Hon har alltid velat skriva, men hennes föräldrar tyckte inte att det var ett bra yrke och i stället utbildade hon sig till jurist.
– Men det var inte mitt val, säger hon.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Inte heller hennes man eller hennes religion var något hon hade valt själv. Sitt skrivande höll hon hemligt eftersom det hon skrev inte skulle kunna publiceras i Iran.

Nu skriver hon på sin andra bok, den första i en serie i sex delar, där hon skriver om hur en regim kontrollerar sitt folk genom religion och vidskepelse. 

Handlar det om ett verkligt land eller är det fiktion?
– Det kan vara vilket land som helst där regimen kontrollerar människor genom religionen. Jag har märkt att även bildade människor styrs av vidskepelse. Religionen gör dem rädda för att tänka, men de behöver inte vara rädda för förändring, det är ingen synd. Om saker inte förändrades så skulle vi fortfarande leva på stenåldern.

Själv är hon inte rädd för förändring, hon har ändrat mycket i sitt liv.
– När jag var 26 läste jag böcker av kristna författare och det ändrade min livsåskådning. Ditt öde ligger i dina händer och du ska inte känna skuld, säger Nadia Tariqi.

Det tog ytterligare några år innan hon lämnade islam och sedan även sin man. Äktenskapet varade tolv år och hon beskriver det som att hon var en levande död under den tiden. Men frånskilda kvinnor ses inte med blida ögon i Iran, efter separationen lämnade hon nästan aldrig huset, fördömandet från samhället var alltför hårt. I stället började hon att skriva på sin första bok, den självbiografiska Smiles från Tears där hon berättar brottstycken ur sitt liv i korta texter. Boken har hon tillägnat sin son som har bidragit med många av episoderna. Hon svajar till ett ögonblick när jag frågar om honom. I dag är han tio år, men Nadia Tariqi får inte träffa honom för sin exman. Dedikationen i boken lyder ”till min son Amir Reza, som är en del av min identitet, och inget radergummi kan separera honom från mig”.

Varför är din bok viktig?
– För att det är jag, min verklighet.

Så satt hon där på flyget från Teheran till Göteborg.
– Innan dess hade jag inte varit ifrån min familj och jag hade aldrig varit utomlands. Under tiden som jag satt i flygplanet, fyra–fem timmar, åt jag ingenting och sov ingenting. Jag tittade på monitorn ovanför min plats och tänkte ”vad håller jag på med?” Men jag hade planerat det här under lång tid.

När hon hade landat i Sverige kom hon till en annan värld. Det var januari för ett år sedan och det var kallt och snöade. Landet var nytt, människorna okända – liksom språket.
– I passkontrollen hittade jag inte mitt pass och jag ville bara gråta, berättar Nadia Tariqi.

Men det land som först visade sig från sin allra råkallaste sida vände sedan ett annat ansikte emot henne. Genom Facebook fick Nadia Tariqi kontakt med en svensk familj.
– De bjöd mig till sitt hem i Jönköping och de hjälpte mig att komma till Linnéuniversitetet i Växjö.

Och bara fyra månader efter att hon hade kommit till Sverige gav hon ut Smiles from Tears på ett brittiskt förlag. Nu letar hon efter ett svenskt förlag som vill översätta och ge ut hennes böcker – för här i Sverige vill hon nå svenskarna på deras eget språk.
– En del säger att svenskar är kalla, men jag tycker om det här folket. De är inte kalla, de är blyga.

De blyga, eller de som inte vill umgås, stör hon inte. Hon respekterar dem och tycker att det är bra.
– Om människor kommer till dig och låtsas vara din vän, men ljuger och luras, då är det oärligt. Men jag tycker om Sverige, här är det inte så, det tycker jag är ärligt.

Rättigheter för kvinnor

Och det finns mer hon tycker om med det nya landet. Rätten att uttrycka sig är en av dem, rättigheter för kvinnor är en annan. Hon har inte ångrat att hon kom hit och hon har inte upptäckt att något av det hon hörde om Sverige var osant. Här finns möjligheter både för henne och andra.
– Från Sverige kan jag hjälpa andra kvinnor. I Iran kunde jag inte ens hjälpa mig själv, säger hon.

Korttidsresidenset varar i sex månader och under den tiden kommer Nadia Tariqi att vara produktiv.
– Förhoppningsvis blir min bok klar att publicera. En bok om året!

Vilka förhoppningar har du?
– För framtiden? Jag drömmer om att få nobelpriset i litteratur, säger hon och ler.