”När du är ute i bergen på en expedition är livet så ­otroligt enkelt. Bruset i hjärnan försvinner och jag känner mig lugn och har full kontroll”, berättar han i ­filmen. Tillsammans med Brette liftar han runt i Nordamerika, bor i tält utan mobil och gör imponerande klättringar upp för några av kontinentens svåraste bergsväggar, ofta utan rep. Under två års tid försöker filmarna för­gäves hålla jämna steg med den kringflackande unge äventyraren. Men arbetar­sonen från en liten håla i ­västra Kanada är inte intresserad av att bli filmstjärna. Han har fullt upp med att bestiga sina drömmars berg.

I vår kultur råder ingen brist på skildringar av unga män, höga på övermod och adrenalin, som genomgår riskfyllda strapatser. ­Berättelsen återkommer i allt från Jack Kerouacs romaner till Sean Penns film ”Into the Wild”. Vi känner igen tongångarna när klättrings­legendaren Reinhold ­Messner intervjuas i filmen: ”Om döden inte var en möjlighet hade bedriften att komma ut på andra sidan inte varit värt något. Det hade varit en dagisutflykt. Det hade inte varit ett äventyr, inte en konstform”.

Kanske beror det på tio dagars covidkarantän, instängd med två barn, men filmen berör mig på djupet. En del av mig vill kasta mobilen, packa ryggsäcken och dra iväg på en klätterresa. Men när treåringen skriker från pottan rycks jag snabbt bort från flyktfantasierna. ”The Alpinist” lyckas med balansakten att inte falla in i en romantisering av Marc-André Leclercs fantastiska men också djupt tragiska livsöde. När jag ser om filmen en andra gång märker jag hur min identifikation skiftar till mamman. Hon sliter för att få ihop ekonomin men gör allt för sin son. Hon förser honom med klättringsböcker och låter honom löpa fritt i bergen.

”The Alpinist” är en av de starkaste skildringarna av klättring som jag har sett. Vi kan alla inspireras av Marc-André Leclercs ­orädda passion, oavsett om du drömmer om en topp i ­Himalaya eller en helgvandring längs Sörmlandsleden.