En bit in i vår intervju stannar Susanna Alakoski plötsligt bara upp. Tonen går från professionellt fokuserad till förundrad. ”Nämen titta”, säger hon. ”En domherre i trädgården. Det ser man nästan aldrig. Vad häftigt.” Det är ett hastigt övergående ögonblick i en just nu stressig tillvaro. Det blir nämligen inte mycket rast eller ro efter en färdig bok. Inkorgen fylls. Mobilen skakar av sms och samtal. Kalendern fulltecknas.

– Mina böcker brukar ha den effekten.

– Jag har något att berätta, och många känner igen sig i det jag skriver.

Det går en lätt identifierad röd tråd genom Susanna Alakoskis författarskap. Det började med debutromanen Svinalängorna, där barnet Leena slutar räkna festdagar och nätter hemma och spänt lyssnar efter ”fittorden och anklagelserna” mellan tunna väggar.  Det fortsatte med överlevaren Anni, som gång på gång återfår och förlorar hoppet om sin knarkande bror i Håpas du trifs bra i fengelset.

I antologin Tala om klass berättar en fiktiv Sylvi att hon ensam tagit sig ur sin ekonomiskt kärva bakgrund. ”Och det gör att mitt släktträd står och skakar i vinden, att mina nära och kära faller som äpplen till marken ett efter ett.”

Men med April i anhörigsverige, uppföljare till Oktober i fattig-sverige, låter Susanna Alakoski inte längre några fiktiva huvudpersoner föra ordet. Det är de egna erfarenheterna som står i centrum, tillsammans med en kör av andra berättelser som hon snappat upp under ett liv som anhörig, i dialog med andra anhöriga – verkliga som litterära. 

– Det jag har saknat är ett utrymme för att prata om den oerhörda sorg som vi känner när drogen -skiljer oss från dem vi älskar trots att vi inget hellre vill än att vara nära. Jag tycker inte att det ges -någon plats offentligt åt den -känslan. Den här boken är på många sätt en sorgesång.

– Men det är också viktigt att sätta fingret på den paradoxala känsla som anhöriga går omkring och bär på av att vara ensamma, när man är en av miljoners miljoner. 

– Jag vill att man ska tänka att om den här erfarenheten finns, så finns jag, och finns jag kan erfarenheten leda till samtal, politik, behandlingsmöjligheter, man kan läka, söka hjälp, förändra…

Men boken höll på att göra Susanna Alakoski fysiskt sjuk, kanske just för att den innebar ett möte med egna svåra upplevelser när den skrevs. Under arbetet drabbades hon av plötsliga smärtor och infektioner som verkade psykiskt betingade. Trots att ämnet är välkänd terräng och trots att egna erfarenheter också präglar de romaner hon tidigare skrivit. 

– Jag skrev det här vid 52 års ålder, och då har jag tvingats se livspriset som missbruket resulterade i för min del. Och det är oerhört smärtsamt, förklarar hon.

Det är en smärta som tränger igenom den nära 400 sidor långa boken, där författaren försöker komma till ro med insikten att missbrukarna inte ville sina anhöriga illa, ”de kunde oss bara inte väl”.  Texten kastar sig mellan vardagliga dagboksanteckningar och anhörigas minnen om den vardagsterror de levt under. ”Det handlar om att vara livrädd för det mesta”, som en av rösterna i boken beskriver det. 

Att skriva böcker som ligger så nära den egna erfarenheten, att hitta material i de egna såren, är inte det en särskilt jobbig metod, undrar jag. Men Susanna Alakoski menar att det är normaltillståndet för författare.

– Alla gör det. Men folk tror att vi som levt i social utsatthet gör det mer än andra. I själva verket ser man det i all litteratur. Författare skriver om sådant som ligger dem särskilt nära om hjärtat och som de har erfarenhet av. Ibland kanske det är Förintelsen, eller krig. 

– Jag skriver om social problematik, inte bara för att jag är uppväxt med det utan också för att jag utbildat mig kring det och är genuint intresserad av frågorna. 

Hur ser du på debatten om missbruk idag, där medberoendet också har fått en plats i samtalet?

– Jag tycker att det är viktigt att hålla tungan rätt i mun när man väljer ord där. Medberoende är ett ord jag problematiserar i min bok. En som är medberoende möjliggör fortsatt missbruk, ofta genom att skyla över det för omgivningen. Det kan vara bra att synliggöra, men det förklarar inte allt för alla anhöriga. Att vara anhörig är inte nödvändigtvis att möjliggöra något.

