Barbara Wolffer, Panthéons högsta administratör möter upp mig och några journalistkollegor för ett privilegierat besök vid ett av Paris mest besökta minnesmärken. Hon har toppositionen sedan ett år tillbaka vilket, säger hon, är en stor ära. Men inte lika stor som att föräras en gravplats här inne. Det är republikens allra högsta ärebetygelse.
Här vilar filosofen Voltaire, författarna Émile Zola, Albert Camus, Victor Hugo och super-vetenskapsparet Marie Skłodowska-Curieoch hennes Pierre Curie…
Här hyllas konst och kultur, vetenskap, revolution och motstånd.
Ovanför den pelarförsedda ingången står ”Aux Grands Hommes La Patrie Reconnaissante”, vilket på svenska betyder ungefär ”Till de stora männen, fosterlandet är tacksamt”
– Det som gör Panthéon så fascinerande är de många historiska lagren, säger Barbara Wolffer och pekar ut de enorma muralmålningar som täcker katedralens forna fönster.
Efter revolutionen beslöt man att täcka dem för att profanisera bygget. Stora delar av den sakrala arkitekturen har bevarats, men de revolutionära idéerna fick ta plats. En staty av Republikens nationalsymbol, Marianne tronar i mitten – med en Jesusbild i kupolen ovanför.
Just nu pryder en tillfällig utställning templet: ”Våga frihet – figurer från kampen mot slaveriet”. Nästan alla avbildade är svarta. De svarta som förärats en plats i kryptan är desto färre. Före Josephine Baker, 2021 var de bara tre andra: Toussaint Louverture, Louis Delgrès och Aimé Césaire. Att över huvud taget nämna dessa personer samtidigt, enbart på grund av deras hudfärg ses generellt som anti-republikanskt i Frankrike. De hedras för att de är prominenta franska medborgare och för en fransk medborgare saknar hudfärgen betydelse. Det franska medborgarskapet är universellt och republiken är färgblind.
Så lyder idén.
– Det handlar aldrig om hudfärg utan om revolutionens devis: leva i frihet eller dö, säger Barbara Wolffer.
Panthéons tillkomst var i allt väsentligt icke-republikansk: Kung Ludvig den XV ville bygga magnifik kyrka dedikerad till Paris skyddshelgon Santa Genoveva. 1758 gav han uppdraget att rita den åt arkitekten Jacques-Germain Soufflot och 1764 lade monarken själv första stenen.
Men när kyrkan stod klar 1789 var såväl monarken som arkitekten döda och det var revolution i landet. En revolution mot just monarki och prästerskap.
Kungligheterna Ludvig den XVI och hans Marie Antoinette fängslades – för att senare halshuggas i giljotinen. Katolska kyrkan fråntogs all makt.
Kort efter maktövertagandet beslutade den franska nationalförsamlingen att kyrkan istället skulle bli ett sekulärt mausoleum för republikens mest framstående personligheter.
– Den första att gravsättas var den revolutionäre hjälten Honoré Gabriel Riqueti, som vi känner som greven av Mirabeau. Han hyllades som en av revolutionens fäder och fördes hit efter i en enorm kortege följd av enorma folkmassor. Men som du kommer att märka finns han inte längre kvar. Kort efter sin död kom han att ses som en förrädare, säger Barbara Wolffer.
Greven kickades ut redan 1794 efter att Ludvig den XVI avrättats och brevväxlingen mellan monarken och revolutionären hittats.
– Det avslöjades att han tjänstgjort som rådgivare till kungen och spelat ett dubbelspel, i revolutionärernas ögon. Det gjorde att man beslutade att låta tio år passera efter en persons död innan de pantheéoniserades, berättar Barbara Wolffer.
Anekdoterna om republikens ”förrädare” eller ”hjältar” hör dock inte bara historien till. Titt som tätt föräras nya personligheter en plats i den sekulära kryptan och beslutet ligger på den franska regeringen. Men i slutänden är det republikens president som har sista ordet via dekret.
Det är en hederssak för varje president att välja ut ”sina hjältar”, något som samtidigt formar det egna eftermälet.
– Det finns egentligen inga tydliga kriterier. Men det handlar inte om att vara ett geni till exempel, utan att ha varit särskilt engagerad för republiken och dess värderingar.
Vad det innebär är ju inte alla överens om. Vad skulle hända om till exempel Marine Le Pen blir president 2027?
