Maria Sveland sitter på en sushirestaurang nära ABF-huset, där tionde upplagan av Feministiskt forum pågår.
Hon har en kort lunchpaus mellan två panelsamtal. Hon har mörkt hår, intensiv blick och ett par förgyllda K-pistar dinglandes i örsnibbarna.
Vi träffas för att prata om hennes nya roman, Befrielsen. Den handlar om ett gäng kvinnor som väljer att slå tillbaka, efter att de fått nog av mäns våld mot kvinnor.
Boken kretsar kring serievåldtäktsmannen som under flera år på 00-talet härjade i Örebro, Svelands hemstad. Hon hade flyttat, men märkte hur det påverkade vänner och familj som bodde kvar.
– Det var ett slags undantagstillstånd, säger hon.
Det ordnades grupper för att skydda varandra på vägen hem, det instiftades ”tjejtaxi” som var billigare och kvinnor började jogga i grupp. En person lyckades begränsa alla kvinnors rörelsefrihet.
Är du inte rädd att fokus hamnar på kvinnorna i bokens våld istället för männens?
– Jämför man med andra frihetsrörelser så ser man att det ofta kommit till en punkt när de tagit till våld. När de menat att det inte räcker med fredliga demonstrationer, argumentation och andra slags protester. Medborgarrättsrörelsen fick till slut Svarta Pantrarna, ANC fick en beväpnad gren, arbetarrörelsen har flera exempel på våldsamma konfrontationer. Det som är anmärkningsvärt är snarare att feminismen aldrig tagit till våld, trots allt skit kvinnor fått och får utstå.
– Bara diskussionen om feministiskt självförsvar får ju en del att se rött.
I arbetet med boken letade hon filmer och böcker som skildrar kvinnor som slår tillbaka.
– Tarantinos film Kill Bill, Thelma & Louise och Stieg Larssons Lisbeth Salander är några exempel. Det som slog mig är att de alla är skapade av män. Jag tror inte att det är en slump. Det är enklare för en man att komma undan med den här typen av berättelser än för kvinnor.
– Om Stieg Larsson hade hetat Stina Larsson hade det nog ansetts mycket mer kontroversiellt. Som: ”Vad då, tycker du att alla kvinnor ska börja slå tillbaka?”
Hon nämner även Berthold Brecht, som i bland annat Heliga Johanna från Slakthusen och Den goda människan från Sezuan behandlar hur man ska kunna klara av att vara en god människa i en värld som är förtryckande och ond.
Men är Sverige idag så ont?
– Den typen av relativism är problematisk. Även i lilla fina Sverige som är så jämställt och tolerant till det yttre har vi en stor fascistisk rörelse och 17 kvinnor mördas varje år i nära relationer, samtidigt som tiotusentals våldtas och misshandlas.
Sveland tar upp hur FN:s rapportör om kvinnovåld för några år sedan påpekade att det var anmärkningsvärt hur Sverige, som kommit så långt i vår lagstiftning kring kvinnovåldsfrågor, ändå hade så oproportionerligt många våldsoffer.
Hon håller med om att det kan hänga ihop, att många män känner sig ökat maktlösa när kvinnor får mer makt i samhället. Samtidigt poängterar hon att hon inte ser att minskad makt för kvinnor skulle lösa problemet.
– På pappret har vi en jättebra lagstiftning, men det händer ju ingenting. Våldet går upp, inte ner. Det är ju jäkligt alarmerande.
Tackar nej till debatter
Genom åren har Sveland fått en position som en av de mest framträdande feministerna i medierna.
Du har ju alltid sparkat mycket uppåt. Hur förhåller du dig till att nu vara den med makt? Arbetar du aktivt för att lämna plats till andra?
– Ja, det gör jag så tillvida att jag tackar nej till många debatter, samtal och intervjuer eftersom jag märkt att många journalister är väldigt lata och ringer mig först för att jag är den som oftast syns och hörs. När jag tackar nej brukar de fråga om andra namn och då brukar jag tipsa om andra, mindre ”kända” feminister som kan ta debatten minst lika bra som jag.
– Samtidigt är jag en fri författare och frilansjournalist som försörjer mig på att skriva. Jag har inte den maktpositionen som en redaktör eller förläggare som lägger ut uppdrag på skribenter har.
– Feminister ska inte hålla på att tysta varandra. ”Nu har du skrivit så himla många artiklar, Ida, så nu tycker jag att du ska låta någon annan skriva.” Det blir ju absurt. Det finns absolut ett fett problem med till exempel vithet och medelklass inom såväl media som all kultur som vi alla behöver bli medvetna om och jobba med. Då får vi jobba för att fler får plats.
Hur känner du inför de nya identitetspolitiska forumen som dykt upp, som Kultwatch och Rummet?
– Precis som kvinnorörelsen har behövt fria rum där kvinnor får träffas separatistiskt i lugn och ro, utan män, kan det säkert finnas en poäng med att andra grupper träffas i andra slutna rum. Men jag tycker det är tråkigt när det blir hatiskt och aggressivt som det tyvärr har blivit i en del av de debatterna.
– Det blir absurt när vi börjar ge oss på och dissa varandra, istället för att rikta sparkarna mot rätt håll.
– När jag ser inomfeministiska hatfyllda drev som går mot vissa tänker jag: ”Vafan, nu skrattar Moderaterna hela vägen till banken. Kom igen. Nu sitter Sverigedemokraterna och antifeminsterna och mår så jävla bra, när vi slåss mot varandra.”
Hon tillägger att det absolut ska finnas en vital inomkritisk debatt. Men att kritiken mot varandra bör ske på ett respektfullt sätt.
– Vi ska ju inte börja med samma trashing och hårda hat och hot som antifeministerna och rasisterna håller på med mot oss.
Vi närmar oss slutet av intervjun, Maria ska vidare på ett panelsamtal om den nya boken. Jag passar på att fråga om K-pistarna. Hon berättar att det är favoritörhängen, som hon fått av en god vän. Hon gillar att se vilka reaktioner de väcker, särskilt hos män.
– Om det är några som vurmar för vapen så är det ju män, som ofta älskar den typen av filmer, jagar och står för allra mest dödligt våld. Men de blir provocerade att en kvinna har vapen som smycken. Det tycker jag är intressant.
”Fukusera på förövarna”
Jag frågar vad vi rent praktiskt kan göra för att förändra hotet om sexuellt våld. Sveland tror på att prata om maskulinitet och mansrollen.
– Vad är det som gör att män slår och våldtar? Vad är det i mansrollen som gör det?
Hon tycker det är för mycket fokus på de kvinnliga offren, och att de manliga förövarna borde vara i centrum.
– Vad är det för jävla fel i huvudet på en man som får för sig att våldta en kvinna?
Samtidigt idealiserar många kvinnor macho-våldsmän och alfasnubbar. Hur mycket ansvar har kvinnor i vad vi värderar och sexualiserar hos män?
Sveland konstaterar att vi lever i en väldigt sexistisk och misogyn värld, och att även kvinnor påverkas av alla berättelser om hur heterosexuell kärlek ska ”se ut, lukta och smaka”.
– Vi har lärt oss att tända på vissa saker och tycka att vissa manstyper är attraktiva. Vi har också sexismen internaliserad i oss.