Klassresan är ett tredje tema som går som en röd tråd genom författarskapet. Att ta sig från missbruk och fattigdom till en annan sorts liv. Om kulturkrockar och oförståelse när olika klassbakgrunder krockar med varandra. För Susanna Alakoski gick vägen framåt genom Komvux, efter att hon hoppat av gymnasiet. Sedan sökte hon till Socialhögskolan – som lite av en slump. Det blev jobb och karriär. Men vad hade hänt om hon inte hade återvänt till skolan? Utan klassresa?

– Ja, det hade kunnat gå riktigt illa, säger Susanna Alakoski begrundande.

– Men kanske inte alls illa heller. Jag kanske hade jobbat kvar i korvkiosken i Ystad, och haft barn med någon där, vem vet? 

Det gick alltså bra. Inget missbruk, utbildning, jobb. Men till ett pris. Eftersom hon tidigt i perioder var den enda som kunde hålla ordning hemma fick hon som hon säger ”avveckla egna behov”, och det tog tid att återfinna dem efter att hon lämnat familjen i Ystad. Och hon fick inte chansen att reagera med trots eller utlevelse som många andra tonåringar och unga vuxna.

– Jag får ta igen det nu. Vi är några kvinnor som är femtio plus och som har bildat föreningen ”Young and pissed”, berättar hon med ett skratt.

Vad gör man då?

– Jag vet inte. Men vi avser förändra världen.

Du växte upp under de här förhållandena på 70-talet. Hur tror du att situationen ser ut för den här gruppen nu, jämfört med då?

– Jag får ofta den frågan, och jag vet ju inte, eftersom jag inte är liten nu. Men jag skriver om det i boken, att när jag växte upp så såg jag sällan någon som var tandlös. Inga barnfamiljer vräktes.

– När jag ville flytta fick jag en hyreslägenhet ganska lätt, och det var också lätt att få jobb. Så är det inte nu och det får mig att tänka tanken att det borde ha blivit betydligt svårare att ta sig ur. 

När det gäller klassresenärer brukar man säga att vissa känslor ofta förenar dem som gjort en klassresa, som att vara osäker på sociala koder eller att inte känna sig hemma i något läger. Finns det något liknande som förenar anhöriga?

– Jag tror att vi liknar varandra i vår tystnad och stumhet. En del också i vår duktighet – vi blir mer noggranna och tar mer ansvar. 

Också klassresan har sitt pris. Den är till mesta delen positiv. Men Susanna Alakoski har också upplevt ett slags utanförskap i det nya sammanhanget, där de flesta inte förstår vad det innebär att komma från arbetarklassen. 

– En sån där konstig upplevelse var när jag under en middag berättade att jag var uppväxt i lägenhet och samtalet bara tystnade. Inga följdfrågor eller någonting. Det var som att min erfarenhet inte var intressant, och då osynliggjordes ju mina erfarenheter och jag blev tyst. 

– Jag vet egentligen inte varför det blev så. De kanske trodde att det skulle bli pinsamt för mig på något sätt om vi pratade om det.  

Hur står ekonomisk utsatthet och missbruk i relation till varandra
tycker du?

– Det finns missbruk i alla samhällsklasser, men det blir ofta mer besvärligt för fattiga personer. Det finns inte möjlighet till avlastning för familjen, eller att resa iväg för att komma ifrån vardagen. Livet blir mer krångligt. Möjligheten att lindra konsekvenserna av missbruket blir nog mindre. Egentligen gör fattigdomen allting sämre oavsett vad det handlar om. Därför brinner jag för socialpolitiken. Där ingår hälso- och sjukvård, omsorg, bostadsfrågor, trygghetssystem. Det behövs ett socialpolitiskt samtal. 

Hur tycker du att det socialpolitiska samtalet ser ut i Sverige nu då?

– Det handlar om allt förutom socialpolitik. Ansvaret läggs på individen och den socialpolitiska diskussionen förs utifrån ett budgetperspektiv, där ekonomin är måttstock. Jag vill hellre att vi tittar på vilken möjlig ekonomisk vinst samhället skulle gå med om vi satsade på en socialpolitik där människors behov styr. Hur ser ett socialt hållbart samhälle ser ut? Vad får det kosta? 

