Kan ni förstå den totala uppgivenhet som infann sig bland ryssar och exilryssar som vill ha demokrati, efter att de drabbades av nyheten om Aleksej Navalnyjs död?

Det var inte för att den sista möjligheten till ett annat politiskt system försvann just då – den har länge varit borta.

Och det fanns inga såna förhoppningar på Navalnyj. Landets främste oppositionspolitiker satt inlåst i ett 19-årigt fängelsestraff och hans antikorruptionsorganisation har varit terrorstämplad i flera år.

Men bara själva närvaron av ett annat ansikte än regimens lojalister i offentligheten, gjorde att tanken åtminstone kunde finnas där.

Ibland.

Nu är själva tanken borta.

Utrotad.

Ansiktet som påminde om den där tanken är borta.

Kanske mördad. Vi kommer aldrig få ett tydligt svar på den frågan, men det spelar ingen som helst roll. Oavsett vilken teknik som användes för att bringa Navalnyj av daga – gift eller bara ett 19-årigt straff i kolonierna – så har hans död framkallats av regimen.

Den lilla glimten av att en annan värld kanske är möjlig dog i fångkoloni IK-3 i fredags, trots de upplivningsförsök som regimen påstod att de utförde.

De intensiva och återkommande debatterna om Navalnyjs möjlighet att på allvar utmana Putin om makten hade redan innan han skickades till lägret blivit allt mer sällsynta.

Hans politiska möjligheter var slut. Men han hittade ständigt nya vägar för att driva opposition och förvandlade sig än mer till aktivist när det var meningslöst att vara politiker.

Via sin Youtubekanal kunde han avslöja korruptionen och lyxlivet i Putins maktbas och även hos själva diktatorn.

För ja, vi kan utan reservationer tala om diktatorn Putin. Det spelar egentligen mindre roll hur man tillskansar sig oinskränkt makt. Om det är via en militärkupp eller genom att metodiskt undergräva alla demokratiska institutioner som kan stå i vägen: media, domstolar och politisk opposition.

Och tanken på att hans regim upphör först med hans egen död är nu oundviklig.

Nyligen pratade BBC:s tappra Moskvakorrespondent Steve Rosenberg med några ryska väljare om vem de ger sitt förtroende i presidentvalet den 15-17 mars.

Svaret blev som så många gånger tidigare: ”Putin”. Men argumentet var mer uppgivet än vanligt.

– Ingen kan föreställa sig framtiden utan Putin, svarade en av de fiskare han pratade med.

Det svaret är en triumf för Putin. Att inympa den tanken i befolkningen har hela tiden varit regimens mål.

I sitt sista offentliga framträdande förhördes Navalnyj i Högsta domstolen om de klagomål han riktat mot sin fångkoloni. Han argumenterade för rätten att få läsa religiös litteratur i fängelset och kallade en av sina vakter för ”en apa med granat”.

Han var trotsig.

Han hade hittat ännu en fråga som tillät honom att vara i opposition. Ännu ett litet sätt att irritera den totalitära makten. Han visste att demokrati byggs av såna ständiga små fajter.

Det är det allra sista vi borde ta med oss från den kämpe som in i döden stod upp mot den auktoritära konservativa nationalism som just nu vinner framgångar i hela världen.