Som tonåring på femtitalet följde jag ofta min far som bärhjälp när han handlade veckans matvaror. Att handla på den tiden var en riktig prövning. Det gällde inte bara att hitta den rätta varan utan också det rätta priset.
Jonna Bornemark använder horisonten som symbol för den kunskap som finns bortom den och som undgår oss. Förmodligen var det av samma skäl som Strindberg sa en gång till Albert Engström, om jag inte minns fel, att horisonten är ett helvete. Jag ska hålla mig till enklare liknelser, nämligen en vattenmelon.
Horisonten är skalet. Vi ser det, vi kan ta på det, lukta på det, väga det, mäta det, jämföra det med andra, men den viktiga kunskapen om vattenmelonens smak är dold. Den kommer inte att bli uppenbarad för oss förrän vi har en bit poröst melonkött i munnen.
Beslutet att köpa den eller den melonen kan inte fattas med hjälp av det vi vet om melonerna eller av andras erfarenheter eller av våra egna. Beslutet kan fattas bara på vårt omdöme. Det är det som skiljer den gode köparen från den mindre gode.
Pappa fann alltid en bra melon och jag frågade honom hur det gick till. Jag vet inte, svarade han, jag bara känner det.
Det är detta förfaringssätt som Jonna Bornemark efterlyser och menar att moderna managementteorier har tagit bort det med katastrofala resultat på områden som vården, skola, socialtjänsten med flera. Hon är absolut inte fientlig till andra metoder, men hon menar, och det har hon rätt i, att en del verksamheter inte kan fungera optimalt utan det hon kallar omdöme.
För att stärka resonemanget söker hon hjälp hos andra tänkare, som Nicolaus Cusanus och Aristoteles. Om den förre har jag inga väsentliga insikter, men den andre har skrivit att människan möter kända faror med sitt förnuft och sin erfarenhet, medan okända faror möter hon med sin karaktär.
Ta till exempel bemötandet av pandemin. Inga beslut kunde fattas baserade på kända fakta. Det fanns inte sådana eller mycket få. Men beslut måste fattas. På vad då? Naturligtvis på något slags omdöme som i sin tur är ett uttryck av ens karaktär.
Jonna Bornemark menar att vi har skapat eller håller på att skapa ett samhälle där varken det goda omdömet eller karaktären odlas och anför många exempel, inte minst skolan som bör ”bilda medborgare och odla en kunskapstörst” istället för att ”producera betyg och arbetsföra medborgare”.
Hur lätt är det? Jag har ännu inte träffat någon lärare som inte tycker om sitt yrke, men vad kan de göra för sina elever när de måste göra så mycket för systemet? De flesta gör vad de kan, men tiden räcker inte till. De belastas med alltfler administrativa uppgifter, med alltfler möten och studiedagar.
Bornemark argumenterar övertygande och jag önskar att hon ibland kostade på sig att vara lite mindre akademisk.
Innan man printar ut en manual för lärarna bör man tala med dem. Innan man ritar ett sjukhus ska man tala med dem som skall arbeta där. Det är enkelt och det är billigt, men det görs inte. Istället anlitar man en svindyr konsultfirma som någon närstående har kontakt med och kör. Man anställer en VD som inte kan svenska och hyr en tolk åt honom som kostar mer än två sjuksköterskor.
Vill man ha flera exempel på denna dyrbara brist på omdöme kan man med fördel läsa Bornemarks bok.
Vad ska vi göra då för att finna den rätta melonen? Bornemark har en del förslag och jag hoppas att hon i nästa bok har ännu fler. Tills vidare tar jag inga risker. Jag frågar helt enkelt försäljaren från Syrien om han kan ge mig en bra melon, och hör och häpna, jag får det ofta.
Han är nästan analfabet, men har lärt sig svenska och vet mer om meloner än jag någonsin kommer att veta.
