När bögarna tog plats i Stockholm

Perioden och platsen som belyses är Stockholm från sekelskiftet år 1900 genom framväxten av den moderna världen, fram till det svenska avkriminaliserandet av homosexuella handlingar år 1944 via 1920-talets jazzgossar som ”trippar fram på klackar” med ”tuschade ögonlock”, för att tala med Karl Gerhard.

Det är slående att homosexuella män så öppet tilläts uttrycka en potentiellt provocerande femininitet, och lika fascinerande att ”bögande” var ett accepterat sätt för (på grund av sina stiliga uniformer mycket eftertraktade, inte minst flottisterna) militärer i staden att dryga ut kassan.

Det sistnämnda kunde handla om mer eskortliknande tjänster, som att låta sig bjudas på middag och en flört, eller om regelrätt prostitution. Man får nog ha i åtanke den utsatthet som fanns då som nu; arbetarklassen gjorde vad den kunde för att överleva, vilket lär ha avdramatiserat sexhandeln. Överklassens homosexuella män åtnjöt fler privilegier och större frihet. Många anställde till exempel sina älskare som betjänter, vilket gjorde att de kunde resa och röra sig fritt tillsammans.

Men en annan sak som slår även den här heterosexuella recensenten är: var är flatorna? Avsaknaden av kvinnliga homosexuella är ganska flagrant, särskilt i ljuset av långvarig lesbisk kritik mot männen i gayrörelsen om att kvinnorna har lägre status och utesluts i allt från historieskrivning till offentliga sammanhang (lite som i den straighta världen, alltså).

Hade dåtidens kvinnor som älskade kvinnor lättare att komma undan med sin kärlek och förklä den till nära vänskap? Minns att lesbianism länge ansågs så otänkbart i västvärlden att det ibland inte listades bland bötesstraffen. Å andra sidan var det offentliga rummet extremt manligt dominerat. På tjusiga barer och restauranger med i princip 100 procent manliga gäster var det inget märkligt att slå sig i slang med en främling. Vid stadens urinkurer kunde mer akuta behov tillfredsställas (den som låg vid Vasabron kallades ”Sista försöket”). Men var raggade kvinnorna?

Hade Hallwylska inkluderat alla homosexuella i sin utställning hade det blivit full pott, för det här är en värdefull inblick i en dold värld som existerade för inte så länge sedan. Dåtidens hemliga raggningsställen och kodade kulturuttryck, som den homoerotiska tidskriften Monsieur, kan ge ett slags glamouröst skimmer över det förgångna. De utställda pressklippen om museets skapare Wilhelmina von Hallwyls barnbarn Rolf de Maré visar dock hur tacksamma vi kan vara över att leva i en mer upplyst tid.

Rolf de Maré (1888–1964) var en av sin tids stora konstsamlare. Hans omfattande modernistiska samling med verk av storheter som Picasso och Léger skänktes sedermera till Moderna museet i Stockholm, där den återfinns idag. De Maré grundade också Dansmuseet och drev den hyllade Svenska Baletten i Paris, Les Ballets Suédois – men alla insatser för svensk kultur till trots hånades och förnedrades han öppet i den inhemska pressen, enbart på grund av sin homosexualitet.

”Bögar. Mötesplatser i en förbjuden tid” visas på Hallwylska museet i Stockholm t o m den 31 december 2021. Obligatoriskt förköp av biljett, se hallwylskamuseet.se.