– Nej, det stämmer att det finns olika tolkningar även om vår konstitution finns att läsa svart på vitt. Vad just Marine Le Pen skulle göra kan dock bara hon svara på, säger Barbara Wolffer.
Marine Le Pen har vind i seglen den här trimestern. I opinionsundersökningar anser en majoritet att hon är regeringsduglig – vilket majoriteten inte ansett vid alla tidigare undersökningar av dagstidningen Le Monde.
När jag träffar henne håller just en ny migrationslag på att röstas igenom i Nationalförsamlingen, där hon sitter för det högerextrema partiet Nationell samling,. Hennes parti, tillsammans med den traditionella högern, pressar på för att lagtexten ska drivas högerut. Hon vill inte prata om migrationslagen innan förhandlingarna är klara, men går med på ett kort samtal om Panthéon (ett par dagar senare röstas en lagtext hon kallar en ”ideologisk seger” igenom).
– Som ni vet, kära madame, finns det säkert tusen genier och fantastiska franska män och kvinnor i vår historia som skulle vara värda en plats i Panthéon. Din fråga är inte enkel att besvara men jag skulle sätta en stor ära i uppgiften att hedra framstående landsmän, säger hon.
Det finns ett namn hon nämnt flera gånger under sina presidentvalskampanjer: Charles-Michel de l’Epée, teckenspråkets grundare.
– Jag tycker att det vore en tydlig signal till fransmännen att republiken värdesätter alla franska medborgare, med eller utan funktionshinder.
Just funktionshindrade och socialt utsatta fransmän har en ständig huvudroll i hennes politiska kommunikation. Det gäller att ta hand om Frankrikes utsatta först, innan man tar hand om utländska.
– Jag tycker att det är en självklarhet, att republiken ska ta hand om sina egna innan vi tar emot all världens misär. Jag vill sätta stopp för åratal av oansvarig politik där franska medborgare eftersätts, säger Marine Le Pen.
Men det går bra att bli panthéoniserad som invandrare? Du var för Josephine Bakers panthéonisering men motståndare till Gisèle Halimis dito?
– Madame, jag tror ni misstar er igen och tror att jag har något emot invandrare. När Emmanuel Macron panthéoniniserade Josephine Baker sade han något som vi i Nationell samling alltid har sagt: Det franska medborgarskapet förtjänar eller ärver man. Baker förtjänade sitt genom att oförtröttligt stå upp för republiken. Däremot är det hyckleri att kriminella med dubbla medborgarskap tillåts behålla sina franska papper.
Gisèle Halimi var en framstående fransk-tunisiskt advokat. Hon var dessutom socialistisk feminist, abortmotståndare och känd försvarare av bland annat kvinnor som våldtagits av franska soldater under Algeriet-kriget.
Halimi kämpade själv för såväl protektoratet Tunisiens som Algeriets självständighet från Frankrike. Emanuel Macron har flera gånger varit på vippen att panthéonisera henne.
Marine Le Pen är stark motståndare till det och låter arg när jag frågar varför.
– Det har ingenting att göra med att hon var socialist eller motståndare till kriget i Algeriet vilket till syvende och sist är hennes rättighet. Men hon stöttade också terroristerna i FLN (Nationella befrielsefronten i Algeriet). Naturligtvis kan vi inte hedra en terrorist-anhängare, säger Marine Le Pen, vars far, löjtnant Jean-Marie Le Pen, stred i Algeriet och enligt trovärdiga vittnesmål torterade algerier.
Hur ser du på den tillfälliga utställningen om de som bekämpade slaveriet i Panthéon?
– Naturligtvis är det en bra sak att hylla de som bekämpade något så fruktansvärt som slaveri men jag tycker man ska vara väldigt försiktig med de koloniala självspäkandet ägnat att smutsa ned bilden av Frankrike. Kolonialismen är ett historiskt skeende från en annan epok, som också bidragit till utveckling. Att kalla det ett ”historiskt misstag”, som vår president gjorde en gång, är gravt anti-republikanskt.
Finns det redan pantéoniserade personligheter du skulle vilja flytta av ”anti-republikanska” anledningar?
– Det kommer jag inte att göra men jag kommer att se till att enbart förära sanna republikanska hjältar en plats i vad som är en av vårt kulturarvs viktigaste platser. Förrädare och anti-republikaner har naturligtvis inget där att göra.