BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag kommer att tänka på detta när jag läser Didier Eribons ”Tillbaka till Reims”. Det är en blandning mellan essä och reportage där författaren – en uppburen sociologiprofessor – återvänder till den nordfranska by han växte upp i, och reflekterar över sin familjs och den samtida arbetarklassens ställning. Och det är en sorglig bild som målas upp. Eribon porträtterar en inskränkt, misogyn och rasistisk grupp med blicken riktad bakåt snarare än framåt. I Frankrike – liksom i Sverige – har den dessutom blivit högerextremisternas väljarbas. Jag tänker på hur Amelin skulle måla dagens arbetarklass. Knappast i samma ljusa färger i alla fall.
”Tillbaka till Reims” är en märklig bok. På samma gång en självbiografi, en idéhistorisk studie och en analys av Front Nationals väljare. Den skrevs 2008 och blev betydelsefull i diskussionen om den grupp som vissa idag kallar ”the left behind”. På sätt och vis är den också ett försök att förstå hur en arbetarstolthet från forna tider banat väg för högerpopulismen. I boken berättar författaren om hur föräldrarna rätade på ryggen när proletariatet kom på tal, men han skildrar också om hur han fick lämna byn på grund av sin homosexualitet. Ja, säger Eribon, mina föräldrar var homofober, de avskydde araber och förespråkade dödsstraff. Ändå röstade de fram tills alldeles nyligen på kommunisterna.
Numera finns det ganska många böcker som undersöker varför en så stor del av arbetarklassen röstar på en politik som de i praktiken kommer förlora på. Arlie Hochschilds ”Strangers in their own land” heter den bästa, men JD Vances ”Hillybilly Elegy”, Martin Gelins ”Den amerikanska högern” och Anders Nilssons & Örjan Nyströms nyutkomna ”Högerpopulismen och jämlikheten” kan också nämnas. Man kan därför tycka att det är lite märkligt att Verbal förlag har valt att översätta denna tio år gamla essä. Eribons bok är dock något alldeles särskilt. Den är mer personlig, har färre färdiga svar – vilket gör att den står sig bättre – och är dessutom otroligt bra skriven. Här ska översättaren Johan Wollin ha en stor eloge för att han lyckats överföra Eribons på samma gång melankoliska och vitglödgade prosa till svenska.
Särskilt intressant skriver Eribon om sin moder. I det avsnittet berättas en hjärtskärande historia om en arbetarkvinna som under hela sitt liv slitit i en konservfabrik. Parallellt med detta har hon tagit hand om en alkoholiserad man och lagat all mat i hemmet. ”Ojämlikhet” talar vi ofta om idag, men när Eribon betraktar henne på ålderns höst tycker han att ordet framstår som en eufemism. Snarare handlar det om ett ”oförfalskat våld” som riktats mot henne och ett klassamhälle som ristats in i kroppen. Samtidigt är hon stolt över sitt slit och bär sina ärr med värdighet.
Under hela sitt liv har modern röstat på kommunisterna. Ett partipolitiskt val som kommit från djupet av hennes hat mot överheten. På 80- och 90-talet ägde dock en omsvängning rum i Frankrike och vänstern slutade kanalisera hennes klasshat. Istället satte man försvaret för etniska och sexuella minoriteter i centrum, samtidigt som fler och fler av partitopparna utbildades på École normale supérieure, där de drillades i att försvara nyliberala doktriner. Numera, skriver Eribon, stödjer hon Front National. Men hon är inte stolt över det. Om en röst på kommunisterna var ett slags bekräftelse av hennes arbetaridentitet, är rösten på extremhögern ett sätt att i tysthet hämnas för det som tagits ifrån henne. Som läsare kommer jag att tänka på begreppet ”arbetarkonservatism”, som Nyström & Nilsson myntat. Det vill säga att man hatar dem som försöker tränga sig före i kön till socialkontoret (”araberna”, ”bögarna”) lika mycket som den ”elit” som tvingat dit en.
Dock, skriver Eribon, skulle modern när som helst kunna gå tillbaka till kommunisterna. Hon vill egentligen inte ha någon Le Pen som president. Snarare handlar det om en röst lagd i desperation, vilket illustreras av att hon i första omgången tänker rösta på Front National, men inte i den andra.
På så sätt blir ”Tillbaka till Reims” ett inlägg i debatten om huruvida extremhögerns arbetarbas ska förstås som ”rasister” eller ”globaliseringens förlorare”. Inom vänstern idag finns en tendens att svara antingen eller. Den ena falangen påstår att det huvudsakligen handlar om rasism (den ”strukturella” lägger man gärna till för att få det att låta djupsinnigt), samtidigt som man viftar bort de materiella orsakerna. Den andra falangen reducerar det istället till att människor som röstar på Front National ”egentligen inte är rasister”, och bagatelliserar därmed arbetarkonservatismen.
Det Eribons bok visar är att båda resonemangen är feltänkta. Personer som hans mor hyser verkligen homofobiska åsikter och hennes xenofobi är ingen ytlig ”överbyggnad”. Men hon skulle ändå kunnas vinnas tillbaka till vänsterlägret.
Vad man ska göra med denna på samma gång sorgliga och upplyftande insikt i praktiken ger Eribons bok dock inget svar på. Men kanske är det just det som gör att den står sig efter tio år.
