Regi: Tomas Alfredson, Svante Kettner.
2. ”Blade Runner” (1982).
Regi: Ridley Scott.
3. ”Once upon a time in America” (1984).
Regi: Sergio Leone.
4. ”Tootsie” (1982).
Regi: Sydney Pollack.
5. ”Mother!” (2017).
Regi: Darren Aronofsky
6. ”Wolf of Wall Street” (2013).
Regi: Martin Scorsese.
7. ”Elle” (2016).
Regi: Paul Verhoeven.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
För snart två veckor sedan drog skådespelaren Alyssa Milano igång en veritabel flodvåg i sociala medier, när miljontals kvinnor världen över hakade på hennes Weinstein-skandalrelaterade hashtag #metoo – ett begrepp som ursprungligen grundades av aktivisten Tarana Burke – med uppmaningen att dela vidare om man själv varit utsatt för sexuella övergrepp och trakasserier.
Den massiva våg av berättelser om barndomens blottare, tonårens tafsare, arbetsplatsrelaterat obehag och brutala våldtäkter som följt under de senaste veckorna har som bekant upprört en hel omvärld, trots att förekomsten av allt detta inte borde vara osynlig för någon med ögon att se med.
Dessutom har bekännelsevågen orsakat turbulens i både den amerikanska och den svenska mediebranschen, där fler än ett maktstint huvud välförtjänt har rullat utför de röda mattorna.
Lär oss från tidig ålder
Men, hur kommer det sig att mediemän som Martin Timell på fullt allvar kan anse att ett grabbatag om någons bröst eller för den delen underliv kommer från ”en naiv vilja att vilja roa folk”? Är det i själva verket så att en del mäns svajiga bild av vad man tror att kvinnor kan tänkas uppskatta har rötter i populärkulturens ibland minst sagt snedvridna syn på sexuellt samtycke, en bild som de facto pumpas i oss från tidig ålder?
Genom film- och tv-historien löper ett pärlband av tvetydigt framställda övergrepp och trakasserier, där ett nej uppenbarligen inte alltid betyder nej och där kvinnor tycks verka uppskatta saker som normalt skulle rendera en anmälan.
Det räcker med att titta på SVT:s barnprogram ”Bert” från 90-talet, där huvudpersonen försöker ragga på tjejer genom att ta ett fast grepp om deras rumpor efter att ha sett översittaren Klimpen göra samma sak med ett generat fnitter från tjejerna som belöning. Bert får i gengäld en örfil, men att hans skolkompis inte får en rak höger från tjejerna i fråga är en lika stor gåta som att SVT över huvud taget översåg med detta när det begav sig (även om både Bert-böckernas författare och SVT själva nu klädsamt har pudlat gällande karaktären Berts kvinnosyn).
Smetig kvinnosyn
Visst förekommer betydligt värre saker i både tv och film riktade till en äldre publik. Men, det förtar inte det faktum att liknande skildringar riktade till unga i sin mest mottagliga ålder riskerar att sätta spår i hur man uppfattar det motsatta könet och hur man nu ska närma sig det.
Då blir det heller inte så konstigt att se huvudkaraktären Deckard tvinga till sig en efter hand mer medvillig kyss av replikanten Rachael till smörig saxofonmusik i 1982 års kultklassiker ”Blade Runner”, efter att brutalt ha tagit tag och fysiskt hindrat henne från att gå ut genom dörren.
Eller när Dustin Hoffmans beundrare i komedin ”Tootsie” försöker tvinga sig på den utklädde man han själv tror är en kvinna, i en scen vi som publik förväntas tycka är underhållande – allt som ett led i samma populärkulturella kedja av smetig kvinnosyn.
Samtyckesklichéer
Ett av de mer talande exemplen på filmisk ”nej, men ok”-logik finns för övrigt att hämta i 80-talets gangsterepos ”Once upon a time in America”, där en kvinna blir våldtagen under ett bankrån. När hon senare ställs inför rånarna pekar hon inte bara med förtjusning ut sin våldtäktsman utefter hans könsorgan – de blir också ett par.
Och tvärtemot vad man skulle kunna tro lever forna decenniers tvivelaktiga samtyckessyn kvar även i dagens filmvärld. I Darren Aronofskys bioaktuella ”Mother!” trycker den manlige huvudkaraktären upp sin unga hustru mot väggen i ett lika påtvingat hångel som i ”Blade Runner”, med en snart lika villig som kåt fru som resultat, och i ”Wolf of Wall Street” minns Leonardo DiCaprios karaktär en förmodat lustig festnatt där han hållit fast och juckat mot en okänd kvinna samt slickat hennes ansikte till de muntra tonerna av Beach Boys ”Sloop John B”. Stjärneleven i klassen får nog sägas vara ”Basic instinct”-regissören Paul Verhoevens skruvade thriller ”Elle”, där Michèle (Isabelle Huppert) inleder en tvivelaktig relation med samma man som utsatt henne för en vidrigt brutal våldtäkt.
Vem vet vad som rört sig i Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins huvud när han under decennier tvingat sig på kvinnor i olika grad av beroendeställning. Och att skylla på mediepåverkan är givetvis inget annat än ett stort no-no vad gäller alla former av sexuella övergrepp.
Klart är i alla fall att en klunk från filmvärldens bitvis misogyna mix av samtyckesklichéer är en för mycket, och att det behövs helt andra berättelser – och framför allt andra historieberättare – för att på allvar kunna säkerställa en framtid helt ren från #metoo-skildringar.
