Tyvärr, konstaterade jag i min text, fullföljer ”White lotus” inte sin ansats eftersom den är fixerad vid sina skojsiga vita rikingar. Det får konsekvensen att underifrånperspektivet bara blir ett slags fondtapet. Det är synd, eftersom ambitionen att berätta om ”the downstairs” uppenbarligen finns.

Kanske är det ett medvetet missförstånd när Saga Cavallin i DN Kultur låtsas som att det jag efterfrågat är ”någon sorts pöbel-tv som erbjuder den vita medelklassen masochistisk självspäkning”? Nej då, jag vill inte ha PK-tv med enbart sympatiska karaktärer, utan bara bra berättande där inte halva rollbesättningen slarvas bort i ivern att göra ännu en serie där vi får fnissa åt den ekonomiska eliten. Vad hände till exempel med den gravida praktikanten från seriens premiäravsnitt?

I min text skrev jag ”Visst älskar man att se rika rövar krackelera” och tog exempel som ”Succession” och ”Big little lies”. Båda utmärkta serier, som heller inte gör anspråk på annat än att berätta om just de rikas värld. I denna slutsats landar även Saga Cavallin i sin text: ”Från ’Succession’ via ’Exit’ till ’The white lotus’ – serieskapare hatar verkligen rika människor, och vi älskar det.”

Skribenten börjar alltså med att kalla min kultursyn för ”barock”, för att senare i princip hålla med mig? Hon skriver att man kan ”tolka flatheten i serien som om en brist på berättarteknisk skicklighet hos skaparen Mike White.”

Det är roligt att läsa Saga Cavallin, eftersom hon är en stark stilist och svingar åt alla möjliga håll. Men det är snyggare om det finns substans i jabbarna, istället för att bara kasta in ett klatschigt ”barockt”.

Med detta sagt: Självklart älskar jag barocken! I afton ska jag måla ett stilleben med dödskallar och rosor. Min canvas? DN Kultur.