”Under det rosa täcket” är förmodligen den debattbok som betytt mest för denna 90-talets feministiska våg. Som Katrine Marçal konstaterar i bokens förord: ”Vissa böcker slutar vara böcker. De blir till begrepp, till uttryck och nästan till delar av vårt vokabulär. ’Under det rosa täcket’ är en sådan bok.” I boken ställer Nina Björk den synbart enkla frågan: Vad innebär det att vara kvinna?

Förändrad syn på genus

När Dagens ETC träffar Nina Björk har det gått 24 år gått sedan boken gavs ut. Har hennes definition av vad en kvinna är förändrats?

– Nej. När jag skrev boken utgick jag ifrån att det fanns en definition av kvinna som vi kunde vara överens om: att du är född med ägg, kommer få mens, har XX-kromosomer, kan bära och föda barn, kan få vissa sjukdomar och inte andra. I en förkrossande majoritet av fallen så är det så det ser ut, det är ett biologiskt faktum. Men som jag såg på detta då och fortfarande ser på saken så följer inget mer med detta biologiska faktum. Det finns ingen naturlig kvinnlighet, ingen könsidentitet. Att vara kvinna gör dig inte speciellt lämplig för att ta hand om barn, speciellt intresserad av glitter eller mindre logisk. Allt det där handlar om genus. 

Men medan Nina Björk står fast i sin analys har diskussionen runt henne förändrats, menar hon. Både kring definitioner av kön och genus. Och det har gått ganska fort.

 – Det finns ju ingen konsensus inom feminismen idag om att biologiskt kön existerar. Det rådde ingen konsensus om detta på 90-talet heller, men det var absolut ingen kontroversiell åsikt. Jag ser fortfarande inte detta som en åsikt, utan ett påpekande om hur verkligheten är. Nu är detta påpekande kontroversiellt.

Dessutom, poängterar Nina Björk, har begreppet ”könsidentitet” blivit centralt i diskussionen. Alltså en persons självidentifierade kön och subjektiva upplevelse av att tillhöra detta kön, vilken inte nödvändigtvis är kopplad till personens fysiska kön.

Den stora omsvängningen

Och det är just på denna punkt Nina Björk har svårt att förstå de nya strömningarna inom feminismen, som hon menar alls inte har gått i någon radikal riktning. För Nina Björk är diskussionen om könsidentitet gammeldags och luktar unket.

 – Begreppet könsidentitet är i mina ögon en väldigt stor omsvängning teoretiskt från hur feminister tidigare har sett på genus och kön. Om man säger att kön är en subjektiv inre känsla av att tillhöra ett visst kön, det låter väldigt mycket som att man säger att ”kvinnlighet” existerar. För mig finns inte kvinnlighet, det enda som finns är stereotypa bilder av vad kvinnor gör och är. 

Samtidigt är denna queerinspirerade del av feminismen ofta kritisk till just könsroller, poängterar Björk. 

– Men jag kan inte få ihop det på nåt annat sätt än att de menar att könsidentitet är genus, alltså stereotypa kvinnoideal, det är alltså genusidentitet man bör kalla det. Och detta tycker inte jag är progressivt. Jag tycker inte att det är feministiskt och inte heller sant. Ett barn som leker med dockor är inte ”kvinnligt”, det leker bara med dockor. 

Minerad mark

Nina Björk konstaterar dystert att diskussionen om kön och genus på senare år är minerad mark. Hon betonar att hon har förståelse för detta, eftersom diskussionen har att göra med människors liv och förståelse av sig själva.

– Om en människa mår dåligt och känner att detta har med hennes ”tilldelade” kön att göra och vill göra något åt det – då kan det mycket väl vara så att samhället verkligen bör göra något åt det.

Samtidigt tycker Nina Björk att det finns goda anledningar att diskutera varför allt fler vill genomgå könsbekräftande behandlingar, behandlingar där alltså människors upplevda könsidentitet görs samstämmiga med personens fysik.

– Naturligtvis har jag förståelse för om en människa hatar sin kropp och vill ändra den för att må bättre. Man kan som feminist såklart inte lägga på det enskilda barnet att ta ansvar för könsrollerna. Om barnet säger att det vore enklare om jag blev kille – fine. Men det är en annan sak än om barnet eller någon annan säger att barnet är kille eftersom barnet beter sig ”killigt”. Då skulle jag säga att nej, det tror jag inte. För detta bygger på en stereotyp.

Till viss del menar hon att det ökade antalet könsbekräftande behandlingar är enkel att förstå. Först nu finns det tillgång till vård och informationen om denna möjlighet når ständigt ut till fler. 

– Inga konstigheter. Vad som skulle kunna signalera något konstigt är att det är många fler biologiskt födda flickor än pojkar som vill bekräfta sin pojkighet än tvärtom. Det borde ju, kan man misstänka, kunna ha ett samband med att vi lever i ett patriarkalt samhälle.

Jämför med anorexi

Hon drar parallellen till andra sjukdomar som går att relatera till normer och samhällspåtryckningar.