– Och där kan många perspektiv ingå – som till exempel varför vi inte planterar äppelträd och vinbärsbuskar i miljonprogramsområden, eller erbjuder dem som bor där lite jord att odla på.

Idag har vi vid sidan av de fattiga som finns inne i de svenska sociala systemen också en mer synlig fattigdom med tiggare på gatorna. Riskerar det att få oss att relativisera annan fattigdom?

– Tiggarna är ett rop på politik, och den politiken måste föras på Europanivå. Det behövs en lagstiftning där som inte är aggressiv.

– Jag tror att vi är fler och fler som faktiskt försvarar och förespråkar de svenska trygghetssystemen. Jag hoppas verkligen att vi inte går mot att plötsligt inte ha bra vård för våra sjuka och äldre bara för att det inte finns i andra EU-länder.

Fattigdom och materiell nöd ja. 2012 rök Susanna Alakoski ihop med Janne Josefsson när Uppdrag Granskning ifrågasatte flera hjälporganisationer i deras argument om barnfattigdomen i Sverige. ”Det är inte så farligt som det låter”, var huvudbudskapet när Josefsson tröskade igenom miljonprogramsområden på jakt efter barn utan vinterskor utan att hitta några svältande och frysande.

I en debattartikel skrev Susanna Alakoski då att det var konstigt av Uppdrag Granskning att leta efter synlig fattigdom á la Charles Dickens när den fattigdomen ”i just vår tid är så lätt att maskera”. Själv, skrev hon, har hon fått lov att stjäla både kläder och mat, och får fortfarande brev från unga som berättar om en knapphet där det stjäls mackor i skolmatsalen eftersom det kanske inte finns något att äta hemma den dagen. 

– Jag tycker fortfarande att det var ett bottennapp av Uppdrag Granskning att leta efter Oliver Twist i förorten. Men jag står för mina böcker. Janne Josefsson får stå för sina program. 

– Å andra sidan ser jag ett så stort engagemang kring social utsatthet att det verkligen känns hoppingivande. Och kring hållbarhet, mänskliga rättigheter, civil-kurage. Det utförs mängder av sysslor ideellt varje dag och den glöden bär upp samhället tillsammans med ett stort politiskt engagemang.

Men finns det inte en fara i att lita för mycket på frivilligorganisationer som till exempel delar ut julklappar eller förnödenheter, om politiken samtidigt går mot att människor ska ta mer eget ekonomiskt ansvar?

– Klyftan mellan sociala politiska lösningar och välgörenhet är ju inget nytt. Den diskussionen har funnits med sedan 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det som segrade då var den intellektuella tanken att bygga upp strukturer i staten för att möta fattigdomen. Så blev fattighjon pensionärer. 

– Jag har svårt att tro att vi kommer att återgå till ”barmhärtighetsarbetet” som idé. Att vi ska överge våra kunskaper om framväxten och nyttan av det sociala. Jag tror dock att det finns utrymme för både ideellt engagemang och politik, men såklrt ska samhället styras av generella politiska system, inte av godtycklig välgörenhet.

I din bok argumenterar du en del kring Sverigedemokraterna. Du märker att folk från medelklassen gärna vill markera emot Sverigedemokrater genom att exempelvis säga upp bekantskapen, och du tycker att det är fel. Hur resonerar du då?

– Politisk nivå, som riksdagen, är en sak. Men det finns ju SD-väljare i alla klasser och sammanhang. Jag gjorde så att jag valde att gå i närkamp med två i min bekantskapskrets som avsåg att rösta på dem och vi har haft långa och jobbiga samtal om bland annat socialkonservatismens rötter och enögdhet och till slut så valde de något annat. Jag tänker att vi måste prata med våra grannar och släktingar om politik och politisk historia.

– De jag valde att prata med är inga onda människor eller rasister, men de har kanske varit besvikna på politiken och velat röra om i grytan, precis som många tänkte när de -röstade på Ny demokrati på 90-talet, och då är det viktigt att vi orkar ta den tid det tar att föra politiska samtal.

Just samtal blir det mycket av framöver för Susanna Alakoski. Resten av året är uppbokat för att prata om boken och lansera den i bland annat Finland. Dessutom ger hon snart ut en ny barnbok. 

– Men nästa bok blir en roman. Jag är trött på biografier.
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.