Ester Martin Bergsmarks nya film kretsar kring relationen mellan Sebastian/Ellie och Andreas, och hur de kastas och kastar – sig själva och varandra – mellan hopp och förtvivlan i en värld som är för liten och för stel för dem. 

Filmen, som är är en tolkning av Eli Levéns roman Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats, hinner beröra väldigt många aspekter av genus, relationer och sexualitet, vilket är glädjande. Normbrytande är nämligen inte en antites till normen, en stabil enhet som går att definiera och kategorisera. Det rymmer allt från piss och skit till klinisk estetik, från de mest primitiva känslor till de mest utstuderade resonemang; kropp och känsla i en vansinnig hybrid vars blotta existens är en välbehövlig svulst på den självgoda samhällskroppen. 

Känslan som Nånting måste gå sönder förmedlar är febrigt medryckande, en stundtals närmas euforisk dans på tunn is som när som helst skulle kunna brista och låta det kalla, svarta vattnet omfamna mig. Jag sitter som på nålar under vissa scener, vilket till stor del är skådespelarnas förtjänst. Kemin mellan Saga Becker och Iggy Malmborg är stundtals överjordisk. Ibland dyker det upp skådespelare som jag är bekant med i verkliga livet, men filmen behåller ändå sitt drömska grepp om mig.

Bergsmarks karaktäristiska bildspråk känns igen från hens förra film Pojktanten; Precis som i den är Stockholm en förtryckande stad där rädslan och övergreppen är närmast inbyggda i dess arkitektur, och den ruttnande heteronormen utgör ett hot mot alla som inte kapitulerar inför den.

Dialogen är mänsklig, varm och desperat; så som folk som inte kan hantera känslorna inför en annan person faktiskt uttrycker sig. Det är vackert.

En av Bergsmarks styrkor som berättare är att hen har förmåga att skildra människor som komplexa varelser istället för som arketyper. Ingen är perfekt eller hundraprocentigt ond eller god, men det görs inte konsekvent i den här filmen, vilket skaver lite. Och det största problemet är att Bergsmark i sin iver att arbeta symboliskt ibland blir för övertydlig. Det stör mig – på fel sätt. För störande är annars precis vad en film av det här laget ska vara. Eller, snarare, förstörande. Som titeln antyder måste något ibland gå sönder för att det ska vara möjligt att gå vidare. Och när eftertexterna börjar rulla – efter den bästa slutreplik jag hört i en svensk film – infinner sig en känsla av att någonting känns lite annorlunda, lite bättre.