Exemplen är intressanta. Dels för att de visar hur snabbt ett samhälle kan ställa om sina energisystem och konsumtionsmönster i krissituationer. Och dels för att de uppenbarar vilka enorma samhällsomvandlande krafter som kan släppas lösa när befolkningen och staten drar åt samma håll. Båda är hämtade från Naomi Kleins nya bok ”On Fire. The (Burning) Case for a Green New Deal” (Simon & Schuster, 2019). Den består av ett antal essäer, artiklar och föredrag – för att inte säga brandtal – som argumenterar för en statlig omställningspolitik. Klein är i dag Nordamerikas mest prominenta miljöaktivist (möjligen i konkurrens med Bill McKibben) – känd för att ha skrivit den epokgörande boken ”Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet” och att ha (ny)lanserat begreppet Green New Deal (GND) tillsammans med kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez 2018. ”On Fire” är en klippbok med texter från 2010 till 2019. Den präglas av Kleins fjäderlätta och entusiasmerande stil i kombination med den tunga empiri hon alltid hänvisar till. Och även om en och annan text känns daterad, som den om påven Franciskus som klimatförebild (är det någon som tror på det efter att han misslyckats med att ställa sexförbrytarna i sin egen kyrka inför rätta?) så är det i grunden en underbar bok och ett motgift mot de hopplöshetskänslor som breder ut sig som en följd av IPCC:s (FN:s klimatpanel) alarmerande klimatrapport från 2018.

Inspirationskällan

Först ska sägas att ”a Green New Deal” bara är namnet på det program som en grön vänster talat om i årtionden. Den keynesianske ekonomen Paul Krugman har till exempel förespråkat en krigsmobilisering av ekonomin för att lösa klimatkrisen och i Sverige har det länge talats om ”det gröna folkhemmet”. Enligt Klein kan GND ses som klimatrörelsens  ”ja” medan protester mot pipelines som Keystone XL och oljeraffinaderiet i Lysekil är dess ”nej”. Namnet Green New Deal kommer givetvis från Franklin D. Roosevelts New Deal under 1930-talet, alla statliga omställningsprograms moder, som under ett decennium gjorde att 10 miljoner amerikaner fick anställningar av staten, hela landsbygden elektrifierades, 2,3 miljarder träd planterades och hundratusentals offentliga konstverk uppfördes. Samtidigt lagstiftades det om minimilöner och socialförsäkringar medan storbanker styckades upp. Tanken var att man skulle göra upp med massarbetslösheten och åtstramningspolitiken samtidigt som man gjorde samhället mer energieffektivt. Ingen dum inspirationskälla med andra ord.

En GND för att revolutionera

Emellertid påpekar Klein att den knappast är oproblematisk. För det första misslyckades Roosevelts  New Deal med sitt grunduppdrag: nämligen att mota den stora depressionen i grind. För det andra favoriserade de statliga programmen vita män och de statliga åtgärderna gjorde tämligen lite för svarta lantarbetare och mexikanska immigranter. Dessutom kickstartade New Deal och Marshallplanen (som nämns som en annan inspirationskälla) det tunga oljeberoende som står i centrum för dagens krishärd. Därför, skriver Klein, måste en GND vara något mera än en New Deal med en grön färgklick på, eller en Marshallplan plus solpaneler. Den måste vara radikal – revolutionera snarare än reformera.

Överoptimism

Kleins ”On Fire” är en utmärkt utgångspunkt för hur en sådan revolution skulle kunna se ut. Samtidigt måste det erkännas att hon emellanåt framstår som överoptimistisk gällande förutsättningarna för en sådan revolution, särskilt mot slutet av boken. Vissa kanske kommer att ha tekniska invändningar mot hennes omställningsprogram, men det som slår mig är att hon överskattar folkrörelsernas styrka. En viktig anledning till att Roosevelts New Deal blev så framgångsrik var att presidenten allierade sig med arbetarrörelsen och fackföreningarna. Det gjorde att han kunde peka ut storföretagen som sina fiender, eftersom hans reformer backades upp av en glödande aktivism. Jag tror inte att man med tillräcklig enfas kan understryka detta: vikten av att peka ut en fiende. Det vågar ingen politiker som inte har en formidabel folkrörelse bakom sig.

Visst finns det lovande vänsterrörelser även idag, till exempel runt Bernie Sanders, som talar om att åtala oljebolagen för ”brott mot mänskligheten”. Men jämför man med för bara fem år sedan ser det betydligt mörkare ut: då fanns Syriza, Podemos, vänsteralliansen i Portugal och Momentum i Storbritannien som politiska ledstjärnor. I dag har vissa av dessa rörelser säckat ihop, andra försvagats, samtidigt som Donald Trump och Jair Bolsonaro gör vad de kan för att befrämja fracking och skövla regnskogen. I många europeiska städer finns visserligen Extinction Rebellion, men i ärlighetens namn: vad gör de mer än att vara alarmistiska och utföra djupt impopulära blockader? Förutsättningarna för en stark grön vänster har helt enkelt försämrats. Med detta sagt finns det ingen tid att deppa – världen står som bekant i lågor. Som den italienska marxisten Antonio Gramsci skrev på sin dödsbädd är det arbetarrörelsens uppgift att att öva sig i ”intellektets pessimism och viljans optimism” i ödesdigra tider. Detta formulerade han på 1930-talet i ett Europa på randen till ett nytt världskrig – ändå framstår det som kusligt relevant för 2019. •

Fotnot: ”On Fire” kommer att ges ut på svenska av Ordfront förlag under 2020.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.