Hollywood dammar av Bibeln i år och det är inte svårt att förstå varför. Boken är en guldgruva av ultravåld, övernaturliga krafter och lättklätt mode. Men hur ska man egentligen känna inför en megabudgetfilm som tar religiösa berättelser på allvar 2014? Noah är maffig, pampig, lyxig, episk och spännande som fan. En fet dubbelburgare med extra allt.
Samtidigt: Varför ska vi fortsätta underkasta oss myten om det stora överjaget, i en film som inte ens vågar undersöka alternativen?
Kort sagt: religion, really?
Nåja, i jämförelse med andra Bibel-rullar från Hollywood – som Martin Scorseses Kristi sista frestelse (Zzzz...) eller Mel Gibsons Passion of the christ (Usch!) – har Noah välsignats rikligt av blockbustergudarna. Den plågar publiken med samma gamla existentiella frågor, men belönar åtminstone med storslagna effekter.
Biblisk oljeborrning
Ni kan ju storyn, även om Darren Aronofsky sminkat den med sin egen blandning av fantasyputs och ”samtidskritik”. Sedan Adam och Eva var stygga i Edens lustgård har mänskligheten korrumperats. Kain mördade sin bror Abel och skapade civilisationen. Eller lade grunden för en mordisk barbarkultur som numera plundrar naturen på ämnet ”zohar”. Fråga mig inte hur det funkar, det verkar vara någon slags biblisk oljeborrning.
Den ende som står i vägen för människans tilltagande ondska är Noa (Russell Crowe i sitt bästa skägg). Ättlingen till Adam och Evas tredje son, Set.
En ung Noa bevittnar hur hans far mördas av Kains ättling Tubal och när vi senare träffar honom i medelåldern har han blivit en ganska radikal ekoaktivist och djurrättskämpe. Skogsmullen Noa skäller till och med ut sina barn när de plockar blommor från marken.
En dag talar Gud – i filmen kallad ”Skaparen” – till Noa, genom en skitläskig mardröm där han vaknar av sina egna skrik i en vattenfylld grav. ”Han tänker förstöra världen”, förklarar Noa och verkar tycka att det är lika bra. Han övertalar sin familj att de måste bygga en ark för att rädda de oskyldiga: djuren.
Noa blir superhjälte
Utöver magiska hundar finns även stora animerade stentroll som lufsar omkring i ödemarkerna. En gång i tiden var de änglar, men straffades av Skaparen för att de försökte hjälpa människorna ur sina syndiga banor. Hur man än gör verkar alltså inte Skaparen bli nöjd, men Noa har gett sig fan på att försöka. Och han låter sin uppgift stå över all empati. När sonen Ham bönar om att få ta med sig en fru på arken, tycker Noa: ”Barmhärtighetens tid är över”. Jo tack.
Vi förväntas hela tiden stå vid Noas sida. Visserligen blir han mer psyko desto hårdare syndafloden attackerar. Han brottas med ”sitt inre mörker” som vilken superhjälte som helst. Men det är ett knep för att få oss att svälja medicinen, förpackad som ”psykologiskt djup”. Tyvärr är Herrens vägar lika outgrundligt sadistiska i Darren Aronofskys händer som i Bibeln.
Själv satt jag och hejade på superskurken Tubal, som faktiskt vågar ifrågasätta varför Noa inte släpper på någon annan på arken. Varför måste alla världens barn drunkna egentligen?
”Vi är ensamma på jorden för att slita i vårt anletes svett”, säger Kain.
Äntligen någon med lite förnuft.
