Nathalie slåss för porslinsblomman

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det småpratas och smygs i det lummiga, fuktiga tropiska växthuset i Botaniska. Svenska hoyasällskapet har en av sina medlemsträffar och i dag är alla extra uppspelta över det som för många är första mötet med den blodröda, elva centimeter stora Hoya gigas. Många är också spända på att träffa hoyaprofilen Nathalie som är tillfälligt hemma från Papua Nya Guinea. Folk har rest från norr till söder för att vara med på träffen och kamerorna klickar överallt.

– Det är helt otroligt att blomman har vuxit från en liten stickling till flera meter på bara några år. Och det var sådan tur att vi fick tag i plantan. Moderplantan i Papua Nya Guinea dog sedan, men vi lyckades ta sticklingar från den här och har spridit den till några andra platser, säger Nathalie Simonsson Juhonewe.

Finns flera hundra arter

Porslinsblommor är i Sverige mest kända i form av Hoya carnosa med sina feta blad och starkt doftande vitrosa blomklasar. Många vet inte att det finns flera hundra arter av hoyor med blommor som är allt från några millimeter stora till elva centimeter som Hoya gigas. Nathalie Simonsson Juhonewe fick dock upp ögonen för hoyor via sin mormors blommor redan som barn. Sedan kom hon i kontakt med Svenska hoyasällskapet och började längta efter att resa till regnskogarna på Papua Nya Guinea där det finns ett 70-tal hoyaarter. 

Nathalie är döv sedan födseln men har alltid vågat följa sitt hjärta och som 24-åring besökte hon Papua Nya Guinea under en jorden runt-resa.

– Jag skulle vara där två veckor. Men ön fängslade mig så mycket så att jag stannade två månader, säger hon.

Regnskogarnas artikedom förtrollade Nathalie. Men hon blev förskräckt av att se hur skövlingen av skogen och svedjejordbruket riskerade att utrota alla de hoyaarter som inte kan leva i ungskog. Hon såg också hur svårt döva hade det, och insåg att hon kunde ge tillbaka av det självförtroende hon själv hade fått under tiden i dövskolan i Örebro.

– Där fick vi lära oss att vi kunde bli vad vi ville. Jag kände att de döva jag mötte i djungeln blev inspirerade av mig, säger hon.

2010 flyttade Nathalie därför till Papua Nya Guinea för att jobba med sina två hjärtefrågor. I projektet Paradise forest har hon med sin exman Foreting samlat in hoya-plantor i regnskogen som sedan odlas i två olika genbanker på ön för att bevaras för framtiden. Hon söker också upp döva och deras familjer och berättar om teckenspråk och dövskolor, och har bidragit till arbetet med att göra teckenspråket till officiellt språk i Papua Nya Guinea och med en självlärande teckenspråksbok.

Växer högt upp i träden

Att ge sig ut i djungeln är mycket farligt. Blommorna växer högt i träden så Nathalies team får klättra och använda pinnar för att nå dem. Farliga insekter och malariarisk är vardag och terrängen kan vara livsfarlig och oberäknelig.

– Mest rädda är vi för kausarfågeln – den är väldigt aggressiv. Ser vi den är det bara lägga benen på ryggen, säger hon.

Men i tryggheten i Botaniskas tropiska växthus visar Nathalie upp flera andra plantor som hon har tagit till Uppsala. När ETC träffar henne är det bara några dagar tills hon ska åka tillbaka till Papua Nya Guinea igen, en flera dagar lång flygresa för att nå hemstaden Ukarumpa. Sannolikt kommer Nathalie dock flytta hem till Sverige snart igen. Genbanken med hoyaarter börjar bli färdig och snart även teckenspråksboken. Planen är nu att åka dit och avsluta och flytta genbankerna till Singapore.

– Min kropp börjar bli ganska sliten av livet där, så jag börjar faktiskt längta hem. Vad jag ska göra hemma vet jag inte, men jag tror det blir något med blommor, säger Nathalie och ler.