Nattsvart fall genom samhällets sociala skyddsnät

Ett tvillingpar spelat av Silvana Imam och Filip Oros hankar sig fram på samhällets botten, fritt fallande långt nedanför alla sociala skyddnät. De sover där de kan, håller sig utanför radarn och har gått sönder som människor på olika sätt. Hon är en bomb redo att när som helst explodera av uppdämd vrede. Han har vänt sig inåt och inte pratat sedan de lämnade krigets Syrien. De är redo att göra vad som helst för att tjäna tillräckligt med pengar för att ha råd med ett eget boende. 

Vad som helst?

Det blir den springande punkten som får utgöra handlingen. 

Via kontakter får de i uppdrag att frakta ”varor” i en skåpbil. Men varorna visar sig snart vara människor och mörkret blir om möjligt ännu tätare. Det är ren och skär olust att blicka in i ett Stockholm fyllt av av människohandel, empatilöshet och utanförskap där man får leta länge efter någon spricka som släpper in ljus. Regissör Isabella Carbonell vill lyfta fram den här världen för alla som lever säkert utanför den, och ambitionen är god.

Men goda ambitioner skapar inte nödvändigtvis bra film. Lite för mycket i ”Dogborn” är stolpigt och känns i sina stunder väl amatörmässigt. Trots klart godkända insatser av skådespelarna så haltar berättandet och fastnar ofta i förenklade lösningar som att karaktärerna berättar sin bakgrund för varandra, för att den ska framgå för tittarna. Manuset lägger upp bollen för först diskbänksrealistiskt drama och senare hämndthriller – men mynnar inte riktigt ut i någonting. 

Lejonparten av ”Dogborn” utspelar sig under en och samma natt där tvillingarna ”eskorterar” offer i en skåpbil till olika rika rövhattar, och samtidigt motvilligt undersöker sina egna moraliska gränser. Hur långt kan man pusha sig själv på bekostnad av andra?

”A for effort” som man säger på engelska, men bristerna drar ner betyget.