Lodgatan 3b är ett slags hubb för kulturarbetare belägen i närheten av Frihamnen i Malmö, ett område präglat av lagerlokaler och gistna tegelfasader. En drömmiljö för en fotograf, uppger Dagens ETC:s fotograf, som i likhet med majoriteten av alla verksamma i hennes skrå har en fäbless för byggmaterialet bränd lera. 

En kort sträcka härifrån vilar en övergiven godsvagn på ett nära nog igenvuxet spår, i lunchrestaurangen där vi sitter inmundigar designers, friteaterskådisar, snickare och skribenter burrata med linser (mycket gott – Nina Persson påpekar att kökets främsta styrka är att de lyckas få nyttig mat att smaka gravt och typ frivolt onyttig). All el som nyttjas i huset kommer visst från dataservrar, ett företag som huserar därinne har specialiserat sig på att tillverka instrument av skrot. Namnet på detta företag är Skrot.

Nina Persson berättar att Cardigans en gång fick höra från sitt skivbolag att de under det förutvarande året sålt sju ex av ett album i Kenya. Hon är mycket nyfiken på vilka dessa sju Cardigansuppskattare kan ha varit.

Bild: Emma Larsson

Cardigans hyr en replokal i huset sedan i höstas, och Nina Persson säger att hon på sistone kunnat skönja ett större intresse för deras musik än på länge. 

Hon nämner det som respons på min kommentar om att jag i fjol, efter att inte på länge ha lyssnat på bandet, Sveriges största popexport under 90-talet vid sidan av Roxette och Ace of Base, lite oförmodat vandrade in i ett slags Cardigans-psykos. 

Jag lyssnade som besatt på album som ”First band on the moon” (1996) och ”Gran turismo” (1998). Något som även tycktes gå igen i min omgivning. När jag nämnde min psykos för mina kompisar visade det sig att jag på långt när inte var den enda som drabbats av sjukan. ”You’re the Storm” hade exempelvis seglat upp som en viktig liplåt i min sociala biosfär. 

Nina Persson tror att saken har en enkel förklaring. 

Det handlar om den för stunden grasserande 90-talsnostalgin. Att Cardigans status uppgraderats är en del av en större kulturell rörelse. Men det kom ändå som en överraskning för bandet, som släppte sin senaste skiva för tjugo år sedan, när deras skivbolag uppmärksammade dem på att de plötsligt var ”jättestora på Tiktok”. Hon säger att de just nu får ”en enorm uppskattning”. 

Det är en intressant konjunktur. 

– Det är verkligen som att allt från 90-talet kommit tillbaka igen. Som att jag nu ser mina gamla kläder i klädaffärerna igen. Det här kommer ju inte vara för evigt, men just nu möter vi mycket välvilja. Och det är väldigt roligt.

Det är härligt med uppskattning. Med det sagt upplevde Nina Persson likväl en rejäl startsträcka för att hitta den motivation som krävdes för att hon i dag skulle ta sig ut ur hemmet, hämta bilen, köra bort och plocka upp mig på Sankt Knut söder om stadens centrum och så ta itu med vår intervju.

Uppiggad av lemonaden och lite lunchsnickesnackande med diverse bekanta och sin man Nathan Larson, som om dagarna komponerar filmmusik i samma utrymme som Cardigans förfogar över, säger Nina Persson nu att hon förvisso befinner sig i en bubbla där hon trivs bra i sig själv – ”jag har det bra här på insidan”. Men yttervärlden är en pissig problemfaktor.  

Nina Persson beskriver den som ”våldsam”. Hon längtar efter vila och isolering. Hon vill gå i dvala. Lyckligtvis, säger hon, kommer en sådan möjlighet snart visa sig.  

– Jag ska operera min fot och jag längtar lite, för det ska bli så skönt att ha all anledning att ligga och vara paketerad och inte kunna göra någonting. Jag är så trött på att göra saker hela tiden. Operationen är i slutet av februari och då kommer jag ha världens bästa anledning att inte gå ut. Så jag längtar efter det. 

