Magnus Ringgren uppmanar mig, efter att ha läst min runa över den fantastiska Elsie Johansson, att inte vara rädd för den borgerliga publiken. Han har missförstått vad jag skrev på gränsen till det korkade.
Vad jag pekade på var att Elsie Johansson aldrig riktigt fått det stora erkännande av den borgerliga litteraturkritiken som hon förtjänar. Erkännandet från läsarna fick hon så det dånade om det. Hon lästes av medelklassen och hon lästes också av till exempel min mamma, helt outbildad sömmerska som nog kände igen sig starkt i Nancysviten.
Ringgren kommer dessutom med det till synes underliga men i själva verket självklara yttrandet att man måste lämna sin klass för att skriva om arbetarklassen. Ja, Elsie Johansson lämnade sociologiskt sett helt sin klass, sin fattiga uppväxt i norra Uppland. Men inte psykologiskt. Hela vägen ner från pannloben till fotknölarna stod hon kvar i sina uppväxtvillkor. Det där går aldrig ur en människa. Man kände det när man mötte henne: Vi skrattade synkroniserat åt samma saker därför att vi delade den där känslan – det är en känsla, inte en ideologi – av att komma någon annanstans ifrån än medelklassen.
Men så är det nästan alltid: Att ägna sig åt skrivande på ett yrkesmässigt sätt är praktiskt taget omöjligt om man samtidigt sliter i hemtjänsten, på en industri eller med något tungt kroppsarbete. Kan man vara arbetarförfattare utan att vara arbetare? Ja, givetvis. Det bevisade en gång såväl Moa Martinson som Ivar Lo-Johansson.
Ett skäl till att borgarna idag så gärna talar om klassresor så fort de kommer åt är ju att de då tror sig slippa behöva tala om den existerande arbetarklassen
Det är detta med de djupast sittande erfarenheterna. Elsie Johansson omtalar det i en dikt som en trofasthet gentemot de sina. Edouard Lois, som mycket väl kunde kallas fransk arbetarförfattare om bara traditionen funnits i det kulturellt extremt högborgerliga Frankrike, hyser också den där osvikliga trofastheten: När de gula västarna för några år sedan demonstrerade på Paris gator gick han med dem. Det var ju hans folk, trots en hel del inskränkthet i demonstrationsleden (de var knappast några Pride-tåg).
Ett skäl till att borgarna idag så gärna talar om klassresor så fort de kommer åt är ju att de då tror sig slippa behöva tala om den existerande arbetarklassen. I sin nyutkomna bok ”Retur Överkalix” skriver sociologen Stefan Svallfors rätt ilsket om det där med klassresevurmen: ”Det är något som skorrar falskt, i denna glädje över att de räddats. I bokförsäljningstexternas jubel över den lyckade resan.” När jag pratade med Svallfors vid ett bokframträdande på Söderbokhandeln i Stockholm om detta så klargjorde han att hans irritation inte gällde klassreseförfattarna själva, utan den medelklass som hyllade deras böcker.
Jag skrev att den borgerliga litteraturkritiken aldrig riktigt omfamnade Elsie Johansson. All litteraturkritik är än idag och faktiskt mer idag än för bara en generation sedan, nästan helt inkorporerad i medelklassens normer. Jag noterade exempelvis att recensionerna av Sven Olov Karlssons enastående bok ”Bygdedjuret” var häpnadsväckande snåla. Praktiskt taget överallt på kultursidorna. Det retade mig. Recensenterna kände helt enkelt inte skalvet som utgick från hans berättelsen hans själs krångliga bildningshistoria. Denna närapå femhundrasidiga underbart svävande tegelsten om en uppväxt i småbrukar- och arbetarmiljö i Västmanland, med smärtsamma skildringar av inte minst direkt hälsofarligt arbete på en verkstad, tyckte jag och de vänner jag har med arbetarbakgrund var bland det mest drabbande – och för övrigt också roligaste – vi läst på mycket länge. Men Sven Olov Karlssons Bygdedjuret passade inte riktigt in i litteraturkritikens ramar.
Han minns, han minns så jävla starkt och de där minnena skickas ut som lysgranater över det konservativt mörklagda Sverige som nu existerar
Men så där är det: att Eyvind Johnson har högre status i litteraturvärlden än Ivar Lo-Johansson tror jag helt enkelt beror på att Johnson ganska tidigt sällade sig till de liberala, vilket Ivar Lo aldrig gjorde.
Sven Olov Karlson är ingen arbetare. Han är yrkesmässigt författare och skribent. Men han minns, han minns så jävla starkt och de där minnena skickas ut som lysgranater över det konservativt mörklagda Sverige som nu existerar.
Jag tyckte Sanna Samuelssons ”Mjölkat” som kom häromåret också kan klassifieras som ett slags arbetarlitteratur (och Magnus Nilsson räknar upp många fler, vilket även Rasmus Landström gör i sin ”Arbetarlitteraturens återkomst”).
För länge sedan, ja för snart fyrtio år sedan, skrev jag en lång artikel i DN där jag istället för arbetarlitteratur talade om ”Litteratur underifrån”. Jag vet helt enkelt inte vilka termer som är bäst och rimligast. I den samtid om nu råder, konservativ och glömsk av klassfrågor, har termen arbetarlitteratur ingen hög status.
Det kan ändra sig. Erfarenheter vill alltid fram. De kan få stora skepp att kränga till.
