30-talet som en politiskt laddad term för medvetenhet om rasism. Långt senare kidnappades ordet av högerextremister som förvandlade det till invektiv. Ett tecken på samförstånd, rasister mellan. Begreppet har visserligen breddats, men rymmer en historia.
Skällsordet har nu börjat användas rutinmässigt av en del svenska skribenter för att förlöjliga vetenskapligt grundat engagemang för mänsklighetens framtid.
Den exakta meningen av ordet är oklar och avslöjar mest bristen på argument och fantasi hos den som använder det. Och det skvallrar om ett oroande bekräftelsebehov. För så fort en debattör klämmer in ett litet woke, då kommer applåderna från höger automatiskt. Oavsett hur klena resonemangen är.
Här behöver det tilläggas att kloka kulinarkonservativa röster verkligen behövs; det är de som höjs när fånigt skum, rök och fluff fyller krogarnas tallrikar. Det är de som hyllar ljuvliga gåsamidddagar och ifrågasätter att gluten är antikrist.
Men det krävs banne mig lite smartare argument än att döma ut en maträtt som woke. Att anamma extremhögerns terminologi är – i alla fall delvis – att acceptera deras världsbild.
Gröten som serverades på Nobelmiddagen representerade en unik svensk innovation: hydrotermisk behandling av spannmål
Det mest beklämmande med artikeln är det den signalerar ur ett större perspektiv: Att det anses som beskäftigt och politiskt (läs: vänster) att förespråka hållbarhet.
Just Nobelfesten handlar om att belöna vetenskapliga framsteg och att hylla kunskap som gynnar mänskligheten. Den ger framtidshopp. Att låta måltiden genomsyras av samma anda ger den en extra dimension.
Gröten som serverades på Nobelmiddagen representerade en unik svensk innovation: hydrotermisk behandling av spannmål som gör mineraler som järn och zink mer lättillgängliga (metoden ökar alltså inte innehållet av mineraler, vilket Gullberg skriver).
Valet av råvara innebar ett smart svenskt varumärkesbyggande. Samtidigt var det omtänksamt mot alla de äldre gästerna. Absorptionen av flera mineraler avtar nämligen ofta med åldern, samtidigt som det minskade kaloribehovet innebär högre krav på näringstäthet.
Omtänksamhet i stort och smått är en bristvara. Vi som hänger med lite i matvärlden vet att hållbarhetstänk inte enbart handlar om varumärkesbyggande för Jessie Sommarström. Redan när hon vann Årets Kock hade hon strategin klar för sig: ”Jag har ett år på mig att verkligen förändra saker. Allt jag gör ska handla om hållbarhet”, sa hon när jag intervjuade henne efter segern.
Att använda sin plattform för att bidra till odiskutabelt nödvändiga förändringar gör en i min värld inte till beskäftig. Det gör en till en förebild.
Till och med pristagaren i fysik, Geoffrey Hinton, varnade i sitt Nobeltal för konsekvenserna av den AI han själv bidragit till att skapa – och belönats för. Det ansågs inte beskäftigt. Kanske delvis för att han är man.
Korv-och-potatisfundamentalister och gåsleverkonservativa kommer att fortsätta sitta på sina rövar och gnälla om att alla med miljöengagemang gör fel saker vid fel tidpunkt, att de kanske säger rätt saker men på fel sätt och att Greta minsann seglade på en båt av plast. Är inte aktivist en synonym till terrorist, förresten?
Det finns inte mycket att göra åt det där gnällandet.
Det viktiga är hur vi andra agerar. Att äta mer gröt är en utmärkt början.