Vad har hänt med foten?

– Jag har något som kallas ”mortons neurom”, det är en nerv som är klämd mellan två ben i tårna. Så det gör ont. Jag har haft det tidigare och blivit opererad, och nu ska jag göra det igen. 

Det låter ju toppen att bara ligga still i tre veckor. 

– Jag kan ha en sådan dröm, bara lägg in mig, byt ut mig. Ta hand om mig. 

Vad ska du göra när du ligger där? Titta upp i taket?

– Jag sparar på ”Hundra år av ensamhet”, Netflixtolkningen. Men jag är lite rädd att jag ska bli besviken, för jag tycker att boken är bland det största som har hänt. Utöver det ska jag bara ligga och scrolla. Fastna på Instagramreels hur länge som helst.

Det är vad du längtar efter?

– Jag vill vara så inaktiv att jag verkligen börjar längta efter att bli aktiv. Om du förstår vad jag menar? Som man ibland kan känna framåt slutet av en semester. Det var länge sedan jag var så på hugget. Att man hade det sugen på livet. 

Innan Nina Persson så att säga kan ”erase and rewind” har hon emellertid en hel del att stå i, på gott och ont.

– Jag fyllde 50 i september och hade ingen fest och ville inte ha några presenter. Utan ville bara att alla mina vänner skulle hitta på något med mig under det här året. Det var nästan en sådan ”be careful what you ask for”-situation. För nu jag sedan dess gjort fyra femtioårsresor med fyra olika klickar av min bekantskap. Nu har jag två kvar. Så i februari ska jag på både en Helsingforsresa och en Parisresa.

Efter återkomsten till Malmö startade Nina Persson tillsammans med en bekant upp ett ”medborgarband”, med inspiration från The Citizens’ Band som hon var delaktig i under New York-åren

Bild: Emma Larsson

Nina Persson pratar om sin brist på entusiasm med storlivlighet. I jämförelse med henne känner jag mig betydligt mindre på hugget. Under min vistelse i Malmö bor jag över en vän som hållit mig vaken större delen av natten med sitt snarkande. Klockan är 12.30 och jag har redan druckit sex koppar kaffe. Fler än så kommer det att bli.   

– Det kanske han inte tycker om att jag säger, men min man Nathan snarkar jättemycket. Om man är vaken och hör det kan man inte ”unhear it”. Det är hemskt. Men han har börjat med ett slags plåstergrej som han sätter på näsan som ska vidga näsborrarna. Det hjälper faktiskt.

Jag borde ge det till min kompis. 

– Breathe easy tror jag att det heter, det finns på apoteket. 

Med entusiasm talar Nina Persson också om konståkning. En aktivitet som under de senaste månaderna tagit en stor del av hennes tid i anspråk. En vecka efter vårt samtal ska hon göra ett överraskningsframträdande på synthpopduon Kites utsålda ”on ice”-konsert i Globen. 

Hon sjunger på Kites nya singel ”Heartless places” och inför sitt framförande av låten ligger hon i hårdträning. Efter vårt samtal ska hon till Hyllie och åka tillsammans med vuxengruppen i Malmös konståkningsförening. 

– Det är så roligt att få doppa tårna i en ny värld. Alla i gruppen är så jävla snälla och trevliga och välkomnande. Det känns som att skridskofolket är ett bra folk i största allmänhet. Det finns vissa intressen som man kan ge sig in i och så vet man att de allra flesta som håller på med det antagligen är ganska trevliga. 

Så det har inte varit så mycket divalater från deras sida? 

– Gud nej, de har låtit mig få flumma in och ut ur gruppen när jag har haft tid, jättegeneröst. 

Har du fått du möjlighet att träna på sången samtidigt som du åker? 

