Nu avslöjas ETC-medarbetarens nazistiska bakgrund

Det unga ETC var en bildtidning som tog fotografi på största allvar. 

Foto var vid sidan av musik det enklaste och mest slagkraftiga sättet att berätta historier och nå massorna. 

ETC var heller inte som Andreas Gedin skriver en ”trotskistisk” tidning utan en fri publikation med en provokativ, närmast anarkistisk utgivning. Den ville visa fingret åt dogmatisk och stel vänsterpress som kört fast i moraliserande socialrealism och sockersöta bilder av socialismen. 

ETC var brölig, ung, queer innan queer var ett akademiskt ämne på Stockholms universitet, ibland dum, arg, ofta satirisk och gillade fotografi. Och Christer Strömholm var generös med sina bilder. Redaktionen var fri att använda alla klassiska Christer-bilder som fanns i arkivet.

Med klassiska bilder menar jag de mångtydiga fotografier på människor som tycks stanna upp i livet och undrar vad de har där att göra, små detaljer av konstverk som ramlar sönder, skarpa iakttagelser som etsar sig in i minnet, fotografier som idag finns i fotoböcker och konstsamlingar. 

En skatt.

Författaren och essäisten Carl-Johan Malmberg har beskrivit Christer Strömholms konst med orden: ”En Strömholmbild är till bara för en enda åskådare: den som står framför den för ögonblicket. Hans fotografier är aldrig närgångna fast ofta intima, aldrig vädjande fast ofta känslostarka, aldrig vitsiga fast ibland lekfulla, aldrig chockartade fast då och då otäcka”.

I hans bilder finns ett stort lugn, menar Malmberg. Även när motivet är ett indiskt barn på ett likbål eller en flicka som blivit blind i Hiroshima. 

”En Strömholmbild är – så nära nu ett konstverk kan komma det – en annan varelse som vet att vi är där”.

Det var den bildskatten som ETC fick förtroendet att förfoga över. Det kunde komma en räkning ibland. Men Christer var aldrig knusslig med stålar utan ville främst att hans bilder skulle nå en ny generation ögon.  

Christer hade rakat huvud, en guldring i örat och hängde ihop med en konstnär som hade blått eller grönt hår och hette Angelica. Han hade ett sommarhus i södra Frankrike och ett annat i Höganäs. Han hade också en lägenhet på Ploggatan plus en stuga i Vita bergen.

I telefon talade Christer korthugget och direkt. Ibland kunde meningen sluta: Är det uppfattat? Han talade samma sorts svenska skorrande dialekt som Carl-Johan De Geer eller överstar i svenska pilsnerfilmer. 

Fotografi var inte fin konst på den tiden, vilket skapade en känsla av att han var en underdog och en sanningssägare. Christer var hemlighetsfull och hade låtit gjuta sitt avtryckarfinger i brons och fäst den vid en halskedja. Utvalda vänner gick med Christers finger i en kedja om halsen. Timo hade ett finger. Inte jag. 

Denna vändpunkt ligger skymd i mörker. Troligtvis i en eller flera kärlekshistorier

De fotografier som gjorde störst intryck på ETC-redaktionen var en serie fotografier av transsexuella. Han hade ställt ut dem på NK men fick plocka ner dem eftersom de vackra flickorna på bilderna inte var den sortens flickor som NK var redo för.

”Vännerna på Place Blanche” var namnet på fotoessän som ETC gav ut som bok.

Johan Jenny Ehrenberg gjorde den grafiska formgivningen och jag vet att fotografierna var den stora inspirationen till ETC:s könsbytarnummer.

Om de vågade vara sig själva – varför skulle inte Johan Jenny våga?

Johan Jenny har senare följt upp ”Vännerna på Place Blanche” och intervjuat flera av de medverkande. I intervjun med Nana, beskrivs en nära och intim, relation mellan Christer och vännerna på Place Blanche. 

Och någonstans i Christer Strömholms liv fanns en vändpunkt. Då fotografen och konstnären tar över. Då hatets politiska teorier och praktik dör för evigt. Där ”övermänniskan blir människa”, som Johan Jenny säger.

Denna vändpunkt ligger skymd i mörker. Troligtvis i en eller flera kärlekshistorier. Den har med Place Blanche att göra. Den har med natten, med pissoarer och trånga barer att göra. 

Place Blanche verkar vara en plats där sanningen uppenbarar sig. Där saker avgjordes. Det är någonting mer än ett litet torg på vägen mot Montmartre.

