Kerstin Brunnberg, Eva Swartz och Marie-Louise Ekman. Det är några av de drömkulturministrar som Sveriges kulturelit lyfter fram. Personer som skulle kunna lyfta kulturen från den undanskymda plats den har idag i politiken.
Den gångna mandatperiodens kulturpolitik får inget toppbetyg av de svenska kulturutövarna. Framför allt har kritiken handlat om att kulturen är allt för marknadsanpassad och att det är svårt att leva på sitt kulturskapande.
Konstnärernas riksorganisation, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare fick nog och startade kampanjen Kulturvalet för att lyfta kulturens betydelse i valrörelsen.
– De som bestämmer över kulturpolitiken förstår inte konstnärernas villkor. Det har blivit svårare att ägna sig åt konsten och det gör att det bara blir en viss del av befolkningen, de som har sin försörjning tryggad på ett annat sätt, som kan bli konstnärer, säger Katarina Jönsson Norling, riksordförande i Konstnärernas riksorganisation.
En egen skuggutredning
Redan 2009, när regeringen gjorde sin egen kulturutredning, lyftes den här kritiken fram. Hundratals konstnärer, författare, dramatiker, regissörer, skådepelare, fotografer, poeter och andra kulturutövare gjorde då sin egen skuggutredning som betonade vikten av en fri kultur som inte är i händerna på marknaden. Stina Oscarson, som då arbetade på Orionsteatern, var en av de drivande bakom Skuggutredningen. Hon tycker fortfarande att kulturen får ta allt för liten plats.
– Dessvärre är skillnaderna mellan de olika partierna ytterst små vad gäller dagens kulturpolitik. Endast SD sticker ut med sin tydligt nationalistiska hållning, säger hon.
Hon önskar sig en kulturminister med mod efter valet.
– Jag önskar en kulturminister som inte tror att konst kan förändra världen men som tror att människor kan det och som vet att konst kan förändra människor.
Efter att ha pressats lite på ett namn säger hon Kerstin Brunnberg.
– Men hennes svar såg vi tydligt i SvD helgen: ”För helvete nej” till jobbet som kulturminister. Men kanske Eva Swartz då.
Eva Swartz som har varit programdirektör på TV4, vd på produktionsbolaget Meter film och television, som idag är styrelseordförande för Norstedts förlag och som ledde den kulturutredning som Stina Oscarson då kritiserade.
– Felet på kulturutredningen var som jag ser det inte personerna som satt i den utan de direktiv de fått. De gjorde sitt jobb. Och Eva är en stark person, med stor kunskap, som tittar framåt och är öppen för dialog, säger hon.
”Ingen har frågat”
Suzanne Osten, dramatiker och regissör, är ett av de namn som ibland har nämnts när tänkbara kulturministrar har diskuterats.
– Jag har flera gånger blivit utmålad som det, men än så länge har ingen frågat så det verkar inte bli något med den saken, säger hon.
Själv förelår hon precis som Stina Oscarson i stället Kerstin Brunnberg. För att hon är så kunnig.
– Och så skulle det vara kul med någon som är gammal i dagens ungdomskult, säger Suzanne Osten.
Men hon är skeptisk till hur stor skillnad en enda kulturminister kan göra.
– Om inte resten av regeringen tycker att kulturen är viktig så kan det inte bli så mycket gjort. Därför borde kulturdepartementet slås ihop med utbildningsdepartementet som är så ohyggligt mycket större och som har så mycket större muskler. Då skulle man kunna få en riktigt visionär kulturpolitik med flera spännande samarbetsprojekt, säger hon.
Sin egen roll i kulturpolitiken kommenterar Susanne Osten med ett skratt.
– Jag är gärna med och coachar om någon vill lyssna.
”Jag skulle gå under”
Jonas Gardell är också ett av de namn som har dykt upp i diskussionerna om kulturminister och han säger själv att han faktiskt har fått frågan i en valrörelse för några år sedan.
– Men det skulle vara en mardröm av många skäl, dels för att jag skulle få avgå efter två timmar eftersom jag inte bara har lik i garderoben, utan en hel kyrkogård. Men förutom det så vet jag att jag skulle gå under – enda gången jag skulle vilja ha sådan makt är om jag också från början visste att jag hade en budget, för vad hjälper det om jag har visioner om jag inte kan skaffa fram en budget? säger han.
Han tror att en bra kulturminister dels måste kunna kulturen men också måste kunna banka sig till en budget.
– Jag vet fan inte vem det är som uppfyller de kriterierna. Bengt Göransson kanske, säger han.
Men han tror att det blir Benny Fredriksson som blir kulturminister om det blir ett regeringsskifte. Benny Fredriksson, som under sin tid som chef för Stockholms stadsteater har lyckats höja biljettförsäljningen till nya rekord samtidigt som han har anklagats för att styra teatern med järnhand.
Vem skulle du vilja se som kulturminister?
Elisabeth Olsson Wallin, fotograf:
– Viktoria Kawesa (riksdagskandidat för Fi). Som afrosvensk skulle hon se orättvisorna tydligare, eftersom hon själv är en del av utanförskapet. Och att synliggöra orättvisorna är en av konstens stora uppgifter.
Behrang Miri, musiker och debattör:
– Jag vill ha ett delat ledarskap. En man och en kvinna. Farnaz Arbabi, konstnärlig ledare på Unga Klara. Hon är väldigt bra på att lyfta berättelser som inte alltid lyfts, hon har ett stort socialt engagemang och har jobbat väldigt medvetet med representation för att ge plats åt dem med migrationsbakgrund. Vid sidan av henne vill jag se Baker Karim, filmkonsulent på Svenska filminstitutet. Även han jobbar med representation och lyfter fram minoriteter som inte skulle synas annars.
Susanna Alakoski, författare:
– Poeten Eva Ribich. Hon är lyhörd, alltså motsatsen till journalist. Hon har en känsla för kulturarbetarens vardag, samt nyttan av språk utan vinstsyfte.
Johannes Klenell, förläggare Galago:
– Rossana Dinamarca (V). Hennes engagemang för Graffitifrämjandet är ett av skälen till att jag vill ha henne. Nolltoleransen mot graffiti i Stockholms stad är direkt beklämmande och har tagit proportioner som är närmast censurliknande. Rossana Dinamarca symboliserar ett nytänk inom kulturen som verkligen behövs och skulle framför allt inte ta posten bara för att få loss friplåtar till nästa Springsteenkonsert.
