BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men det dröjde ända till 1973 innan en LP med i alla fall delvis hennes eget material gavs ut. Det var den kritikerrosade Med ögon känsliga för grönt där hennes mest kända visa med samma namn är en av låtarna. Det hann bli två album till med egna och andras visor innan hon gick bort 1976, bara 43 år gammal. Sedan har det varit ganska tyst. Till för några år sedan när Benjamin Wolffs dokumentärfilm om vispoeten, Med ögon känsliga för grönt, sändes i SVT. 

Nu finns också frilansjournalisten Alexandra Sundqvists biografi om Barbro Hörberg i handeln. Ja, den har också undertiteln Med ögon känsliga för grönt. Biografin följer henne i spåren från barndomen i 30-talets Göteborg till 70-talet i Stockholm. Barbro Hörberg var äldst av fyra syskon. Mamma Signe, som led av psykiska besvär, hade gjort en omvänd klassresa och satte Barbro i den strama flickskolan Kjellbergska – som hon lämnade 1949 för att arbeta som barnflicka i franska Rouen. Vi får också följa med under ungdomens teaterstudier i Stockholm och de ekonomiskt kämpiga åren med maken och konstnären Jan Stenvinkel i Paris på 60-talet.

Därifrån återvänder paret till Stockholm, de adopterar en liten flicka från Korea – alltmedan Barbro turnerar, gör barnprogram och stretar på med låtskrivandet och sin egen frigörelse. Det var en tid när många, framför allt något yngre kvinnor, klev upp på barrikaderna. Det gjorde inte Barbro Hörberg.

– Nej, hon säger på något ställe att ”Könsrollsinlägg, javisst, kanske, men jag tillhör inte de som vill stå på torgen och skrika”. Hon jobbade mycket med folklig underhållning och var noga med att inte polarisera. Hon menade att man ”måste ha lite distans till problemet”, säger Alexandra Sundqvist. 

”Korta lyckor”

I Barbro Hörbergs värld innebar det att få människor att tänka själva snarare än att agitera.

– Låten ”Ett hål i lakanet” är ett exempel. Den beskriver vad ojämlikhet kan vara, att det kan skapa ett avstånd mellan människor som gör att de inte kan kommunicera med varandra. Jag tror att Barbro Hörberg var betydelsefull för kvinnorörelsen, men hon pratade om de här frågorna på sitt eget sätt. Hon ville lyfta fram allt sådant som man inte pratar om, säger Alexandra Sundqvist.

Många av Barbro Hörbergs texter handlar om tvåsamhet och relationer, det är melankoliskt, men också dråpligt och humoristiskt, vardagligt, beskrivande, men aldrig dömande.

– Hon var väldigt bra på att beskriva vardagen och på att beskriva vad osäkerhet kan göra i relationer. Hon hade också en fantastisk förmåga att skildra upphöjda ögonblick. Det finns till exempel en låt som heter ”Korta lyckor”. En annan låt, som hon skrev när hon bodde i en lägenhet längst ner på Rådmansgatan, handlar om de två minuter på dagen som solens strålar når in i rummen, säger Alexandra Sundqvist.

Träffsäkra kvinnoporträtt

I dag finns det många kvinnor som skriver låtar på sina egna villkor, om egna erfarenheter och utan att snegla på vad killarna gör. 

Men Barbro Hörberg var först. Ändå nämns hon bara helt kort i antologierna.

– Det kan bero på att hon debuterade sent på skiva och aldrig fick en lika lång sångkatalog som Cornelis eller Taube, men jag tror också att det spelar in att hon sjöng om kvinnor, och om känslor och relationer utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Att Barbro Hörbergs konstnärskap nu aktualiseras igen kan bero på att det plötsligt hamnat rätt i tiden igen, tror Alexandra Sundqvist.

– Hennes texter är som små noveller. De påminner om exempelvis Frida Hyvönens nya skiva. Det finns ett slags mörk humor i bådas texter, och att man inte är så nostalgisk. Även Annika Norlin och Iiris Viljanen skriver i den andan.

Första gången Alexandra Sundqvist hörde Barbro Hörbergs låtar för tre år sedan var det kärlek vid första lyssningen.

– I flera av sina låtar tecknar hon kvinnoporträtt som är väldigt roliga, aviga och träffsäkert skildrade. Det var kvinnoporträtten jag blev nyfiken på. Jag insåg att det inte fanns någon biografi över henne och tyckte att det borde finnas det. För att hennes musik och särskilt hennes texter är så fantastiska, säger hon.

Svårt skriva om sjukdomen

Biografin bygger till stor del på efterlämnade brev och dagboksanteckningar, men även på intervjuer, inte minst med hennes två bröder, dottern Liza, och nära vännen Lill-Babs, som Barbro Hörberg skrev flera låtar till. Tidningsartiklar och radio- och tv-framträdanden hon syntes i har också fyllt i en del luckor. De sista tio åren syntes Barbro Hörberg ofta i medierna där hon öppenhjärtigt delade med sig av sitt liv och sina erfarenheter.

– Hon har en väldig närhet, och är förtrolig både när hon gestaltar en text och när hon pratar. När hon leder radioprogrammet Det ska vi fira uppmärksammar hon människors ensamhet i stället för deras födelsedagar. Men det är lite som Georg Riedel säger i boken: hon var väldigt förtrolig, men hon kunde också dölja saker genom sitt sätt. Det fanns saker hon inte ville dela med andra, säger Alexandra Sundqvist.

En sådan sak var knölen i bröstet som hon upptäckte 1973.

– Hon gillade att vara den som löste saker för andra, inte att vara den som själv behövde hjälp. Att skriva om hennes sjukdom var det svåraste, man vill göra det på ett respektfullt sätt. Det handlar ju om att beskriva en person som inte har bett om att bli beskriven, säger Alexandra Sundqvist.