Hur fick jungle, rare grooves och acid jazz fäste i Sverige? Och när började vi anordna klubbar och fester i övergivna fabrikslokaler? I den nya boken ”Tillbaka till underjorden – 80/90-talens klubbrevolution i Sverige” berättar Anna Gavanas och Anna Öström om personerna bakom klubbrörelsen.
Fredrik Thorén
Dansmusik i form av soul, reggae, house, acid jazz och funk letade sig under 1980-talet in i den svenska begynnande klubbkulturen och fick fäste. Pionjärer tog med sig skivor och dansmoves, läste brittiska musiktidningar och fick nya idéer om hur man anordnar fester. Alternativa musikstilar – som inte alltid funkade på de etablerade, större uteställena i rocklandet Sverige – fick husera i lagerlokaler eller på kulturföreningar, i en squashhall, ett solarium, eller en övergiven bilfabrik i Nacka. Anna Öström och Anna Gavanas har båda dj:at och anordnat klubbar sedan 1990-talet men också skrivit böcker och forskningsartiklar om dansmusik. I sin nya bok har de utgått från klubbpersonernas egna berättelser.
– Det var jättesvårt att ta reda på vilka de är, de flesta är rätt okända. Det är många som osynliggörs när man till exempel bara skriver om dj:s. De som inte lyckats, eller inte velat, bli kända är minst lika viktiga. Det är ett kollektivt arbete att hitta lokal, dekorera den, boka bussar till festerna, stå i kassan, eller att se till att det finns någon kulturförening i botten, säger Anna Gavanas.
Bild:
Press
Dans på byggnadsställning
År 1983 ville en grupp av musiker, designstudenter, performance-artister och konstnärer skapa en nyårsfest. En av dem, Rico, var inne på urban exploration och hade utforskat Vretens tunnelbanestation – nuvarande Solna Strand i Stockholm – som var under uppbyggnad. Festen, kallad ”A Celebration”, var antagligen inspirerad av warehousefester i Storbritannien. Resultatet var lyckat, folk dansade på byggnadsställningar och lotsades till rätt plats i grottan med hjälp av guider.
– De spelade en kombination av punk, synt och klassisk musik. De hade fyllt en plaskdamm med en bål spetsad med läkarsprit. Sen hade de samplat Big Ben-tolvslaget på kassett, säger Anna Öström och fortsätter.
– Då var ju konceptet med sådana här fester okänt, både för media, polisen och publiken.
En viktig del i det tidiga klubblivet var den kvinnliga vänskapen. Ett exempel är Maria Lindén, som fick nog av grabbigheten på mods-scenen under slutet av 1980-talet och grundade Gloria Ladies Association med målet att låta kvinnor ta plats som dj:s, fanzine-makare och klubb-arrangerare.
– De är fortfarande kompisar, men några av dem har gått bort, säger Anna Gavanas och bläddrar fram en bild på Gloria Ladies Association från när det begav sig.
Inte bara Stockholm
Den svenska klubbhistorien har sett ut på olika sätt i olika delar av landet.
– Det är lätt att föreställa sig att allt är från Stockholm, som hade Swemix (dj-kollektiv med Denniz Pop i spetsen) men det finns folk som har legat i framkant i olika delar av landet under olika perioder. Till Malmö sipprade inspiration in från Köpenhamn, och att både Malmö och Göteborg är industristäder var något som bidrog till helt andra förutsättningar för den här kulturen. Exempelvis låg Göteborg i framkant när det gällde funk, säger Anna Öström.
– Arrangörerna utgick från tidigare scener och matade in i något nytt, fortsätter Anna Gavanas. Alla åkte ju naturligtvis till London, men exempelvis gayklubben LOVE i Göteborg på 1990-talet tog inspiration från andra klubbar i Paris. På LOVE brukade Leila K och Stonefunkers hänga, har arrangörerna berättat. En kille hade med sig kassetter en kväll då han ville få en spelning, vilket senare visade sig vara Ulf Ekberg från Ace of Base.
