Något nytt håller på att hända. Förra sommaren smet medlemmar från brittiska högerpopulistiska partiet UKIP in i prideparaden i London och skanderade en förvrängd variant av organisationen Stonewalls slogan, ”Some people are gay. Get over it!”. De skanderade ”Some gays are UKIP. Get over it!”. English defence league bildade 2013 en hbtq-sektion.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I Sverige anordnade Jan Sjunnesson, som varit redaktör för SD:s tidning Samtiden och krönikör på hatsajten Avpixlat, Pride Järva. Homonationalismen, där högerextremas omfamnande av gayfrågor är en del, har allt mer börjat utkristallisera sig som ett fenomen som påverkar politik både på nationell och global nivå. Men hur hamnade vi här?
Anna-Maria Sörberg vill rulla tillbaka bandet och se till den utveckling hbtq-frågorna har tagit under 00-talet.
– Frågorna har exploderat runt om i Europa och USA, det har sällan talats så mycket om hbtq-rättigheter. Samtidigt finns anledning att titta på vad det egentligen är som uppnåtts konkret och granska vilka som talar om de här frågorna. När makten allt oftare talar om vikten av att stå bakom hbtq-frågor utan någon närmare granskning, finns det anledning att förhålla sig kritiskt, i alla fall om man är journalist, eller om man följt frågorna länge.
Varför vill de så gärna och så ofta krama om de här frågorna?
– Det behöver inte enbart innebära framgång, det kan också tyda på en urvattning och tomhet kring innehåll och särskilt progressivt vad gäller att utmana ojämlikheter. Den inbjudan som hbtq-rörelsen fått via en nyliberal nationell berättelse är en aspekt av frågan. Sen finns den andra aspekten, som hänger samman med en nationalistisk berättelse.
Ja, det här har ju aldrig varit frågor den nationalistiska rörelsen tagit i förr, när började de göra det?
– De omfamningar och märkliga allianser som uppstått är ofta väldigt villkorade och bygger sällan på ett mer djupgående intresse för frågorna. Dessutom är det ofta ett resultat av att frågor kring gränser, ökat säkerhetstänkande och frågor om nationsgränser har blivit allt viktigare under 00-talet, med särskild start efter 11 september. Jasbir Puar myntade begreppet homonationalism 2007 i sin bok Terrorist Assemblages, där hon går igenom hur delar av gaykulturen omfamnas på bekostnad av ”de andra”. Från att ha tillhört de avvikande som många andra, lyfts vissa queera människor fram som produktiva och giftassugna medborgare på bekostnad av nya ”de andra” som ”terroristerna” är hennes tes.
Ok, så hbtq-frågan började sammankopplas med nationen, men när började högerpopulister och högerextremister att ta sig an frågan?
– Jag går via Holland för att undersöka framväxten. Där syns berättelsen, eller formeln där bögarna ställs på ena sidan mot ”utlänningarna”, ofta muslimer, tydligt. Om du minns Pim Fortuyn, den högerpopulistiska politikern, alltid självklar i sin bögidentitet, som mördades. Han blev alltmer besatt av islam och hur han såg Holland som under hot vilket kom att bli hans politiska inriktning allt mer. Geert Wilders är den som i dag främst driver hans politik vidare med ännu större aggressivitet, men det finns många fler i hans fotspår. Pim Fortuyn formulerade allt oftare sin berättelse utifrån ett ”vi” som står på ena sidan, för ljuset och upplysningen, en populistisk retorik där de andra, trots att det kan handla om människor som bott i landet i flera generationer ses som icke tillhörande, inte integrerbara. Pim Fortuyn var fortfarande en snällvariant med dagens mått mätt. Retoriken har hårdnat betydligt på femton år. Front Nationals retorik är ett exempel på detta.
Hur används den retoriken av nationalistiska rörelser?
– Det handlar inte bara om att man manipulerar sig in i gaykulturen, den vita gaykulturen då, utan faktiskt också anser att man verkligen är de sanna försvararna av gaykulturen som man ser som hotad.
Som när UKIP gick i pridetåget?
