Regi: Kornél Mundruczó.
Manus: Kornél Mundruczó.
Medverkande: Zsófia Psotta, Sándor Zsótér, Lili Horváth.
I en liten kustort vid Titicacasjön i Bolivia satt jag en kväll på en pub och skrev tills den stängde. Det fanns få gatlyktor, och på väg hem till mitt kyliga skräckfilmshotell stötte jag på en flock skällande gathundar. Medan gruppen synade mig och övervägde om de skulle kasta sig över mig eller släppa förbi mig, kom den största av dem fram och tittade mig rakt i ögonen. Den muskulösa, ärrade hunden såg allt – min skräck, mitt försök att se lugn ut – och bestämde sig för att skydda mig. Vi promenerade hela vägen till hotellet, sida vid sida.
Djuret genomförde därmed den mest grundläggande etiska handlingen: att se världen genom en annan varelses ögon. Hur duktiga är vi människor på det?
Inte särskilt, om vi ska tro regissören Kornél Mundruczó. I Revolten får vi följa hunden Hagen, en blandras som inte anses ungersk nog och därför beläggs med en särskild skatt. Han kastas ut av Daniel, en ensamstående förälder till unga tonåringen Lili.
På gatan väntar ett riktigt hundliv. Hagen jagas bort från plats till plats, fångas och tvingas delta i organiserade hundslagsmål, flyr och fångas igen av ett hundstall men ratas på grund av ett fult ärr. Till slut tröttnar han på att rulla runt på order, och på att piskas till underkastelse. Han reser sig stolt upp på alla fyra och blir ledare för ett hunduppror.
Viljan att tvinga Revolten att bli en lydig analogi är stark, men dömd att misslyckas. Precis som Budapest självt – som klyvts mellan Buda och Pest av floden Donau, mellan öst och väst av järnridån, mellan Ungern och Österrike av 1800-talets makthungriga monarkier – är filmen full av sociala sår som gäckar oss men som listigt nog aldrig vävs ihop till en entydig förklaring.
När de hungriga gathundarna, som kastar våta blickar in i våra överfulla matbutiker, stormar en klassisk konsert antyds en klass-dimension. Hundraspolitiken för tankarna till landets nya extremhöger.
Och så påminns vi självklart om hur vi behandlar våra medvarelser på jorden. Daniels jobb inom köttindustrin består i att hänga upp industriellt uppfödda djur på krokar och flå dem, så han har inga större problem att kasta ut Hagen ur bilen och köra vidare. Hur mycket Hagen än försöker finna sig tillrätta i människans värld är det svårt. Systemet är riggat emot honom. Begrepp som ”djurisk” och ”vild” visar sig vara helt felaktiga för att beskriva våra bästa vänners aggressivitet. Djur är medlemmar, om än inte medborgare, i ett samhälle som domineras av människan. Hundarnas uppror har därför sociala rötter.
Men filmen handlar också om Lili, en ung tjej som balanserar på den vassa knivseggen mellan barndom och vuxenliv. På dagarna spelar hon i en orkester som ska sätta upp Richard Wagners opera Tannhäuser, och på kvällen får hon följa med de äldre ungdomarna på klubb mot att hon smugglar in droger åt dem. Hon känner sig inte hemma i någon av världarna.
Samtidigt börjar hon förstå att hennes handlingar har konsekvenser. Hon misstänker att revolten beror på henne, på att hon inte tillräckligt kämpade för sin Hagen. Till slut undrar man om hon jagas av levande hundar, eller av kvalen efter hennes eget etiska beslut.
Precis som Tannhäuser själv, som fastnade i dilemmat mellan kärleken till köttet och kärleken till Gud, hoppas hon på förlåtelse.
250 hemlösa hundar har specialtränats för filmen, och har efter inspelningen fått nya hem. Labradorerna Body och Luke förtjänar ett pris för sina insatser som Hagen, filmens fyrbente Barabbas. Filmen vann ett särskilt omnämnande vid Cannes-festivalen, samt den för mig nya bekantskapen Palmhunden.
Och Revolten är verkligen ett mästerligt porträtt av vår empati-störda samtid, utan att någonsin bli predikande.
Mundruczó filmar hundarna med ömhet, även när de slår över och börjar bli våldsamma. Kameran hänger ofta lågt, för att låta oss se världen utifrån hundarnas – och kanske unga människors – perspektiv.
En studie visade nyligen att hundar känner så stor affinitet för människor just för att vi båda kommunicerar mycket med ögonen, mer än exempelvis schimpanser. Som metaforen antyder är hundögon kraftfulla själsliga speglar. De framkallar en kombination av medkänsla och mystik som ger många scener en otrolig tyngd. Vi kan inte riktigt föreställa oss vad som gömmer sig bakom blicken, men alla som har husdjur och sett in i deras svarta ögon vet att de inte är automater, att de är individer precis som vi.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
