Vulcan utspelar sig i Tidaholm, våren 1909. Här får vi följa ett persongalleri av ungefär samma storlek som i en Tolstoj-roman. Majoriteten av karaktärerna arbetar på en tändsticksfabrik som delar namn med boken. Ett fåtal är aktiva i Ungsocialisterna, en revolutionär anarkistisk rörelse, de flesta i LO – alla är väldigt fattiga. Nu är det strejk på gång. 

Historien om dessa människor och deras liv berättas av ett vi, som består av 46 kvinnor och flickor som dog i en brand på bruket trettiofem år innan romanen tar sin början. 

Detta vi är på gott och ont väldigt närvarande i historien. På ett sätt skapar det en länk till det förflutna och visar att kapitalets likgiltighet för arbetares liv är konstant. Dessutom fungerar det ibland som ett rent berättartekniskt grepp: vi:et lyckas förklara vissa karaktärers bakgrundshistorier på ett sätt som hade känts konstlat med en traditionellt berättare.

Men det gör också en roman som inte direkt kan anklagas för att ha knivskarpt fokus ännu spretigare. Räckte det inte med de hundra karaktärerna och det faktum att allt är skrivet på dialekt? Behövdes verkligen det här också? 

Ett annat formmässigt problem är författarens fäbless för att förklara saker hen redan har gestaltat. Vid ett tillfälle följs en lång allegori som uppenbarligen handlar om lesbisk kärlek av bekräftelsen att jodå: den handlade om lesbisk kärlek. 

Men Mick, som har en lång bakgrund som scenpoet och debuterade 2018 med diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar, lyckas som sagt omvända mig. För det första handlar det om romanens storlek. De många karaktärerna och deras öden kan förvisso bli mycket ibland, men i slutändan går det helt enkelt inte att värja sig för det kalejdoskop till småstad som skildras. Visst är det arbetarna och kampen som är i fokus – med all rätt – men vi får också göra utflykter till överklassen och deras exklusiva middagsbjudningar. Vi får träffa strejkbrytarna, svartfötterna, och leva oss in i deras våndor. Det vi bjuds på är helt enkelt en värld, och i ett litterärt klimat som fortfarande domineras av jagromaner är det uppfriskande med lite episkt berättande i storformat.

Men det som verkligen övertygar mig är karaktärerna. Herregud vad skickligt tecknade de är.

Ta Naemi, en idealistisk ung kvinna som är aktiv i Ungsocialisterna. Hennes entusiasm för såväl anarkismen som för livet i allmänhet är hela tiden närvarande, men hon är aldrig bara det. Här finns förstås allt det impulsstyrda man väntar sig från en sådan karaktär, men också en grubblare som brottas med relationen till sin familj. 

Ta Sara, det närmaste denna kollektivroman kommer en huvudkaraktär. Hon är tvärtemot Naemi en grubblare i grunden, men hon är också en person som är otrogen mot sin man med en tjugo år äldre kvinna som heter Berta.

Ta Vilhelm, en ung kille som mest verkar sugen på att spela fotboll. Under historiens gång får vi reda på att han är en person kapabel till att både gå med i Frälsningsarmén för en tjejs skull och förråda alla som tidigare varit hans vänner. 

Jag hade kunnat ge otaliga exempel. Mick låter ingen av sina romanfigurer, inte ens de små barnen, vara schablonartade. Alla har ett djup och en mänsklighet som de flesta författare kan vara glada om de lyckas vaska fram i en karaktär. På så sätt påminner hen faktiskt om de ryska mästarna: precis som hos en Tolstoj eller en Dostojevski finns det hos Mick något under varenda sten man vänder på.