– Exakt. Det är inte så att de skrattar åt gayrättigheter. Front National har nu rekryterat några bögar i toppositioner, stolta bögar liksom. De har ingen idé om att de på något sätt skulle vara tecken på ett logiskt felslut. De är ofta stolta homosexuella nationalister. Det är en figur jag har intresserat mig för.
Ja, vem är den här figuren?
– Om man tittar på gaykulturen, eller bögar och lesbiska, som det i första hand handlar om här, finns det idag de som gjort en ordentlig klassresa, jag är själv en av de som liksom fått del av rättigheter. Det är förstås bra med erkännandet av rättigheter. Samtidigt verkar en del ha svårt att upptäcka den här resan hos sig själva. Man fortsätter att åberopa en underordnad position som homosexuell, som att man besitter vissa insikter, erfarenheter från historien. Framförallt hindrar det ibland människor från att upptäcka vilka som inte har fått del av erkännandet, vilka som fortsätter pekas ut av systemet.
Det man hoppas och vill i den bästa av världar är ju att olika frihetskamper ska vara ömsesidigt förstärkande och en grund för allianser. Att erfarenheten av diskriminering på något sätt ska vara en garant för att man inte pysslar med sådant själv.
– Det vill man ju, men så är det inte alltid och det är inget nytt att kamper ständigt måste göras om eller förnyas.
Om ett fenomen som ryms inom begreppet homonationalism är högerextremas utnyttjande av frågorna för att spä på islamofobi och piska upp opinion mot invandring, så finns även det omvända. Där nationalism byggs kring att markera mot berättelsen om det toleranta, fria väst.
– All kritik mot Ryssland för hur sexuella minoriteter, avvikelser, ja allt som man slår ner på där har snarare stärkt Ryssland i deras berättelse om att de ska stå för något annat, de ska vara heterosexuella, säger Anna-Maria Sörberg.
– Det finns en tendens att queera människor i Ryssland satts under press på grund av alla aktioner och allt skrikande som gjorts från väst, där, förutom makten i Ryssland, ett helt folk pekas ut som homofober. Det är som ett nytt kallt krig där sexualiteten görs till en ingrediens. Vi måste förstå den kraften i det. De nationella berättelserna framställer det som att i väst bor det bara gayvänliga människor och i öst bara homofober, när det är mycket mer komplext än så.
Man har ju haft kvinnor på den platsen förr, som de som ska försvaras mot ”de andra”, men att sexualitet intar den rollen, är det nytt?
– Ja, det skulle jag säga att det är. Den diskussionen går bara delvis att jämföra. Diskussionen om kvinnor som de som ska räddas har något större chans att problematiseras. För det finns en utvecklad kritik, inte minst från kvinnor med utomeuropeisk bakgrund som är drivande inom postkoloniala forskningsfält och så vidare, som gör att det problematiseras. Men gayfrågorna är mer utlämnade. Det är ännu inte så många som sysslar med de här frågorna på ett övergripande plan, som hur den globaliserade politiken påverkar hbt-frågornas utveckling.
Israels ”pinkwashing”, att landet skulle överbetona hbtq-vänlighet för att promota sig själva som en modern demokrati, och för att undvika internationell kritik mot behandlingen av det palestinska folket, brukar tas upp i texter om homonationalism. Hur ser diskussionen ut där?
– Jag har varit där och intervjuat queera röster om hur de ser på utvecklingen, israeliska och palestinska. Det finns en väldigt stark och kritisk rörelse kring hur Israel har valt att använda gayfrågorna i sin internationella berättelse som progressivt och modernt land.
– Gayindustrin som har växt fram i Tel Aviv, Israels olika gayturism-satsningar, som de pumpar ut via gayrörelsen är del av en genomtänkt strategi för att framställas som mer modernt och ytterst för att mildra kritiken mot ockupationen och illegala bosättningar.
Anna-Maria Sörberg menar att grunden till att hbtq-frågor blivit möjliga att använda på det här sättet går att finna i urvattningen, hur de skalats ned till minsta gemensamma nämnare och blivit ett kvitto på västvärldens tolerans. Konsensuskulturen gör frågan lättare att kidnappa till andra syften, som exempelvis att driva en högerextrem politik.
