”Vad är egentligen plural av katarsis?” Christian Krachts försök att övertyga sin mor om att begreppet inte har någon pluralform faller inte i god jord. ”Nej, nej! Omöjligt! Allting finns alltid flera gånger” insisterar hon. Meningsutbytet sammanfattar ett bärande tema i ”Eurotrash”: det förflutna låter sig inte drivas ut så lätt. Historien är en mardröm vi ständigt faller in i igen.
Romanen är en senkommen uppföljare till debuten ”Faserland” (1995) där en namnlös berättare drog genom Tyskland och på beprövat maner blandade alienation med hedonism. Som en tyskspråkig Bret Easton Ellis sades det – och genombrottet var ett faktum.
Men när tråden nu tas upp igen är protagonisten alltså inte längre ett undanglidande ”jag”. Tvärtom heter han just Christian Kracht och har en biografi som till stora delar överensstämmer med författarens egen, även om små förskjutningar snart gör läsaren uppmärksam på att det här är just fiktion. Likt sin upphovsman är den fiktive Kracht uppvuxen i Schweiz mer välbeställda miljöer. Sedan tidiga år tampas han med ett mörkt förflutet. Det handlar om ett sexuellt övergrepp på en internatskola och om den döde fadern, narcissistisk och nyckfull, som gjorde karriär i Springer-koncernen och övergav familjen. Om den åldrande modern som pendlar mellan sluten psykiatri och ett liv som pillermissbrukare, föremål för sonens resignerade försorger. Och framför allt om den öppna hemlighet ingen förmår att riktigt vidröra: att familjens förmögenhet till stora delar kommer från morfaderns tid i nazieliten.
Det är efter ännu ett tröstlöst besök hos modern i Zürich som sonen bestämmer sig för att de ska göra ett försök att slutligen fly ut ur ”cirkeln av övergrepp, ur det stora eldhjulet, ur det kretsande hakkorset”. Alltså blir det en resa liknande den i ”Faserland” – men den här gången är det mor och son som tillsammans kuskar runt i Schweiz. Målet: att förslösa naziarvet fullständigt. Kanske det äntligen kan göra de två fria. Men att hitta en värdig mottagare av familjens ”smutsiga schweizerfranc” visar sig svårt.
Det prydliga lilla landet Schweiz framställs här som lika grundligt komprometterat som familjen Kracht, en poäng som manifesteras på snart sagt alla nivåer i texten. På intrignivå kan det vara ett trevligt hippiekollektiv som visar sig praktisera Ny Germansk Medicin. På en mer subtil nivå genom det dubbeltydiga användandet av ett insmugglat Jung-citat (”För allt som inte når medvetandet återkommer som öde”) tidigt i texten. Visst ringar meningen förtjänstfullt in tematiken med den undanträngda nazismen – men att formuleringen kommer från en schweizisk tänkare som själv har betraktats som nazianstruken är en poäng i sammanhanget. Själva romanens språk är komprometterat. Som sagt: det förflutna låter sig inte drivas ut så lätt.
Det hela blir en ganska säregen läsupplevelse. Som med all verkligt intressant litteratur är det svårt att hitta ett entydigt värdeomdöme som inte känns en smula förklenande. Det är ömsom puttrigt, ömsom nattsvart, alltid genuint eget.
Exakt var de ymniga referenserna slutar vara meningsbärande och snarare blir till manierat lärdomsprål förblir oklart, något som läsaren känner ifrån från tidigare romaner. Osäkerheten ter sig rentav som en central estetisk strategi hos en författare som sedan länge funnit sig till rätta i rollen av deprimerad trickster. (Anna Bengtssons översättning fångar för övrigt fint nyanserna i den lite lätt preciösa prosa som är Krachts signum.)
Tydligen är det svårt att hitta en väg ut ur historiens fångenskap. Men den ömhet som ibland blommar ut mellan mor och son ter sig ny i författarskapet. Bland alla verbala fyrverkerier kommer plötsligt ett enkelt: ”Låt din hand vara kvar i min. Det känns bra”. Kanske också en väg till frihet.