– Det har jag inte vågat göra när jag tränar i grupp. Men jag har försökt föreställa mig det. Jag har varit en gång i Helsingfors och tränat med de som ska åka under konserten. Helsinki rockettes, de är helt otroliga. Vi åkte till musik och körde numret. Då kunde jag sjunga med lite. Det är sjukt när man tänker på att jag bara ska vara med i fyra minuter.

Hur skridskokompatibel är din musik i största allmänhet?

– Konståkning har ju en viss musikalisk estetik, har jag märkt. Den musiken som spelas när vi tränar till exempel är inte riktigt den sorts musik jag håller på med. Det är ju väldigt melodiskt, ofta något som jag skulle kalla sentimentalt. 

Typ Enya?

– Ja, verkligen.

Cardigans släppte sitt första album ”Emmerdale” 1994 och sitt senaste ”Super Extra Gravity” 2006 – däremellan skördade Jönköpingsgruppen framgångar såväl i Sverige som internationellt med hitlåtar som ”Lovefool”, ”My favourite game” och ”Carnival”. Konserter på Royal Albert Hall i London och Budokan i Tokyo, musikvideos på MTV och turnéer med Blur och Kent, musikexportpriser och rockbjörnar. Det var fullt upp. 

”Vi har åtminstone inte Jönköpings kommun att tacka för någon jävla replokal.”

Bild: Emma Larsson

Under sin tid som handelsminister besökte Leif Pagrotsky (S) bandets studio för att reda ut vad som låg till grund för bandets framgångar. Kunde de måhända härledas tillbaka till ett varmt stöd från de kommunala verksamheterna i Jönköping? 

– Vissa av oss har gått den kommunala musikskolan och jag tycker att det är toppen att det har funnits, i den mån det nu finns längre. Det vet jag knappt. Men vi har åtminstone inte Jönköpings kommun att tacka för någon jävla replokal. Det fick vi verkligen inte av dem och vi var desperata. Jag blir som en sur kärring när jag pratar om det här. Jag kommer aldrig att släppa det. Sedan skulle Jönköpings kommun ändå göra något slags kommunannons där de skröt om att de fixat replokal till oss. Då dög det minsann. Det ska jag ”rub in” så länge jag lever.

Vad var framgångsreceptet då?

– Det går inte att svara på. Vi har tickat i många boxar som jag tror att man måste ha en eller flera av. Vår musik, såklart. Men också tur, förhållningssätt, ungdom, att vi orkade kasta oss in i det hela. Det handlade om vilka personer som ville jobba med oss. Att vi hamnade i stora starka skivbolag tidigt. På den tiden hade det någonting.

Bandet har ända sedan genombrottet haft sin bas i Malmö. Nina Persson säger att det nog varit en fördel att operera utanför ”den riktiga smeten”. Att de inte flyttade till Stockholm eller för den delen till England. De gav sig aldrig in i någon ormgrop. I Malmö, säger hon, kunde bandmedlemmarna tänka och så att säga hålla sig rena. Vilket hon tror har varit deras styrka.

I tio år bodde Nina Persson och Nathan Larson på Manhattan i New York. Men flyttlasset gick tillbaka till Malmö när deras son kommit upp i dagisåldern. 

– När det bara var jag och Nathan var vi fria agenter och for omkring i staden. Vi var inte sjuka och vi behövde inte samhällets stöd, det var som att vi bara flöt ovanför allt. Sedan blev jag sjuk och var i sjukvården och sedan fick jag barn och då är man plötsligt sårbar som fan där. Så det var jättegött att komma tillbaka till Malmö och Sverige. För då var man tillbaka i försäkringssystemet, och när vår son började på dagis här var det som en dröm, jag köpte en lådcykel som jag skjutsa runt honom i. Allt blev så enkelt och tryggt. 

