– Det har varit ett stort steg in i något som är mycket mer privat och personligt än att sitta i tv och försöka få andra att känna förtroende för mig. Men jag har ju märkt att när de berättar sina historier så får det betydelse. Många som lyssnar tänker att ”det här handlar ju om mig, det här känner jag igen”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Om det har funnits skam med i bilden, vilket är mycket vanligt, så blir den mycket mindre; det blir inte tabu, man vågar prata med andra. Man kan fråga om andra har hört berättelsen och det blir tillåtet att prata om det.
I sommarprogrammet liksom i boken skildrar hon övergreppen som hon utsattes för så här:
”Händer som kom farande som vapen genom luften utan förvarning.
Händer som luggade mig vid tinningarna där huden är som tunnast.
Händer som gav ärr både på kropp och själ.”
Reaktionerna blev massiva:
– Över 200 000 människor hörde av sig på olika sätt, och fortfarande kommer det fram folk till mig och säger att jag berättar deras historia, något de själva aldrig har berättat. Jag tycker ju att det är väldigt bra om jag kan hjälpa till att ta bort stigman och skam.
– Det fanns också de som varnade mig, som sa att om jag berättar detta så kommer tittarna att se mig med andra ögon när jag sitter i tv och intervjuar. Men så har det inte blivit, jag har fått så otroligt mycket positiva reaktioner. Jag berörde något som inte bara var min historia.
Försonande inställning
Nu använder Malou von Sivers sina erfarenheter som utgångspunkt för sin roman ”Mitt hjärtas oro”. Boken handlar om det fiktiva paret Axel och Sara, där Axel bär med sig svarta sidor från sin barndom och misshandlar sina barn.
Trots att det är viktigt för henne att huvudpersonerna i boken är påhittade är det ingen tvekan om mycket i berättelsen är baserad på Malou von Sivers egen uppväxt, som det brukar stå på omslaget till amerikanska böcker: Based on a true story.
I sin bok har Malou von Sivers ändå en försonande inställning till pappan, mannen som misshandlar.
– Jag försöker förstå, försöker begripa varför han handlar som han gör. Detta kan uppfattas som förlåtande, försonande, men i grunden menar jag att alla har ett val, man har ett eget ansvar för varför man gör det man gör.
Hennes syskon har en annan hållning.
– Jag vill egentligen inte tala om deras inställning, men de är hårdare i sina fördömanden. Det kan kanske ha att göra med att jag är äldst och hade en tid med min pappa som var positiv, innan plötsligt mattan drogs undan och allt ändrades.
Malou von Sivers mamma spelar inte en lika stor roll i berättelsen som hennes pappa. Mamma lever fortfarande, bor på ett hem och lever ett liv där hon går från klarhet i vissa stunder till att ibland försvinna in i glömskans värld.
– Mamma har inte lämnat lika mycket tankar och reflektioner hos mig. Jag fokuserade på pappa, inte på mamma, kanske delvis för att jag ärvt pappas föraktfulla blick på henne.
– Med åren har jag blivit mer förstående gentemot henne. Hon var tillåtande och hon försökte finnas där för mig, men hon var ingen stark mamma.
När Malou von Sivers gått ut skolan flyttade hon hemifrån så fort som möjligt.
– Jag ville verkligen bort och starta ett nytt liv, så jag flyttade till Grekland. Jag kapade alla linor. I dag har jag inte kvar några klasskamrater eller barndomsvänner – alla försvann.
Ville förstå mördarna
Försoningen och förståelsen är central för Malou von Sivers i allt hon gör. I boken skildrar hon inte personen Axel, han som bär hennes pappas drag, som en skitstövel, utan försöker att förstå utan att vara dömande.
På 70-talet arbetade Malou von Sivers på Aftonbladets kriminalredaktion.
– Jag intervjuade mördare och brottslingar för att försöka förstå varför det blev så för dem. Så har jag gjort hela tiden, och nu vill jag försöka förstå mamma utan att fördöma henne. Hon visade ingenting för någon om vad som hände. Hon skämdes, hon levde i ett misslyckat äktenskap.
– Jag försöker se henne i ljuset av den tid hon levde i; hon var rädd, hade ingen utbildning, inga pengar. Men man kan säga att hon svek också, absolut, men jag vill förstå varför, vad det var som hände. Men hon hatar honom fortfarande för vad han gjorde mot oss, även om hon säger att hon inte fullt ut visste vad som hände.
Blev refuserad
Boken, som är första delen i en trilogi, är ett projekt som Malou von Sivers arbetat med i tio år. Hon skrev den först som en enda, lång bok, men den blev refuserad av förlagen.
– I stället för att ge upp fick jag skrivhjälp och byggde om den till en trilogi.
I sin i huvudsak positiva recension av ”Mitt hjärtas oro” skriver Dagens Nyheters recensent Kristina Lindquist om ”Malou von Sivers-hatet”, alla angrepp från framför allt personer inom medierna.
– Det är något som drivits av framför allt yngre killar inom medierna, men också vissa kvinnor – vilket är mer förvånande. Jag har sysslat med intervjuer där jag verkligen försökt förstå människor i olika situationer, och detta har inte alla accepterat.
– Inom journalistiken finns det en uppdelning mellan å ena sidan ”kalla fakta”, alltså hårda nyheter, intervjuer med politiker och andra experter, å andra sidan det som de kallar kvinnlig journalistik som handlar mer om känslor och upplevelser. Detta är så förnedrande både mot dem som är intresserade av att lyssna till människorna och dem som medverkar. Det är män som konstruerat detta, och denna påhittade motsättning finns fortfarande och lever kvar även hos yngre killar.
Att Malou von Sivers gått sina egna vägar och engagerat sig i saker utanför journalistiken – som teater, sång och underhållning – har också dragit på sig en ogin kritik. Medverkan i Let’s Dance, kabaréer på stan och teateruppsättningar har lett till hånfulla kommentarer från framför allt män inom medierna.
– Det finns en stark jante – stick inte ut, tro inte att du är något. Jag är sådan att när jag ger mig in i något så gör jag det på allvar och då öppnar jag också för kritiken. Men sådan är jag och det kommer jag att fortsätta med. Jag går min egen väg.