Från andra sidan torget kommer han släntrande; helt klädd i svart, svällande biceps med stora tatueringar, rakat huvud och svarta solglasögon. Nicolas Lunabba ser precis ut som man föreställer sig att en prisbelönt ungdomsledare som jobbar i utsatta områden ska se ut, hinner jag tänka.

Men när han tar av sig solglasögonen för att hälsa ser jag de varma, snälla ögonen och det sneda, lite blyga leendet. Den stereotypa bilden bleknar.

– Välkomna till Nydala, ni såg lite vilsna ut! Nu måste vi skynda oss till mötet på skolan, säger han och pekar på den låga tegelbyggnaden bakom torget.

Nydala klassades tidigare som ett särskilt utsatt område av polisen, men har genomgått en positiv utveckling sedan Nicolas Lunabba och hans organisation Helamalmö startade en mötesplats här 2018 som dagligen besöks av hundratals barn.

Idag ska Nicolas Lunabba tillsammans med sin kollega Robin Pihl, konstnären Kim Demåne och den världskända barnboksillustratören Marit Törnqvist träffa personal på Nydalaskolan för att prata om ett nytt bokprojekt. Stämningen i det lilla mötesrummet är både nervös och nyfiken. Här sitter skolans bildlärare, svenskläraren, skol-bibliotekarien och rektor.

Nicolas tar till orda, det märks att han är van att leda möten av den här sorten.

– Jag är jätteglad över att vi kunde ses här idag. Jag tänker att vi tar en kort presentationsrunda, sedan berättar Marit om projektet och sedan gör vi en rollfördelning. Är det ok med er?

Alla nickar.

Marit Törnqvist var en av Astrid Lindgrens favoritillustratörer och har förutom sina illustrationsuppdrag också skrivit böcker och gjort scenografin till Junibacken. Sedan 2014 gör hon bokprojekt med barn på flykt i Sverige, Holland, Iran, Afghanistan och Kurdistan. Nu ska hon i samarbete med organisationen Helamalmö göra ett liknande projekt med eleverna på Nydalaskolan.

Hon berättar för skolpersonalen om projektidén och visar gripande bilder från sina tidigare projekt. När ett foto på en cancersjuk flicka kommer upp på skärmen och Marit berättar att hon inte överlevde sin sjukdom ser jag hur Nicolas Lunabba – som hittills suttit med blicken klistrad på Powerpoint-presentationen – vänder bort huvudet. 

I kaffepausen berättar han att han blivit mycket känsligare sedan han blev pappa.

– Jag trodde att jag skulle bry mig mindre om andra barn när jag hade mina egna, men det har snarare blivit tvärtom. Jag är både skörare och mer förbannad på samhället nu sedan jag fick mina döttrar. Att se ett barn som är sjukt eller far illa är mycket smärtsammare nu.

Det är Nicolas starka engangemang för unga i Malmös utsatta områden (vilket han prisade för på Svenska Hjältar-galan) och historien om hur han lät 13-åriga Elijah Clarance flytta in till honom (vilket hans första bok handlar om) som gjort honom känd för svenska folket.

När klockan börjar närma sig halv fyra avbryter Nicolas mötet.

– Nu är det dags att avsluta, vi är flera här som måste hämta barn. Tack för ett jättebra möte, nu ser vi bara till att bestämma ett startdatum så fort som möjligt, sen kör vi.

”Det finns ibland en ytlighet i hur jag framställs”

Marit Törnqvist skjutsar oss från Nydalatorg till skolan i Malmös innerstad där Nicolas Lunabbas äldsta dotter precis har börjat förskoleklass. De två nya vännerna i bilen kan inte sluta prata.

– Det här är första gången vi ses i verkligheten, vi har bara mailat och haft videomöten innan ju, utbrister Nicolas.

– Jag har ju beundrat ditt arbete under lång tid, så det känns så otroligt att vi kan göra det här projektet tillsammans, säger Marit och gör en halvfarlig u-sväng innan hon släpper av oss utanför skolan.

