Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig är på samma gång en dikt och en dialog. Där talar en ”hon” och en ”han” till varandra om sitt trettio år långa äktenskap. Det är sent på jorden och paret gör allt för att såra varandra. Han har misshandlat henne under årtionden; stukat fingrar på henne, slagit henne med mässingsstaken och puttat henne i trappan. Som läsare går det inte att värja sig mot texten.
Alla som läser den här boken vet att det handlar om Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls (nu upplösta) äktenskap. Så låt oss inte hymla om det. Det är väldigt lätt att känna igen både den feministiska litteraturprofessorn och akademiledamoten och alla som vet det minsta om dem kommer genast att känna igen saker – litterära referenser, de tre barnen, flytten till Berlin etcetera. Detta gör historien ännu mera skakande. Som kritiker kan jag dock inte läsa den som en berättelse om Ebba och Horace. Århundradets kärlekskrig är skriven som fiktion och det måste respekteras. I den här recensionen kommer jag därför att tala om boken som litteratur och inget annat.
Titeln Århundradets kärlekskrig är en referens till Märta Tikkanens klassiska feministiska långdikt Århundradets kärlekssaga. Där skildrade Märta Tikkanen sin tillvaro som hustru till en alkoholiserad konstnär. Det var en rasande bok som gestaltade hur mannens drömmar alltid sattes före kvinnans. Om hur hon tvingades laga all mat, sköta städandet och ta alla vaknätter. Samtidigt som hon förväntades lägga en sval hand på hans panna när han hade skaparångest. Skriva fick hon göra när barnen lagt sig. Århundradets kärlekssaga var en sorgsen berättelse, men det var också en bok besjälad av en dröm. Om att kärlek och jämställdhet inte skulle vara oförenliga i framtiden. Om att någon gång kunna ”stå i bredd” med den man älskar.
Århundradets kärlekskrig kan läsas som ett svar på Märta Tikkanens dröm fyrtio år senare. Även här handlar det om ett konstnärspar. Men drömmen om jämlikhet är sedan länge borta. Här finns bara mörker, svärta och dova hammarslag från äktenskapets grotta. Replikerna flyger som pilar doppade i gift. Snabbt förstår vi att hon är förbittrad över det som sociologen Carin Holmberg beskrivit som det mest klassiska jämställdhetsproblemet i moderna äktenskap. Att kvinnan tar allt känslomässigt ansvar för relationen:
Hon sa:
Att kliva omkring i ruinerna
av ett livslångt förhållande
och misstänka
att där aldrig stod
ett gemensamt bygge.
Ofta talar paret så här, i bilder och metaforer. Mellan avsnitten dyker våldsscenerna upp – glasklara i sin skärpa. Han slänger ner hennes dator för trappan. Han öppnar ett skåp och kastar en tekopp. Som läsare vill man vråla till henne: spring för ditt liv! Det blir ju bara värre och värre.
Ganska snart börjar jag störa mig på språket i Århundradets kärlekskrig. I många fall handlar det om att mannen säger så erbarmligt korkade saker. Som när han utbrister att kvinnans uppgift är att vara solen och värmen i mannens liv, medan mannens uppgift är att ”råda över kvinnan”. Varför låter han som en rösträttsmotståndare från sekelskiftet, skriver jag i marginalen? Vid ett annat tillfälle talar de om sjuttiotalet som kvinnan betraktar som det feministiska uppvaknandets tid. ”Jag hatar sjuttiotalet. Ingen såg mig” utbrister han då. Detta är uppenbart hennes tanke om honom, som författaren lagt som replik i hans mun. Det är slarvigt skrivet. Dålig litteratur rentav.
En annan sak som irriterar mig är de arkaiska inslagen i språket. När mannen talar om sin yrkesmässiga framgång beskriver han det som ”min upphöjelse”. Hon svarar med att ”du riktade bågen för högt”. Herregud, det är väl 60-åringar som talar – inte 110-åringar, tänker jag. Men så inser jag plötsligt att jag gjort en biografisk läsning. Det är inte Horace och Ebba, utan ”han” och ”hon”. Istället testar jag att bortse från alla referenser till sjuttiotalet och datorer och läsa Århundradets kärlekskrig som en berättelse om ett gammalt adligt par som bråkar. Då faller bitarna på plats. I inledningen refererar Ebba Witt-Brattström till August Strindbergs pjäs Dödsdansen och det är snarare mot den än mot Århundradets kärlekssaga boken ska läsas. Århundradets kärlekskrig är precis som Dödsdansen en utdragen skildring av en könskamp; den handlar om två äregiriga människor som försökt kväva varandra i årtionden. Sida upp och sida ned fylls av parets giftiga repliker och i slutet börjar allt om. Det är hemskt och det är underhållande om vart annat. Någon stor litteratur är det knappast.