Vad som helst?

Det blir den springande punkten som får utgöra handlingen. 

Via kontakter får de i uppdrag att frakta ”varor” i en skåpbil. Men varorna visar sig snart vara människor och mörkret blir om möjligt ännu tätare. Det är ren och skär olust att blicka in i ett Stockholm fyllt av av människohandel, empatilöshet och utanförskap där man får leta länge efter någon spricka som släpper in ljus. Regissör Isabella Carbonell vill lyfta fram den här världen för alla som lever säkert utanför den, och ambitionen är god.

Men goda ambitioner skapar inte nödvändigtvis bra film. Lite för mycket i ”Dogborn” är stolpigt och känns i sina stunder väl amatörmässigt. Trots klart godkända insatser av skådespelarna så haltar berättandet och fastnar ofta i förenklade lösningar som att karaktärerna berättar sin bakgrund för varandra, för att den ska framgå för tittarna. Manuset lägger upp bollen för först diskbänksrealistiskt drama och senare hämndthriller – men mynnar inte riktigt ut i någonting. 

Lejonparten av ”Dogborn” utspelar sig under en och samma natt där tvillingarna ”eskorterar” offer i en skåpbil till olika rika rövhattar, och samtidigt motvilligt undersöker sina egna moraliska gränser. Hur långt kan man pusha sig själv på bekostnad av andra?

”A for effort” som man säger på engelska, men bristerna drar ner betyget.