När vi hämtat sexåriga Dahlia, som är lite blyg och har hoppat upp på sin pappas axlar, går vi vidare mot förskolan för att hämta treåriga lillasystern Olivia. När Dahlia tar tag i en trädgren och fotografen Zanna lyckas ta det perfekta pappa/dotter-porträttet blir Nicolas Lunabba plötsligt självmedveten:

– En gång sa en fotograf, som tagit foton på mig och mina döttrar när jag bar dem och flätade deras hår, ”vi kan inte publicera de här, det ser ut som att vi har stajlat bilderna för att porträttera dig som en perfekta pappan och mannen”. Det skulle alltså inte vara trovärdigt att en man som jag, som kämpar för social rättvisa i utsatta områden och har skrivit om våld, inte skulle kunna vara en gosig, närvarande pappa? Det finns ibland en ytlighet i hur jag framställs och hur mina böcker reduceras till att bara handla om gängkriminalitet som jag stör mig på. Egentligen handlar ju mycket av det jag skriver om mest om patetiska, rädda, sköra män som inte har något språk, säger han med eftertryck och sätter på sig solglasögonen.

Utanför förskolan står flera andra pappor som ska hämta sina barn, Nicolas hälsar med en nickning och tar emot Olivia som kommer springande. Efter flera stopp på vägen för hopp från olika räcken och försök till övertalning att köpa glass har vi kommit till Nostra Café, hans stammishak och inofficiella kontor.

”Rutan åker ner, jag ser en pistol som riktas rakt mot mig”

Döttrarna lämnas över till sin mamma, Nicolas sambo Amna som ofta nämns i hans böcker, eftersom han har flera möten senare på kvällen. Vi slår oss ner vid bordet längst in i hörnet, det är här Nicolas Lunabba har skrivit stora delar av den nya boken ”Dagbok från 20-talet” som utspelar sig under några månader sommaren 2022.

– Jag letade länge efter en form som passade mitt sätt att skriva, och fastnade ofta för självbiografier och dagböcker. Det var faktiskt så jag började skriva en gång i tiden, satt ofta på kvällar och nätter och skrev ner det som hade hänt under dagen, vad jag känt och sett. Men min nya bok börjar med ett minne av något fruktansvärt som jag i princip har förträngt sedan det hände för 13 år sedan. Gången när någon försökte mörda mig.

Det var en sommarnatt 2010, Nicolas och hans kollega Iraj hade just avslutat ett arbetspass på Malmöfestivalen och var på väg hem när en bil plötsligt körde upp framför dem. 

– Rutan åker ner, jag ser en pistol som riktas rakt mot mig och ett skott skjuts av men träffar ingen av oss. Vår reaktion var typ ”vad fan hände?”, och sen gick vi hem. Jag borde ha blivit fullständigt paranoid efter det, jag visste ju inte vem det var som försökt döda oss, men dagen efter var vi tillbaka på jobbet som vanligt. Livet gick vidare, fram tills för ett år sedan när jag bestämde mig för att göra upp med det här mordförsöket och försöka förstå hur jag så uppenbart förträngde känslorna kring det.

Våldet går som en röd tråd i både i hans böcker och Nicolas Lunabbas eget liv; det är fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, rasistiskt, samhälleligt våld, och inte minst våldet som vi vänder mot oss själva. I den nya boken skriver han:

”Jag funderar över om man kan göra så här, nedteckna erfarenheterna av våld precis som de är. Går det att göra upplevelserna rättvisa om man återger dem oförblommerat, exakt? Om jag skriver som ovan, blir inte våldet något annat, bara våldsam text?”

Jag frågar honom hur det känns i kroppen att skriva mitt i våldets kärna, att ständigt befinna sig i det där mänskliga mörkret.

– Å ena sidan är det väldigt förlösande att liksom få äga smärtan, jag tror att det pågår en sorts traumabearbetning när jag skriver ner levda erfarenheter av det värsta en människa kan uppleva; död, förlust, övergrepp. Samtidigt kommer jag i min bok fram till att våld – som jag förstår som en skändning av hela ens väsen – faktiskt inte är möjligt att överföra till text, det går liksom inte att översätta den djupt kroppsliga känslan av att ha blivit misshandlad till ord. Men jag fortsätter skriva om det, för att försöka tränga djupare.

”Okej så länge jag känner att jag varit ärlig mot mig själv”

En sak som jag fastnade för i din bok är när du beskriver det rus som våldet kan ge. Att man kan bli hög på makten man har över den man utsätter för våld.