– När frågorna vattnas ur, när man säger att man står bakom hbtq-rättigheter, men man vet inte riktigt vad det är. Det är inte egentligen något verkligt ruckande av maktordningar, det betyder bara att man är för regnbågsflaggan, men flaggan blir tom. Det är då de här högerextrema nationalisterna, det öppnas upp för dem att gå in och ta de här frågorna. Det finns en växelverkan mellan att frågorna urvattnas och omfamnas och att de börjar utnyttjas av nationalistiska krafter.
– Jag ser inte högerextrema rörelser som aparta rörelser, de är inte nedsänkta från någon annan planet till ”oss” eller till gaykulturen. De kommer ur en mainstreamifiering och märkliga förskjutningar av de här frågorna. Därför måste vi försöka förstå bättre vad det är som skapar de här förutsättningarna. Vi måste göra en ständig granskning av oss själva och det samhälle vi lever i. Berättelsen om hur vridningen har skett här hos oss, det är där man kommer in på berättelsen om hur hbtq-frågorna, eller gayfrågorna, vad man nu vill kalla dem, har passat så otroligt bra in i en nyliberal ekonomisk ordning, som vi bevittnat framfarten av sedan 90-talet.
Varför?
– Det finns hos många i gayrörelsen en stark längtan att bli älskad och kanske hyllad eller i alla fall bekräftad. När den längtan började omfatta skapandet av sig själv som ett marknadsföringssubjekt, som del av en köpstark målgrupp, så som gaykulturen allt oftare började beskrivas under 90-talet, genom födelsen av ”rosa pengar” och allt det där började parallellt en avideologisering av frågorna. De kom att delvis frigöras från en tidigare koppling till andra sociala rörelser och frågor. Frågorna började diskuteras enbart som rättigheter, fristående från en politisk analys om vilket omgivande samhälle man vill att de ska ingå i. Det har skett över tid och på olika sätt i olika länder.
– USA är intressant, där syns detta tydligt, och Sverige är på många sätt likt. Utvecklingen går allt mer mot en berättelse som handlar om att ingen ska få äga de här frågorna, de ska inte tillhöra någon gruppering, särskilt inte vara del av större sociala rättvisekamper. Så fort frågorna politiseras, och det visas hur de ingår i en större berättelse om social utsatthet, där man går i solidaritet med andra utsatta grupper, så blir det motangrepp från liberala tidningar och anklagelser om splittringar.
Har du några exempel?
– Protester mot polisers och militärers närvaro i Pride borde vara något självklart att ha en kritisk diskussion om, jag säger inte att det är enkla frågor, men att kalla det för tecken på splittring eller vänsterextremism att över huvud taget lyfta frågorna visar ju bara att man har noll koll på queerhistorien som alltid varit och är fylld av ifrågasättanden av repressiva inslag. Den här ständiga kampen att enas om minsta gemensamma nämnare, att kräva att alla ska enas, är så irriterande.
Hbtq-frågorna frikopplas alltså från övriga sociala frågor?
– Och isoleras till en fråga om rättigheter som ska ges eller utdelas. När hörde man senast i partiledardebatten på Pride frågor om ekonomisk jämlikhet, bostadspolitik, fattigdom kopplat till de här frågorna? De diskuteras så gott som uteslutande i offentligheten utifrån inringade tydliga områden som helst ska definieras utifrån huruvida det finns en lag eller inte kring frågan.
Men kan det inte handla om pragmatism?
– Jag förstår ju också att många måste arbeta och förhålla sig till frågorna mer pragmatiskt. Men för min del är jag mer intresserad av hur de kan politiseras på nytt eller på fler sätt.
– Feministiska frågor har exempelvis en större bredd i olika schatteringar, olika strider om vilka frågor som ska vara de viktigaste. Och det handlar inte om frågor man ska lösa alltid, utan om frågor som ska och måste vara i ständig diskussion. Vi borde vara lite mindre tacksamma och ”stolta” hela tiden över att makten ”gillar oss”. Det är i konflikterna det finns en sprängkraft.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.