Jag har bara ett eget minne av Christer Strömholm som har med nazism att göra. 

Det är tidigt 1980-tal. Tidningen ETC organiserade en stödkonsert i en gammal biograf på Hornstull (där idag Friskis & Svettis håller hus). Christer hade visat sina fotografier med diaprojektor och hållit föredrag. Efter det spelade Ebba Grön. Publiken hade hoppat upp och ned som gummibollar med knutna nävar. Jag minns att Christer blev skakad av extasen. 

I en av pauserna backstage tittade han mig i ögonen och sa: 

Det är lätt att en knuten näve blir något annat. 

Och så sträckte han upp en knuten näve. 

Sen öppnade han näven som i en nazihälsning.

Och skakade på huvudet.

Såg lite skrämd ut.

Det är för lätt, sa han och tittade ner i marken.

Christer Strömholm var i högsta grad en autofiktionens mästare, fast det var inte han själv som höll i pennan

Christer Strömholm var den sortens konstnär som mytologiserade sig själv. 

Sagorna om hans persona ingick i konstnärskapet. Livet som dikt och glidningen mellan verkligheter är också något som kommit upp i dagens litteraturdebatt om autofiktionen – att skriva om sig själv som en fiktiv gestalt och samtidigt vara en verklig person. 

Christer Strömholm var i högsta grad en autofiktionens mästare, fast det var inte han själv som höll i pennan utan alla andra som skrev hans berättelser. 

Sagorna om Christer var en del av planeten Christer. 

Heroiserande och spännande berättelser om att Christer hade arbetat för den norska motståndsrörelsen eller de allierade och för deras räkning varit med om att genomföra två mord i Stockholm. Mord i det godas tjänst. Skjuta ett par nassar. Men det hittades aldrig några döda. 

Det var en historia som klippt ur en deckare av Jan Guillou. Är det sant? Andreas Gedin finner inga lik trots att han gör en undersökning värdig Leif GW Persson i ”Veckans brott”. 

Där finns också berättelsen om hur Christer Strömholm först åker som frivillig till Finland för att kämpa mot Sovjetunionens invasion under finska vinterkriget (1939–1940). 

Att Strömholm vid Sallafronten blir vän med antifascisten, socialdemokraten och spanienfrivillige Conny Andersson och när Finland tvingas till fred med Sovjet åker Strömholm till Nordnorge och slåss mot nazistiska ockupationstrupper. Christer blir medlem i en väpnad motståndsgrupp med namnet Grupp Conny. Det låter som ett spännande kapitel i en nordisk agentroman. 

Här har Andreas Gedin grävt fram ett material som visar på att svenska nationalister och nazister var mot de tyska nazisternas ockupation av Norge och Danmark. Att Christer Strömholm och hans vänner kan ha gått i allians med Grupp Conny för att med vapen i hand slåss mot tyska nazister fast de fortfarande var svenska nazister eller nationalister. 

Hänger ni med i svängarna?  

Detta var en tid av stor politisk förvirring. Sovjetunionen var i allians med Nazityskland (Molotov-Ribbentrop-pakten). Den svenska kommunistiska tidningen Ny Dag skickade sin reporter till Norge där denne skrev lamt om den tyska ockupationen. ”Man ser ofta tyska soldater och norska arbetare i gathörnen eller på ölstugorna inbegripna i kamratliga meningsutbyten”, citerar Andreas Gedin ur arkiven. 

I vilket fall blev Christer Strömholm, tillsammans med andra ur Grupp Conny, dekorerad som antinazistisk krigshjälte på den norska ambassaden 1948. Men två år tidigare, strax efter befrielsen, hade Christer Strömholm dömts för att ha gömt en nazist som flydde från Norge. Han var inblandad i ett nätverk som slussade naziflyktingar från det befriade Norge till Latinamerika. 

Det är de ”spökskrivare” som skrev ned Christer Strömholms berättelser som Andreas Gedin kritiserar i sin bok och menar att de använt små sanningar för att dölja stora sanningar om hans nazistiska engagemang. 

Det är hjältedikten om Christer som Andreas Gedin sticker hål på i sin bok. Nu har bubblan spruckit. Det är en nödvändig nedmontering av sagan om Strömholm. Men det gör inte hans bilder sämre eller hans konstnärliga gärning mindre. 

Själva gåtan Strömholm återstår.