BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Förut hade jag inte brytt mig så mycket om deras åsikter, men nu insåg jag att de hade haft rätt hela tiden. Efter det snurrade det på fort. Jag läste allt på främlingsfientliga sajter och spred hatet vidare.
Frustrationen blev ett drivmedel för ilskan mot samhället och mot invandrarna – de som fick tonvis med pengar i bidrag och tog alla jobb. För någons fel måste det väl vara att hon hade det så här?
”Det var lätt för mig att tippa över”
Anna-Lena hade ett hakkors tatuerat på stortån, en SS-soldat på vaden och en nazi-örn på handen. Hon rakade huvudet, knöt sina kängor och knäppte hängslena i kjolen. Sjöng nationalistiska texter i Europa och USA tillsammans med sambon ”Erik” som gjort sig ett namn inom musiken i vit makt-rörelsen.
Egentligen hade hon kunnat hamna i vilken åsiktsmaskin som helst, menar hon, bara den var tillräckligt provokativ.
– Det var lätt för mig att tippa över, jag var i den här miljön redan. Det hade lika gärna kunnat handla om mc-gäng, i princip vad som helst. Den här känslan av att hamna utanför men att samtidigt ha en gemenskap som delar ens utanförskap.
Som mamma började hennes övertygelser att krackelera. Hon ville vara en förälder bland andra, men lokalinvånarna var fullt medvetna om vem hon var. Efter det andra barnet blossade konflikterna upp allt oftare i hemmet, Anna-Lena och Erik skiljdes.
Blev bemött med kärlek
Tiden efter separationen blev jobbig. Anna-Lena ifrågasatte sig själv och kände sig ensam. Hon hade fått en inbjudan från öppna förskolan, men så mycket dumt som hon hade gjort – skulle de slänga ut henne? I huvudet var svaren på alla frågor hon skulle få redan formulerade. Men frågorna uteblev. Hon hälsades välkommen, de småpratade, barnen lekte på golvet.
– Jag hade byggt upp världens försvar, så kom det aldrig något. Jag blev otroligt ödmjuk. Och skammen blev ännu tyngre, just för att jag bara blev bemött med kärlek. Jag hade inte förväntat mig det, säger hon och tillägger att det dåliga samvetet fortfarande gör sig påmint.
I dag är svastikan borttagen, örnen ersatt med en blomma
och soldaten har bytt skepnad till en geisha. När jag frågar hur en helt vanlig dag ser ut i hennes nya liv som diakoniassistent för Svenska kyrkan i Bollnäs, berättar hon att morgonen inleds med en rundtur till matbutikerna för att hämta mat som har blivit skadad i hanteringen.
– Vi kör upp maten till vår samlingslokal där vi har vår verksamhet ”Familj till familj”. Där har vi även svenskundervisning för invandrare. Det är mycket samtal, ensamstående mammor som hör av sig. Vi hjälper till med ekonomisk rådgivning, mat och kläder.
Samma människor som en gång var föremål för hennes hat, hjälper hon till nu till en skälig vardag.
– Saken är ju att jag själv har varit där. Och när jag möter de nyanlända, de förstår inte hur jag har varit tidigare, de känner mig som Anna-Lena.
