Det är en solig och blåsig höstdag när vi ses på Skeppsholmen i Stockholm. Författaren Negar Naseh har valt Moderna Museet som  plats för vår intervju. Hon sätter sig ner vid ett bord vid fönstret som vetter ut mot vattnet. Här skulle karaktärerna i hennes böcker ”Under all denna vinter” och ”De fördrivna” utan problem kunna sitta och diskutera konst eller litteratur.

– Jag har jobbat en del med klassmarkörer i mina böcker, men blir ledsen om de reduceras och beskrivs som medelklassskildringar.

Urban medelklassskildring

Det kanske är sant att huvud­personerna tillhör gruppen privilegierad, urban medelklass, men jag vill jag gärna att man ska läsa längre och göra en djupare analys än så, säger Negar Naseh.

När jag ber henne beskriva klasstillhörigheten hos sina ­fiktiva karaktärer säger hon att det ofta är i de små betraktelserna och detaljerna som den kommer fram.

– Paret i min bok ”De fördrivna”, hon läkare och han konstnär, är i ett läge där de ska etablera sitt liv och vilka de är. Då blir klass väldigt framträdande, som ett av de viktigaste sätten att förmedla vem man är för sig själv och omvärlden. Till exempel vilka leksaker deras barn har och vad sjunger de för ramsor, hur mycket tid och kraft han lägger på att inreda sin ateljé, vad de dricker för drinkar, hur smutsiga de är och om de någon som städar åt dem och så vidare. Såna detaljer är jätteviktiga för mig, säger Negar Naseh och tillägger:

– För mig handlar klass också om vad som händer i det mellan­mänskliga, hur påverkar det våra relationer och hur vi ser på världen, hur vi ser på våra barn. Det är sådana aspekter jag jobbar med framförallt i början av mitt skrivande när jag börjar umgås med mina karaktärer, då tänker jag väldigt mycket på var de kommer ifrån och alla lager i deras identitet.

Från ett läsande hem

Negar Naseh är född och uppvuxen i Uppsala. Hon beskriver sig själv som ett läsande barn som blev stimulerad och uppmuntrad av sina föräldrar.

– Jag är uppvuxen i ett hem med böcker, vi gick till stadsbiblioteket varje lördag och lånade böcker. Men när man är andra generationens invandrare är det inte självklart att man till exempel ärver man sina föräldrars klass på samma sätt. Hade vi bott kvar i Iran där mina föräldrar föddes hade jag nog ärvt mina deras materiella klassrelaterade privilegier, men det förändrades i och med flytten till Sverige.

– Däremot har jag ju ärvt mina föräldrars icke-materiella klassrelaterade värderingar och privilegier. De har uppfostrat mig att tro på mig själv, gett mig en stark självkänsla och möjlighet att tillägna mig det svenska språket genom litteraturen. De har också förmedlat en syn på litteratur som något stort och viktigt, att läsa klassiker, ha starka läsupplevelser och att utveckla ett levande intresse för att litteratur, säger hon.

Det låter som att du tillhör den en typiskt bildad medelklass med kulturellt kapital?

–  Jag har väldigt svårt för de där begreppen. Visst, jag är läkare, författare, har en högskoleutbildning, bor med min man i en bostadsrätt i Stockholms innerstad och är konstintresserad. Så man kanske kan kalla mig medelklass, men jag identifierar mig inte som det och min bakgrund är inte det.

Så vad identifierar du dig som?

– Jag identifierat mig som en människa som gillar att skriva, läsa och som jobbar som läkare. Jag har aldrig haft en tydlig känsla av klasstillhörighet, däremot har jag alltid haft en tydlig känsla av utanförskap. Den har präglat både mitt liv och mitt skrivande oerhört, och jag känner fortfarande av den i mitt jobb, på gatan, i mina relationer. Att vända sig till litteraturen då handlar om att kratta sig ur den känslan lite, även om det är svårt, säger Negar Naseh.

Privilegierad och plågad

Flera av karaktärerna i hennes bok lever ett privilegierat liv, men plågas samtidigt av neuroser och tvångstankar. Negar Naseh tror att den kombinationen kan skrämma bort en del läsare.

– Jag tror att de som är kritiska tänker ”varför håller de här personerna på så här, de har det ju så bra, de är ju så privilegierade?” Det är som att man inte kan förstå någons lidande eller smärta bara för att den råkar ha det bra ekonomiskt och klarar av att ha ett jobb. Men när jag skriver blir jag nästan alltid varse om hur det finns fler saker som förenar oss än som skiljer åt som människor. Jag blir ofta rörd när jag märker hur mycket som egentligen förbinder oss, oavsett vilken klass eller bakgrund vi har. Det utforskar jag i min nya bok som jag skriver på just nu, och hur nyfikenhet, ömhet och värme kan få plats även i de svåraste och jobbigaste ­relationerna.

”Modern hade med sig en tavla som hon visste att Eva alltid hade velat ha. Den hängde i det som varit faderns arbetsrum på ön. Nu var det en del av moderns bibliotek och ’i och med alla mina böcker så fick den helt enkelt inte rum’. Det var en liten tavla som föreställde flera tryckkartor. Fyrkantiga tryck i svart med gröna inslag. De var placerade i serier, liknade ett fotografi taget med lång slutartid. I dessa serier utspelade sig inget, ingen händelse, inget förlopp. Det var alfabetiska tryckkartor, inget mer. Fadern hade gjort efterforskningar som visade att de avbildade alfabeten tillhörde utdöda, eller näst intill utdöda språk.

’Det känns bättre om den är uppsatt någonstans där man kan njuta av den’, sade hon när hon överräckte tavlan.

Efter någon timme ringde det på Carls mobil och han ursäktade sig. Eva viskade att det skulle komma förbi ett bud med arvegods från hans farfar.

Det bars upp tunga lådor, fint inslagna tavlor, litografier, prydnadssaker, stora ljusstakar och lampetter. Två giraffer, en liten men tung spindel i brons. En papperskorg från Josef Frank som kantades av färggranna aror. Soffbordet fylldes av prylar och både modern och Helene tvingades hålla i sina assietter.

’Titta vad fin’, hade Eva sagt när hon höll upp papperskorgen. Hon vände den upp och ner och några gruskorn for över golvet när hon med hög röst läste: ’Svenskt Tenn står det. Tänk hur mycket smak och omsorg som har gått in i att utforma en enkel papperskorg’.”