Resten av Cardigans medlemmar bor fortfarande i Malmö eller i stadens omnejd. Bandet har konsekvent hållit igång turnerandet sedan det senaste albumsläppet. Förra året spelade de bland annat i Sverige, Tyskland och Malaysia – men just föräldraskapet har bidragit till att sätta käppar i hjulen för bandets ambitioner att ta sig in i studion med nytt material. Gång på gång brakar planerna ihop till följd av logistiken. 

– Vi pratar ofta om att spela in en ny skiva, och ibland kan vi verkligen veva upp oss och känna oss superpeppade. Men det är som att det alltid faller när vi ger oss in på exakt vad vi ska göra eller hur vi ska göra det. Vi är föräldrar och har andra jobb, har andra slags liv och bor på olika ställen. Så det är svårt att få ihop det för fem personer. Och man måste bege sig in i en zon när man ska göra en skiva. Det kräver fokus, som man inte kan kastas in och ut ur hur mycket som helst. 

Med James kunde jag ha en massa åsikter, men det spelade ingen roll. För det är hans gravsten det handlar om, inte min

Men nu är ju barnen lite äldre?

– Det är faktiskt en aspekt som skulle kunna göra det mycket lättare. När de minsta blir torra bakom öronen kommer vi hitta sätt att lösa det. 

Som Nina Persson ser på saken är det dock ganska skönt att slippa rollen som frontfigur, en roll hon även axlade inom ramen för bandet A camp som vid sidan av henne utgjordes av Nathan Larson och Niklas Frisk (känd från Atomic Swing).

”Vi blev till och med kallade moderater för att vi hade polotröjor på oss.”

Emma Larsson

I fjol sjöng hon bland annat tillsammans med den skotske folkmusikern James Yorkston på hans turné i Storbritannien (hon har tidigare medverkat på hans album ”The great white sea eagle” från 2023), och säger att hon i allra högsta grad uppskattar att slippa framträda som ”repertoarägare”. Att som med Kite plockas in som musiker eller som ett slags sidekick.  

– Jag har alltid längtat lite efter det att vara mer hantverkare än upphovsperson. Jag har inte heller ett sådant enormt uttrycksbehov.

Det är rätt ovanligt att man hör det från artister?

– Jag vill väldigt gärna jobba. Eller inte just nu, men det kommer och går lite. Jag är avundsjuk på folk som spelar i band som musiker. Att slippa ha ögonen på sig och behöva ta beslut och sedan bry sig om besluten. Med James kunde jag ha en massa åsikter, men det spelade ingen roll. För det är hans gravsten det handlar om, inte min. Och generellt har jag vetat att musik inte är mitt sanna medium. 

Efter tre decennier känner du att det här inte riktigt är ditt medium?

– Jag började med ett medium som var mer bildmässigt på något sätt. Jag har velat tillverka saker handgripligen. Inte nödvändigtvis konkret, men tredimensionellt. Något man kan ta på. Men musik är också ett fantastiskt medium. Även fast jag inte dras till det riktigt. Jag har gjort saker som jag är väldigt nöjd med, men jag kan inte se vad jag skulle tillföra om jag skulle skapa egen musik igen. Jag tycker inte att det är det viktigaste. 

Redan från första början hade Nina Persson och flera av Cardigans medlemmar en kluven inställning till bandets hastiga framgångar. Hon säger att de egentligen inte var så sugna på att hamna i branschen eller hyste en längtan till rampljuset – ”förutom att vi älskade NME”. Särskilt mycket vinnarskalle hade de inte heller. Och hon tror att det på vissa sätt, åtminstone som indieartist, finns flera fördelar med dagens musikinfrastruktur kontra hur det såg när hon slog igenom. I dag har man större möjligheter att klara sig som artist utan att överlämna sig i ett skivbolags våld.   

– De som slår igenom i dag är uppvuxna med känslan av att man kan göra det mesta själv. Det är en fin grej med sociala medier, att man faktiskt kan bestämma sitt eget narrativ. Man är inte alltid i händerna på rubriksättare och PR och skivbolag. Med ett skivbolag kommer en viss styrning eller paketering. 

