I The Guardian skrev Timothy Garton Ash att ”New Orleans har förfallit till ett Hobbesianskt allas krig mot alla” och Los Angeles Times rapporterade om hur krypskyttar sköt på flyende folkmassor. Rapporter om våldtäkter (inklusive våldtäkt av spädbarn inne på Superdomearenan) och om gäng av beväpnade kriminella som våldtog, rånade eller dödade turister spreds från ”säkra” källor som polischefen och borgmästaren.
Visst var det kaos, men kriminaliteten låg ungefär på samma nivå som den brukade göra
Inte konstigt att människor blev rädda. Inte konstigt att politikerna kallade in Nationalgardet för att rensa upp i det förmodade krigstillståndet. Det fanns bara ett problem. Allt var falska rykten eller rena lögner. Visst var det kaos, men kriminaliteten låg ungefär på samma nivå som den brukade göra. Precis som i alla kriser saknas information och i brist på information uppstår och sprids rykten och desinformation som löpeldar.
Begreppet ”elitpanik” förklarar mycket av myndigheternas respons på vad som hände i Katrinas kölvatten. Begreppet myntades av de amerikanska risk- och krisforskarna Caron Chess och Lee Clarke och innebär i korthet att när makthavare (polis, myndigheter och den ekonomiska eliten) inte upplever att de har kontroll, antar de att situationen är utom kontroll. Eliten i samhället föreställer sig att allmänheten inte bara är utsatta för fara utan också en källa till fara vid och efter katastrofer. Och framförallt att de inte kan vara en del av lösningen.
Enligt Chess och Clarke finns det tre former av elitpanik.
När eliten oroar sig för panik (alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra). När eliten orsakar panik (när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten). En panikslagen elit (när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer).
I en samtid som på många sätt präglas av kriser kan vi också se hur elitpaniken breder ut sig. Att ha snabba. hårda svar som ska försöka lösa komplexa problem som faktiskt inte har en enkel lösning.
Det skjuts på gatorna – kalla in militären (som själva verkar tycka att det är en dålig idé) och bura in människor utan bevis.
Hamas begår övergrepp i Israel – dra in det humanitära stödet till det Palestinska civilsamhället.
Klimataktivister påtalar klimatkrisen – klassa dem som säkerhetshot.
Den enda krisen som makthavare inte verkar få panik över är de faktiska klimat- och miljökriserna. I det fallet går det bra att strunta i Klimatpolitiska rådets varningar om att Sverige inte kommer att klara klimatmålen.
I serieromanen V för Vendetta av Alan Moore (som blev film 2005) beskrivs ett krisande England. En serie attentat leder till att det fascistiska partiet Norsefire tar makten. Serieromanen beskriver hur partiet effektivt utnyttjar människors rädsla och oro för att ta makten. När vi är rädda och oroliga, som det finns all anledning att vara i dagens samhälle, är det lätt att vända sig till de enkla och snabba lösningarna.
Varje gång eliten får panik finns det risk att demokratin blir ett hinder
Något som måste undanröjas för att kunna fatta ett snabbt beslut för att visa att man är handlingskraftig. Ofta helt utan stöd i forskning om vad det leder till. Det är känslans politik, den instinktiva handlingen utan eftertanke eller stöd i vad som faktiskt ger effekt.
Att föreslå militär på gatorna kommer inte leda till färre gängkriminella. Men det låter inte lika handlingskraftigt att satsa på skola, socialtjänst, fritidsaktiviteter för unga i fattiga områden och stöd till människor med psykisk ohälsa. Med få undantag är dagens politik inriktad på att hantera symptom istället för grundproblem, eller ens alla människors möjlighet att leva drägliga liv. Vill vi ha kvar något att kämpa för, så måste vi börja nu. För varje gång eliten får panik finns det risk att demokratin blir ett hinder.
Vad som hände i New Orleans efter Katrina var att människor började organisera sig. De områden som redan hade ett starkt civilsamhälle kunde hjälpa sig själva. Kyrkor i bostadsområden sökte upp och hjälpte de mest utsatta, arrangerade insamlingar för människor som blivit hemlösa och satte upp soppkök. De fanns där när staten dragit sig undan och fokuserade på polisiär kontroll istället för humanitär hjälp. För i allmänhet drabbas vi inte av panik vid kriser, vi blir rädda och oroliga men vi hjälper varandra på ett sätt vi inte gör när allt är som vanligt. Det trösterikt. För tänk om det inte är ett tunt lager av civilisationens fernissa som gör att vi beter oss bra? Tänk om det är civilisationens fernissa som leder till att vi ständigt konkurrerar och tar oss fram genom att trampa på andra. Begäret efter att klättra i den sociala och ekonomiska hierarkin delas av entreprenörer och gängkriminella. I krisen fokuserar vi på något annat.
Får vi utrymme att göra det utan att hindras av elitens panik har vi möjlighet att lösa problem tillsammans istället för att skapa ett samhälle allt mer präglat av kontroll.
