Men icke så i litteraturen. Från Albert Camus strandthriller ”Främlingen”, via Marguerite Duras alkoholindränkta riviera-skildringar till Agnes Lidbecks såriga syskonroman ”Förlåten” är den klarblå himlen snarare en symbol för en ogreppbar ångest.

I dessa romaner bränner solen i nacken och förträngda trauman värker likt en osynlig rodnad. Själv har jag slutat hålla räkningen på alla böcker jag har läst där huvudpersonen sitter på playan med en klirrande drink och plågas i värmen.

I Maja Lundes senaste roman ”Blå” är den molnfria himlen inte bara en abstrakt symbol – utan en hotande realitet. Det är en klimatdystopi där en av historierna utspelar sig i ett torrlagt Frankrike 2041, och i Lundes fiktiva universum har golfströmmen rubbats, polarisarna smält och regnet har inte kommit på flera år.

Som om detta inte vore nog har den geopolitiska ojämlikheten i Europa förstärkts; Skandinavien och Storbritannien har förvandlats till rika ”vattenländer” där det fortfarande förekommer skyfall, medan Sydeuropa blivit ett enda stort u-land. Där, utanför Bordeaux, irrar en far (David) och en dotter (Lou) omkring och letar efter sin familj. Samtidigt försöker de få uppehållstillstånd i någon av regnnationerna.

Det är ett smått genialt grepp av Lunde att ladda den klarblå färgen med en dystopisk tyngd. Själv kommer jag att tänka på hur hon använde en liknande detalj i sin förra klimatdystopi ”Binas historia”. I den var det avsaknaden av surrande vingar från vaxkuporna som ledde till svält och inbördeskrig.

I ”Blå” gör hon samma sak med den molnfria himlen, även om förödelsen är något mindre omfattande. Lunde är med andra ord en författare med känsla för hur små detaljer kan fungera som bärande balkar i större berättelser.

När ”Binas historia” publicerades på norska 2015 blev den en omedelbar succé. Inom ett år hade den översatts till 30 språk och i Tyskland sålde den stort. Över hela världen hade kritiker talat om behovet av en ny typ av författare med kunskaper om det sköra samspelet mellan människa och natur. Och plötsligt var hon här; ekokritiken hade fått en drottning.

Det är i detta sammanhang som ”Blå” har kommit till. Lunde har berättat i intervjuer att hon blev så uppmuntrad av lovorden (säkerligen också av det ekonomiska tillskottet) att hon nu planerar sammanlagt fyra böcker om klimatförändringarna. ”Blå” är den andra delen i sviten.

Som läsare kan jag genast konstatera att den nya romanen knappast testar några nya djärva grepp, för precis som i ”Binas historia” byggs boken upp av parallellhandlingar. Den ena berättelsen utspelar sig som sagt 2041, medan den andra skildrar 2017.

I den senare får vi möta 70-åriga Signe, en luttrad klimataktivist som bestämt sig för att segla över världs-havet i sin båt, för att konfrontera en gammal älskare. En gång i tiden var han också aktivist, men nu jobbar han för ett skurkaktigt företag som hugger ut is till drinkar från fjordar.

Som läsare förstår vi att både storföretagets övergrepp på naturen och Signes båt kommer få en konkret betydelse för Lou och David. Denna förmåga att väva ihop de små och stora narrativen är utmärkande för författaren.

Lunde har en bakgrund som barn- och ungdomsboksförfattare. Hon har tidigare givit ut ett par vardagsrealistiska böcker och att hon kommer från detta håll blir särskilt tydligt i skildringen av relationen mellan David och Lou. Trots att deras historia utspelar sig i ett flyktingläger där krig hotar kan författaren ägna flera sidor åt att beskriva hur far och dotter leker sjörövare eller plockar en sticka ur foten.

Själv tycker jag mycket om dessa stillsamma scener, men när Lunde använder samma teknik i historien om Signe funkar det sämre. Det finns helt enkelt lite för många avsnitt där Signe sitter på durken och väntar på en kastvind. Jag förstår poängen med dem, men det blir ändå lite för repetitivt.

Överlag tycker jag inte att ”Blå” håller samma höga klass som ”Binas historia”. Visserligen är boken skriven med ett sirligt och sinnrikt språk (fint fångat av översättaren Lotta Eklund), men till skillnad från föregångaren är ”Blå” inte en lika raffinerad litterär konstruktion.

I ”Binas historia” påminde de olika parallellhandlingarna om små vaxceller som man som läsare kunde studera i detalj, men det var först i slutet när författaren zoomade ut och man fick se hela kupan som det man inom sf-litteraturen kallar ”sense of wonder” uppstod. I ”Blå” saknas den där sista, större bilden.

Med detta sagt är ”Blå” inte någon dålig bok. Tvärtom är det en roman som skickligt laborerar med parallellhandlingarna, genom att låta den ena historien intensifieras när den andra läggs i träda. Lunde är en så noggrann författare att hon troligen aldrig kommer skriva ens en halvdålig bok.

Själv har jag dessutom på känn att hon håller på att skapa ett eget universum och att de olika tidsplanen (2041 i ”Blå”, 2080 i ”Binas historia”) kommer vävas samman i den sista boken.

Detta får man nämligen en föraning om när David talar om att bina blir färre och färre varje sommar. I väntan på det har jag inget emot att lägga mig under den molnfria himlen med ”Blå” ett slag – och känna hur en ogreppbar ångest går som en svallvåg genom kroppen.