– Vi i radikalare läger brukar ju kalla vissa diagnoser för samhällspåverkade. Till exempel finns det ungdomar som skär sig, anorexi och bulimi. Det finns ett samband mellan kultur, samhälle och diagnoser. Det vore väl märkligt om inte den här enorma ökningen också kan vara påverkad av samhället. Men – och det är viktigt – att det finns ett sånt samband betyder inte att de olika enskilda individerna inte lider.

Nina Björk efterlyser en diskussion där man lyckas hålla två saker i huvudet samtidigt.

– Könsdysfori är absolut en verklig erfarenhet som jag visserligen inte delar, men förstår existerar och måste vara fruktansvärd. Den stressen och ångesten detta måste innebära! Då kanske det inte alltid är rätt att komma och säga att din upplevelse grundar sig i konstiga teorier om kön och genus. Vi måste hålla isär dessa saker. Jag vill absolut inte tvinga någon att leva kvar i sin könsdysfori utan att få hjälp. Men jag vill heller inte gå med på att könsidentitet finns, att genus finns, att kvinnligheten finns nånstans inuti en människa, det kan man inte kräva att jag ska gå med på. Men självklart är svårt att diskutera detta eftersom människor känner sig hotade av själva diskussionen.

Om vi vänder på det, varför retar transrörelsens krav oftast den äldre gruppen feminister?

– Blir vi retade? De som har läst och tyckt om ”Under det rosa täcket” borde ju ställa sig upp och säga: ”Vi har tänkt om – vi tror visst på genus. Kvinnlighet kan vara en djupt upplevd inre subjektiv känsla.” Då hade vi kunnat diskutera detta. Men nu har vi ett samtalsklimat som säger att om man ställer frågor kring detta så hatar man någons existens, att man är på fel sida historien. Detta är inte intellektuellt.

Hon efterlyser en öppen diskussion, där ”allt läggs på bordet”. Hon misstänker nämligen att alla inte riktigt är på det klara med vart vi just nu är på väg.

– Ska vi som samhälle ha den här synen nu, att kön är vad du känner dig som? Är vi överens om det? Tycker alla ni som läste ”Under det rosa täcket” så här? Kan ni berätta vad könsidentitet är? Jag har inte sett något koherent svar på den frågan. Ibland säger vissa att alla har en unik könsidentitet, ibland säger de att ingen vet vad det är, men att det likväl existerar. Vi måste alltså ta hänsyn till något som vi inte riktigt vet vad det är. Om det finns tio miljoner könsidentiteter i Sverige, varför kallar vi det inte personlighet då? Det är så mycket som inte går ihop. Därför behöver vi en diskussion.

Hon fortsätter:

– Om nån bara kunde säga: Nej, det går faktiskt inte ihop, men detta är något människor känner och mår dåligt av, så vi skiter i att det inte går ihop – fine skulle jag sagt! Då vet vi åtminstone det.

Vara på den goda sidan

Nina Björk berättar om att en kompis som är psykolog läste upp kriterier för könsdysfori hos barn, de så kallade DSM-kriterierna som används för att sätta diagnoser.

– Av de åtta kriterierna handlade sex om vad vi skulle kunna kalla genus och bara två om förhållandet till den egna kroppen. Ett kriterium var till exempel att barnet ”starkt föredrar leksaker, lekar eller aktiviteter som stereotypt används eller utövas, av det motsatta könet”. Genom dessa kriterier skulle man då kunna få reda på att man egentligen var en flicka för att man gillar dockor, leker med teservisen, leker med tjejer och gillar klänningar. Detta är extremt konservativt. Hur kan detta passera som radikalt?

Kan det vara svårt att fråntas sin radikala feministiska identitet när nyare feministiska vindar blåser?

– Det där har jag dealat klart med. Jag får bli anklagad för att vara konservativ. Jag tror bara det är absolut nödvändigt för en politisk rörelse att inte förneka verkligheten. Jag tror många av de som har ändrat sig bara vill vara snälla. Nu är det detta som kallas radikalt och progressivt. Människor vill vara på den goda sidan. Det är inte konstigt, det är fint. Men jag är inte säker på att det bygger på att personen har gjort ett genomtänkt ställningstagande för vad hon anser att kön och genus är.

Nina Björk om…

… att kallas för cis-kvinna:

– Eftersom jag är cis-kvinna har jag alltså en kvinnlig könsidentitet även om jag inte är medveten om den. Detta ska då göra mig privilegierad. Men jag uppfattar inte att jag har någon könsidentitet. Och jag fattar inte hur jag skulle uppfatta det. Jag kan inte få en identitet av en XX-kromosom. Eller en äggcell. Det räcker inte. Det skapar bara ett biologiskt kön.

… hur det känns att bläddra i ”Under det rosa täcket” idag:

– Det är oftast hemskt att läsa om något, men jag tycker faktiskt att den är skitbra. Den är väl argumenterad.

… vad hennes erfarenheter av att bilda familj har satt för spår i hennes sätt att se på kön och könsroller:

– När jag fick barn fick jag en flicka och en pojke. Jag kände då att det utifrån sågs som väldigt roligt när min flicka var ”pojkig”, tog för sig och klättrade än när min son var lite ”flickig” och tillbakadragen. Då kunde folk reagera på det.

… om könsrollen i så fall är snävare för män än för kvinnor:

– Ja, på sätt och vis kan man säga det. Fast å andra sidan har män inte samma krav på sig att vara snygga.