En blå himmel och ett perfekt klippt grönt gräs. Svensktoppslåtar på radion och fyra konstellationer människor på husvagnssemester. För vissa kanske det låter mardrömslikt, men för de flesta antagligen inte alls. Ändå är det här John Ajvide Lindqvists nya skräckroman Himmelstrand (Ordfront) utspelar sig. För det är förstås ingen vanlig sommaridyll han målar upp. Himlen är visserligen blå men solen saknas, och gräset är friskt grönt men tycks växa i en jord som har blivit fuktig av blod. Och dessutom verkar gräsmattan vara oändlig. I den miljön har fyra husvagnar och dess ägare placerats ut.

– Jag visste att karaktärerna skulle förflyttas någonstans, och så såg jag det här gröna, kortklippta gräset framför mig och den blåa himlen, och föreställde mig svensktoppsmusiken som ett soundtrack, och då kände jag att berättelsen kickade igång. Det blir mycket ballare att förflytta dem till en sådan plats istället för ett stinkande helveteshål där det spelas dödsmetall, säger John Ajvide Lindqvist.

Han har låtit berättelsen ackompanjeras av musik signerad textförfattaren Peter Himmelstrand. När omvärlden tycks försvunnen spelar bilradion ändå låtar som ”Det börjar verka kärlek banne mig” och ”Håll dig till höger Svensson”.

– För många år sedan hade jag en samlingsbox med fyra cd-skivor med svensktoppsmusik. Jag började verkligen gilla låtarna, och upptäckte att alla de jag tyckte var bäst var skrivna av Peter Himmelstrand. När boken nästan var klar kände jag att hans namn ju dessutom passade som titel.

Ovanligt lång process

Han sitter i en taxi på väg till tv-huset i Stockholm för att spela in Babel. Efter romaner som Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Lilla Stjärna är han en självskriven gäst när det nu är dags för nytt romansläpp. Han ser fram emot att ta en paus från författarbubblan för en stund igen.

– Under perioder då jag inte har gjort något nytt är jag inte särskilt lockad av offentlighet eller att vara med i olika sammanhang, men nu känns det rätt kul, säger han.

Kanske till och med lite skönare än vanligt. Himmelstrand tog ovanligt lång tid att skriva, och var svårare än någon av hans andra romaner.

– Det var ett jäkla pussel av människor och händelser som skulle vävas ihop. När jag hade skrivit hundra sidor insåg jag att det var för många människor. Och tonen var fel. Jag tog bort några personer och började om från början.

Dessutom hade han bestämt sig för att inte använda sig av någon befintligt skräckfigur. Inte låta vampyrer eller zombies stå för hotet, utan istället skapa något nytt. Vad hotet egentligen består av vet varken läsaren eller bokens huvudpersoner, men att det finns där är alldeles uppenbart. John Ajvide Lindqvist ville åt ovissheten. Skildra vad som händer när människor befinner sig i något alldeles nytt, i något som inte borde kunna vara.

– Det är det som rent tankemässigt fascinerar mig mest, hur människan agerar när hon ställs inför det som inte finns, där det inte finns några mallar för hur hon ska agera. Jag vill kolla var människans brytpunkt finns. Det är det som är så bra med skräck, att man kan vrida upp volymreglaget. Människors känslor intensifieras, vilka de är förstärks när situationen blir mer extrem.

Skräck som ett verktyg

Att John Ajvide Lindqvists romaner ofta innehåller ganska brutala scener är därför inte så konstigt. I förra romanen Lilla Stjärna utmynnade allt i en slags massaker på Allsång på Skansen, i Himmelstrand finns till exempel en scen där den timida hustrun hugger av makens arm med en yxa. Scener som inte finns för att John Ajvide Lindqvist gillar blod, utan för att karaktärerna på grund av omständigheterna har drivits dit. De har nått sina brytpunkter.

– Det är inte så att jag i förhand tänker att jag ska skildra människor som onda, utan det handlar mer om att jag plötsligt har skrivit fram dem till en viss punkt, där det som händer då på något sätt är det mest logiska, säger John Ajvide Lindqvist.

Han tycker att skräck som bara är skräck oftast är ointressant. Skräck som ett verktyg för att komma åt människors inre är däremot mer intressant. Men slutsatsen är trots brutalitet inte att vi alla har något ont i oss. Snarare tvärtom.

– Jag är inte ute efter att skildra hur dålig människan är, utan snarare hur mycket kärlek människor är kapabla till.

Utan den kärleken hade skräcken aldrig kunnat bli lika påtaglig. Den som inte har någon att förlora har heller inte särskilt mycket att vara rädd för.

– Det är ett centralt tema i allt jag skriver, förlusten, att allt kan tas ifrån en. Den känslan har vi väl alla i oss. Allt jag älskar kan försvinna. Det är väl det som är den största skräcken.