– Jag blev nyfiken på platsen som sådan, för den väckte en konflikt i mig. Allt som fanns där tyckte jag mycket om, men allt var rekonstruerat. Jag fick en slags klaustrofobi av att alla djur bara var statister i ett bygge där man skulle representera naturen. Så jag började fundera lite på vad det här bygget sa om oss, mer än vad det sa om djuren.

– Vi bygger upp världar som man ska gå in i, acceptera och som ska få oss att köpa en illusion av att så här ser yttervärlden ut, utifrån vårt europeiska perspektiv. Vi reflekterar inte över att detta är en del av ett kolonialt arv som finns kvar som vi ska förvalta och utveckla.

De moderna djurparkerna i Europa, förklarar Albin Biblom, är en produkt av Upplysningsidealet och dök upp på slutet av 1700-talet. Till hamnstaden Marseille kom först djurhudar sedan levande djur till hela Europa. Och det blev succé när man plötsligt, mitt i staden, kunde beskåda exotiska giraffer eller tigrar.

I dokumentären Curiosity and Control intervjuar Albin Biblom historiker, arkitekter, museichefer och före detta djurparksdirektörer:

– Det finns många sätt att legitimera djurparker i dag. Det finns de som säger: ”Vi har djurparker för att vi ska föda upp djur och sen återföra dem till naturen”. Men det stämmer ju inte, det är inte riktigt så i verkligheten. Utan det skapas en generation av zoo-djur. Så när vi går in och tittar på en elefant till exempel så är det en zoo-elefant vi ser. Den är inte på riktigt, den är till för oss.

Ett annat vanligt argument man kan höra från djurparkschefer, berättar Albin Biblom, är att djurparker är det enda sättet för stadsbor som inte har råd att resa långt, att återknyta till naturen och förstå att dessa djur finns på riktigt. Och att det inte är samma sak att fysiskt uppleva dem som att titta på en naturfilm.

En del av ditt projekt handlar om en känd amerikansk taxidermist: Carl Akeley. Museer med samlingar av uppstoppade djur är en annan plats du undersöker i dina verk. Varför?

– Det började med att jag besökte Naturhistoriska museet i New York 1993. När man går in i en mörk hall som heter Akeley Hall, för Carl Akeley var den som lät bygga hela hallen som hette ”African Hall of Mammals” ser man dioramafönster som visar utsnitt från olika länder, framförallt från Kenya, Demokratiska Republiken Kongo, Rwanda och Uganda.

Carl Akeleys intention var intressant, för den liknar lite det sätt på vilket man resonerar i djurparksvärlden. Han märkte att människor, i och med industrialiseringen, hade förlorat kontakten med naturen eller behövde återanknyta till naturen. Samtidigt förstod han att det fanns platser i Afrika som höll på att exploateras väldigt mycket. Så han resonerade: ”Jag måste visa för alla vad som fanns därborta.” Så han åkte dit och sköt djur på sina expeditioner, tog de till New York och monterade upp dem där. Han byggde de här dioramorna för att väcka medvetenhet.

Albin Biblom studerade Carl Akeleys dagböcker och upptäckte den inre konflikt som började växa i den kände zoologen.

– Han verkade inte ha några större problem med att skjuta de flesta djur. Men när Carl Akeley sköt bergsgorillorna, som han också förstod var utrotningshotade, då uppstod en inre konflikt i honom. Han skrev att han mådde dåligt. Han kände att de var så lika honom själv och skrev någonting om att ”av oss två så var det jag som var den grymme angriparen”. Jag såg hur han började förändras. Det var det jag var intresserad av, den här motsättningen. Det är det som är spännande med intentioner. Kan man ha en intention och vilja väl och på vägen ändå göra fel?

– Att offra djur för att kunna visa upp för andra att de finns, det resonemanget existerar i djurparksvärlden i dag också. Vi offrar djurens frihet för att vi ska kunna knyta an till dem och förstå att vi inte ska förstöra deras frihet. Men det blir ett otroligt märkligt beteende. Dels förundras vi över något som vi värnar om och sen måste vi fånga in det. Antingen nåla upp det och bevara det. Men vad betyder det här bevarandet? Vill vi äga det? Vi vill ha det i en bur?

Det är dessa gränser som Albin Biblom intresserat sig för i Curiosity and Control.

De här rekonstruktionerna av naturen, tror du att det   också kan handla om ett behov av flykt från det urbana samhället?

– Det görs så otroligt många projektioner på naturen! Och det brukar ju vara så att man projicerar sina egna behov, känslor och rädslor på sådan man inte känner till. Till exempel så projicerade man på bergsgorillor att de är jättefarliga. Det är resultatet av alla författare som åkte iväg till Afrika på 1800-talet och pangade och sköt hejvilt. De kom tillbaka med heroiska berättelser om sig själva, om hur de blivit jagade av en gorilla som var fruktansvärd och så vidare. Det var ju bara myter som de byggde upp själva. Många tidiga dioramor baserades också på projiceringar. Till exempel byggde man upp en chimpansfamilj med mamma, pappa, barn och en vacker djungel i bakgrunden. Men detta stämmer ju inte alls med verkligheten, för chimpanser lever inte på det sättet!

– Det finns också något märkligt med att bygga en mur i en stad runt om ett litet område, som är en rekonstruktion av naturen. Där vi bygger upp naturen såsom vi önskar att den ska vara, som ett litet paradis.

Ett paradis som man önskar att man kan vistas i en stund…

– Precis. Man går in en liten stund. Det är ju det som är så spännande med de nya biosfärerna som man bygger upp i olika djurparker. Man går in i olika klimatzoner och i olika världsdelar, ungefär som om man skulle kunna bygga upp en rekonstruktion av Afrika i en dom på 500 kvadratmeter. Den franske historikern Eric Baratay säger att den gemensamma nämnaren för de moderna djurparkerna är just är att man försöker dölja fångenskapen så mycket som möjligt och få människor att glömma att djuren är fångna och inte fria. Man ser inte elstängslet, man ser inte elsladdar, utan det ska vara 38 grader varmt och du ska njuta av ett landskap med djur i.

Kan du berätta om fotot där man ser en overallklädd man vid ett träd med en fågel?

– Det är före detta chefen för Biologiska museet i Stockholm som dammar av fåglarna där, för det är extremt dammigt där, fruktansvärt dammigt! Så man måste ha masker på sig när man går in och damma av alla djur som står där.

Hans närvaro blir väldigt avslöjande. Utan den så hade man kunnat tro att det är en riktig glänta. Man har verkligen ansträngt sig för att få det att se ut som på riktigt…

– Just det. Det är Bruno Liljefors som har målat de där bakgrunderna. Men muséet byggdes ju också för att man skulle få Stockholmsborna att förstå vad som finns ute i naturen i Sverige.

Fotnot: Utställningen Albin Biblom – Swedish Photography Award 2019 by Sandeng pågår på Dunkers Kulturhus i Helsingborg till och med den 9 februari.Samma konstprojekt kommer att visas på Abecita Konstmuseum i Borås mellan den 22 oktober och den 17 januari 2021.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.