– Då blev jag förbannad. ”Menar du allvar? Tänker du så när du tänker vilka böcker du ska publicera? Det här behövs”. Då vände förläggaren totalt och sa istället: ”Hur många böcker kan du skriva?”. Så Nelly är intjatad, konstaterar han.
Första boken ”Nelly Rapp och Monsterakademin” kom 2003 och sedan dess har det blivit ytterligare 20 böcker och en julkalender i Sveriges Radio. Till Allhelgonahelgen har långfilmen ”Nelly Rapp – monsteragent” premiär. Precis lagom läskigt för de unga skräckälskarna.
Frankensteinare blir kär
Böckerna, som riktar sig till åldern sex till nio år, är klassiska äventyr om tioåriga Nelly som blir monsteragent och med Lugn, Lärdom och List (och lite lögn) ger sig i kast med olika farligheter. På ett djupare plan handlar de också om samhället och vad det innebär att vara annorlunda.
I boken ”Frankensteinare” blir Nelly först rädd för en person som är stor, aggressiv och högljudd. Mycket snart börjar hon dock förstå var ilskan kommer ifrån: Han har ont. Varelsen är Frankensteinare och ihopsydd av olika kroppsdelar, och det är inte så kul att tvinga ner en högerfot i en vänstersko för att verka normal. Nelly tussar ihop honom med fotvårdsspecialisten Ellen Berg, tycke uppstår – och Frankensteinaren befinner sig för första gången i en situation där han inte känner smärta.
– Innan jag skulle börja skriva hyrde jag en dvd-box med alla de klassiska skräckfilmer, ”Nosferatu”, ”Frankenstein” och ”Monstret i den blå lagunen”. Jag märkte att de allihop var uppbyggda på samma sätt, berättar Martin Widmark.
Skräckmallen: En huvudperson möter något som skrämmer den. Därpå får huvudperson en insikt eller kunskap om monstret. Till sist hjälper personen monstret, eller bekämpar det utifrån sin nya kunskap, till exempel att vampyrer inte tål dagsljus.
– Dramaturgin har hållit genom tjugo böcker, säger Martin Widmark.
Metadonet är vegokorv
Med åren har Nelly Rapp-böckerna blivit mer och mer samhällsengagerade. I varje monsterhistoria finns en underliggande kritik: Mot stressen i samhället, klimatet eller skolans oförmåga att fånga upp elever med särskilda behov. Historien ”De små under jorden” är anknuten till åldringsvården idag och hur man drar ner på resurserna. Till slut är det bara en person på äldreboendet i boken som ska göra allt, för att hon ska orka så söver de ner gamlingarna.
– Det är ett sätt för mig att delta i debatten om privatiseringen av åldringsvården som jag är starkt emot. Jag skriver berättelser där barn känner engagemang genom gestaltning.
Martin Widmark fortsätter att rada upp exempel: ”Näckens hemlighet” är en diskussion om nedläggning av kulturskolan. Historien om varulvar – en berättelse om drogberoende och abstinens när fullmånen är på gång (metadonet för varulven blir vegokorv). Alla böckerna ligger på en grundbas kring Martin Widmarks funderingar om samhällsutvecklingen.
– Men jag hoppas att jag inte det lyser igenom för tydligt. För då är jag nere på 70-talets sätt att skriva barnböcker, säger han.
Jätten rullar Globen
Monsterna i böckerna är hämtade från legender, myter, mytologi. Den tidigare läraren Martin Widmark har själv läst etnologi på universitetet och säger att folktron avspeglat vanliga människors tankeliv, men att de även har fyllt funktionen att varna för saker som är farliga: Djupa vatten eller skogar.
– Det är jättespännande! Det finns en enorm skatt av berättelser, säger han.
Vilket monster identifierar du dig själv mest med?
– Jag tror att vi har lite av allihop i oss. Varulvarna förstås, där du kontrollerar dina drifter och sätter kultur mot natur, det har vi i oss. Spöken, att man alltid har något uppdrag kvar att lösa, eller har gjort något som man vill ställa till rätta. Frankensteinare, att man är sammansatt, och att kopplingen mellan hjärta och hjärna ibland är svår. Trollen, behov att gå undan och vara i naturen. Jag bär på lite av alla.
Monsterna i Nelly Rapps samling slängs in i en Globen där de ska kämpa mot varandra. Vem går levande därifrån?
– Jätten, det är inget snack. Och De små under jorden, för de hade hållit sig undan, som de gjort i hundratals år. Jätten hade bara klappat igenom väggen och rullat Globen som ett bowlingklot längs Götgatan.
Snart har ”Nelly Rapp – Monsteragent” biopremiär. Hur är den?
– Alltså den är så bra så att... ojojoj. Något alldeles extra och nytt. Hannibal och Lena-Sleva behandlar Nelly som ett människa och inte som ett barn, exakt så som barn drömmer om att vuxna ska interagera med dem. Det går igenom hela filmen: Ta barn på allvar, lyssna, det de säger är viktigt, lita på dem.