– Det ruset existerar. Jag har en vän som har suttit på många klass 1-fängelser men som nu har lämnat all skit bakom sig. Han beskrev våldet som ”en fantastisk känsla”, att bara slå någon sönder och samman eller för den delen att själv få på käften. Alltså hela den grejen att bara sätta sitt liv på spel. Det kan nästan kännas som ett fyrverkeri i kroppen, och det vill jag också skriva fram.

Det låter som att du förhärligar våldet?

– Absolut, så kan det vara. Men om jag ska vara så sann jag kan, och skriva så nära upplevelsen som möjligt, då måste också det motsägelsefulla och förbjudna vara med. Jag vet att det är riskabelt att skriva så och att folk kan tycka att jag är ett svin, men det är okej så länge jag känner att jag varit ärlig mot mig själv.

Ingen som läser Nicolas Lunabba kan anklaga honom för att undvika att skriva om hemska saker han själv har gjort sig skyldig till. Det finns två scener som återkommer i båda hans böcker. Den där han helt oprovocerat misshandlar en kille i sin egen ålder och den där han tillsammans med andra barn tvingar två syskon att förgripa sig på varandra sexuellt. 

Det är väldigt osmickrande mot dig som person att ha med de här våldsamma scenerna. Är det en slags förebyggande åtgärd för att ingen ska kunna säga att du skönmålar dig själv? Att du avslöjar dig själv innan någon annan gör det?

– Både ja och nej. Jag har i princip gjort en sådan förebyggande åtgärd, och det var att jag la upp ett gammalt foto på min Instagram från ett skivomslag som min rapgrupp gjorde för jättelänge sen. Jag är typ 20 år, står med en replika i handen och försöker se tuff ut, en sån jävla tönt liksom! Det är en bild som jag vet att någon skulle kunna leta upp och sprida, så för att förekomma det la jag upp den själv, säger Nico och ler snett.

– Men bortsett från det så har jag valt att skriva helt utan att tänka på mitt rykte, hur osmickrande det än må vara. En gång sa en kille som hade läst min första bok till mig ”du är ju fan inte den hjälten som alla säger”, och jag svarade ”nej, men det behöver du inte säga till mig eftersom jag redan skrivit om att jag inte är det”. Det är andra som har kallat mig hjälte, inte jag själv. 

– Jag har varit våldsam, det är sant. Men jag har också beskrivit hur rädd och förnedrad jag har varit när jag själv misshandlats eller hotats. Det är alltså upplevelsen av att vara både förövare och offer som jag undersöker i mina böcker.

Det är inte bara sig själv han lämnar ut i sina böcker, konstaterar Nicolas Lunabba när han i ”Dagbok från 20-talet ” ser manuset till sin första bok:

”Det är en katalog över verkliga och nästan uteslutande sårbara människors förnedrande och eländiga belägenhet. Många av dem var barn. Och nu skulle jag exponera dem.”

Har du upprättat etiska riktlinjer kring hur mycket och vad du skriver om andra?

– I ett första skede har jag inga gränser alls, då är jag fullständigt obarmhärtig. Det ändras när jag går in i nästa fas och börjar redigera tillsammans med min redaktör. Jag vill absolut inte förstöra för någon, men jag vill samtidigt behålla essensen. Det jag till exempel skriver om min bror, i både den första och den andra boken, kan betraktas som ett karaktärsmord. Men han godkände det, vilket många andra som jag skrivit om också gjort. Däremot har jag anonymiserat mycket mer i min nya bok, förändrat vissa händelser, bytt ut namn och platser. Jag måste vara försiktig när jag skriver om sådana här extrema händelser.

Nicolas Lunabba har blivit mycket mer vaksam och medveten om säkerhetsrisker sedan hans första bok släpptes. Det är inte alla som gillar det han gör, ibland får han ta emot hot och han har numera alltid med sig folk när han ska göra offentliga framträdanden. Trots detta verkar han lugn, som att han har hittat ett sätt att förhålla sig till sitt öde. Skrivandet har varit till en stor hjälp i den processen.

– Jag älskar att skriva, men kan också se att det fungerar lite som en verklighetsflykt där jag kan intellektualisera kring saker som är för smärtsamma. Som att gråta till exempel, det har jag inte gjort på över tio år. När min dotter låg på sjukhus och var så utslagen att hon inte ens orkade ta min hand kände jag hur tårarna samlades i ögonen, men jag klarade inte att släppa fram gråten. För om jag gör det, och låter all sorg och smärta som jag bär på välla fram, så kanske jag går sönder på riktigt.