Kanske är det bara så att kaka söker maka. När Ebba Busch i februari förklarade att det nog kunde kännas lite jobbigt att samarbeta med Sverigedemokraterna eftersom Kristdemokraterna bildats ”som en motrörelse till nazismen”, följde en smula uppståndelse. Medan KD-kansliet glatt piffade upp hemsidan och strök att partiet egentligen bildats av ”andra skäl”, kritiserades Busch för att mörka dessa skäl, som handlade om en kulturkonservativ rekyl mot 1960-talets liberalisering.
Partiets föregångare KDS – Kristen Demokratisk Samling – bildades ju först 1964 till försvar för kristen kultur och moralisk upprustning, utan en stavelse om antinazism. Partibildandet bars fram av Levi Pethrus pingströrelse med två miljoner namn mot att ersätta obligatorisk kristendomsundervisning i skolan med religionskunskap samt krav på strängare filmcensur – och förbud mot ”491”, Vilgot Sjömans skandalomsusade film med en ung Lena Nyman i huvudrollen.
Motstånd mot sexuell frigörelse, aborträtt, sekularisering och kulturell frihet är kanske inte de skäl KD-propagandan helst vill lyfta fram i våra dagar, då många av 1960-talets frigörelseprocesser ingår som självklarheter i samhällskulturen – och lagstiftningen.
Men egentligen var upptakten värre. Bakom initiativet till partibildningen låg inte bara Pingströrelsen utan kampanjorganisationen KSA, Kristet Samhällsansvar, som bildats på 1950-talet för att hjälpa fram kristna kulturkonservativa valkandidater i olika partier, från Högern till Socialdemokraterna – och utanför.
I det brokiga startfältet för det kommande partiet återfanns även ett helt galleri av högerextremister med naziförflutet. Bland dem var läkaren Åke Berglund, grundare av Samfundet Manhem, rasbiolog och antisemit som under kriget varit medlem i nazistorganisationerna Svensk Opposition och Lindholmarnas SSS liksom Riksföreningen Sverige-Tyskland. Här var gymnastikdirektören Folke Dahlström från SSS och det fascistiska SNF – Sveriges Nationella Förbund. Pastorn Eric Grönlund, tredjenamnet på KDS-listan i Stockholm kom från högerextrema Ungsvenska klubben, en samlingsplats under efterkrigstiden för forna fascister och högerextremister dit även juristen Ulf Hamacher hörde. Hamacher organiserade efter KDS-tiden support för Pinochets militärjunta i Chile på 1970-talet och upprätthöll livet på SNF som avdelning av World Anti-Communist league långt in i 1980-talet.
Mest omtalad av de mer eller mindre omvända fascisterna från KDS tillkomst var rådmannen Harald Ljungström från SNF som efter avbön placerades som första namn på riksdagslistan för Stockholm 1964. Tidningen Expressens avslöjande av Ljungströms bakgrund sägs ha bidragit till partiets fiasko i sitt första riksdagsval.
I KD:s egen historiesyn har de bruna lössen i korsfanans veck beskrivits som infiltration från bland andra den katolska så kallade S:t Michaelsorden vilken några av de senare utrensade tillhört. Det gällde exempelvis det nybildade partiets pressekreterare Lennart Aae som senare gjorde karriär i tyska nynazistiska NPD.
Men att så många högerextremister och tidigare organiserade fascister kunde simma i samma KDS-vatten hängde ihop med just motrörelsen, men inte mot nazismen utan mot 1960-talets progressiva kulturella och sociala frigörelser som gjorde upp med mycket av Europas fascistiska förflutna.
Nyligen presenterades första delen av Sverigedemokraternas vitbok över sitt nazistiska ursprung. Kanske är det dags att Kristdemokraterna gör detsamma – om nu kaka alls skiljer sig från maka. •