Men när det kommer till er paketering och den berättelse som kablades ut, hur mycket kontroll hade ni över den? 

– Inte mycket. Musik- och populärkulturpress hade så jävla mycket makt och de hade ett ganska våldsamt språk och ett våldsamt narrativ. Svenskarna kikade ju så mycket åt England där det verkligen var hårda tag i musikpressen, man älskade att spela ut artister mot varandra och det var enormt sexistiskt och porrigt eller knarkromantiskt. Så på det sättet tyckte jag att det var ganska jobbigt. Vi blev till och med kallade moderater för att vi hade polotröjor på oss. 

Det var ni inte? 

– Nej, det var vi inte. ”Carl Bildts vänner var en rubrik.” Det var också så jävla förnedrande. 

Jag visste inte att polos var moderatkodat? 

– Fast vi hade vita polos, det var kanske det. Men det var vår musik också, det var indietider och blev utmålade som så otroligt väna och oförargliga. Det var bara ljusblått och tuggummi och japanerna älskade det. Det var som att man bara fick vara en sak i taget. Å andra sidan: när det kom ut en gång att jag varit full vände bilden helt och hållet. Då fick jag bara vara en dekis. Någon gång sade jag, ”men om jag är typ döende, då ska jag nog pröva på heroin”. Och då var rubriken: ”Jag ska dö i en överdos heroin.” Så jag tyckte att det jättefrustrerande. 

Var det många journalister som hamnade på er shitlist?

– Ja, det kanske det var det kanske. Men många har bett om ursäkt efteråt för att vi var redskap i deras tuppiga lekhage. Väldigt gulligt.

”Jag har alltid längtat lite efter det att vara mer hantverkare än upphovsperson.”

Bild: Emma Larsson

När lunchrestaurangen tömts på kreatörer går vi vidare upp till bandets replokal på andra våningen. Nathan Larson befinner sig inne i repan, han står framför en datorskärm i ett hav av instrument (mestadels gitarrer) och bråte – däribland ölbryggeriutrustning. Han jobbar parallellt med ett amerikanskt och ett danskt projekt, och på skärmen rullar bilder som han ska tonsätta och skicka tillbaka som förslag till klipprummet. Han säger att han tycker lite synd om sin och Nina Perssons son. 

– Risken finns att han växer upp med helt orealistiska förväntningar på livet när han ser vad jag och Nina håller på med om dagarna. Vi har det alldeles för bra.

Nina Persson instämmer. 

– Han kommer att bli så besviken. 

Vad tycker er son om musiken? Gillar han Cardigans och A Camp?

– Han är hårdrockare och spelar själv, går verkligen in för det. Han har nog lyssnat mest på Cardigans och han gillar en del låtar. Han tycker att det är kul att det är gitarrer och så. Att det är ett klassiskt band. 

Det är härligt med band.

– Ja, och det är inte så väldigt många nya traditionella band som dyker upp. Jag har aldrig lyssnat så mycket på hårdrock själv, men det är roligt att han älskar det. Och nu ska vi på Pantera i Köpenhamn på söndag. Vi ska dit tillsammans med Sigge som är son till trummisen i Cardigans. Det är så roligt att upptäcka musiken ur deras ögon. Det är en mäktig upplevelse. 

Det är något med tanken på dig och andra Cardigansmedlemmar på en Panterakonsert som gör mig på gott humör.

– Det är kul för vår gamla gitarr Peter Svensson, som inte spelar med oss så mycket längre, han var ett fanatiskt Panterafan. Och en dag när min son lyssnade på Pantera hajade jag till, vad fan är det där för riff? Det där är ju en Cardiganslåt! ”Deuce” heter den. Och så tog jag fram den och kom på att det här måste Peter ha plankat från Pantera. Det var bara det att jag inte tog den referensen på den tiden. Så spelade jag låten för min son. Han sade bara: ”ja det där är ju råplankat”.