Jag är och förblir en strukturmänniska. Jag har svårt att släppa loss, tappa kontrollen. Det är därför jag aldrig dansar. Förutom kurdisk folkdans, men då finns en person som håller i en ifrån höger och en annan ifrån vänster så att det enda man behöver fokusera på är att inte sabba rytmen.
Det är därför detta brev till er kommer att bli uppstrukturerat. Som er mamma.
En lista.
Listor är bland det bästa jag vet. Ja, så rolig är jag. Men det visste ni ju redan.
Se på den som en "att tänka på-lista" för livet. Något att luta er mot både när ni känner er vilsna och kanske lite för självsäkra. Kanske också en förklaring till hur er mamma är och beter sig i vissa situationer. Ibland fullt förståeligt och ibland fullständigt katastrofalt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men jag är ju bara människa.
Detta kommer ni inte lära er förrän ni eventuellt blir mammor själva.
Det är inte förrän då som ni förhoppningsvis kommer överens med känslan av att vara både världsbäst och avgrundshemsk på en och samma gång.
Ju tidigare desto bättre för er.
Sinnesro är en bristvara i moderskapet.
Jag kan förstå att jag kanske framstår som en känslomässig berg- och dalbana när ni läser detta. Jag önskar att jag kunde vara mer jämn. Mer peppande. Mer "lev livet, njut och var glad". Sådär som man verkar vara i livsstilstidningar.
Men så är inte livet. Och så är inte jag. Och inte heller moderskapet. Det är istället en salig blandning av toppar och dalar, själv förakt och självgodhet, principfasthet och hyckleri, tillsammansskap och ensamhet.
Och låt det för Guds skull få vara så. För det innebär ju bara att vi lever.
1. Ärlighet varar inte alls längst
Jag ljuger.
Jag har fram tills idag ljugit för er och kommer antagligen att fortsätta göra det under resten av mitt liv. Det är för att jag bär på hemligheter som jag inte vill dela med er. Jag vill inte belasta er med deras tyngd, vill inte se hur ni tar ansvar för dom.
Min kropp bär på ärr som ni förhoppningsvis aldrig kommer att få känna av, sår ni aldrig kommer att behöva rengöra medan dom är färska.
Ibland kanske ni kommer märka av dessa ärr. Kanske fråga om dom. Respektera då att jag aldrig kommer kunna berätta om ärren utan att berätta om hur jag fick såren. Och jag kommer aldrig att kunna berätta om såren utan att ni kanske ser på mig med en blick som kommer släpa mig över helvetets glödande marker i en evighet.
Vissa sår ska en människa helt enkelt bära på i ensamhet. För även sår kan gå i arv.
Detta är inte martyrskap. Jag vet att ni kommer att ha egna tragedier och sorger att bära på. Det har alla människor. Ni behöver helt enkelt spara er styrka.
2. Gör det till en konst att ta plats
Jag har inte en liten rumpa.
Här kommer ett litet tips. När ni en dag blir lite äldre och sitter i kollektivtrafiken kommer ni garanterat att stöta på en man som sitter i ungefär samma position som en kvinna gör just när krystvärkarna kommer igång. Nästan som att hans knän tidigare har haft ett riktigt stort bråk och verkligen inte klarar av att kolla på varandra just nu.
Denna man beter sig som att han betalat mer än vad ni har för sitt busskort så han räknar automatiskt med att ha rätt till en och en halv plats. Ni får nöja er med att balansera på den andra halvan med halva rumpan i vädret.
Ibland kommer ni orka säga till honom att det faktiskt inte är någon som är intresserad av att se att han är så vig. Det finns faktiskt inga agenter som scoutar nya cirkustalanger på tunnelbanan fast man ibland kan tro det.
Eller så fäller ni någon annan kommentar, ni är kvicka så ni löser det säkert.
Men sedan så finns det dagar då ni inte orkar. Att vara konfrontativ kräver rätt mycket energi ibland. Det finns dagar då ni bara vill drunkna i hög musik, undvika mänsklig kontakt och framförallt inte känna att ni behöver lära vuxna män hur man sitter bland folk.
Då kan ni köra en "tillbakatryckning".
Helt enkelt att ni bresar med benen ni med. Och på ett effektivt sätt trycker tillbaka mannens ben. Och se!
För varje station som ni passerar kommer han vrida på sig.
Flytta in sitt ben någon centimeter. Och sedan en till.
Och en till.
Tills ni inte längre behöver lajva cirkusartist som går på lina fast med röven. För till skillnad från mannen så vet ni att det inte finns cirkusagenter i kollektivtrafiken.
Och sedan sitter ni.
Med hela er kropp och själ. För det är ni och era rumpor värda.
3. Lär er att älska era kroppar, för det kommer inte automatiskt
Era kroppar är slagfält där det utkämpas strider värre än i avsnittet Battle of the bastards i serien Game of Thrones. Det avsnittet anses som den vackraste och mest brutala TV-skildringen av ett slag fram tills idag.
Ni kommer att vinna strider men jag kan inte garantera er att så alltid kommer att vara fallet.
Att tänka på det kan ibland ge mig panikkänslor likt ingenting annat. Att jag trots vetskapen måste släppa er ut i världen.
Måste låta er hoppa över helvetesgapet om och om igen.
Varje dag är en ny ansats, ett nytt hopp, en ny landning.
Min plan är att jag åtminstone rustar er för det som komma skall. Uppmuntra er att säga nej när ni faktiskt inte vill. Att inte känna att ni behöver vara någon till lags. Att inte tänka på att vara en "duktig flicka" som inte gör något väsen av sig eller är för arg, för konfrontativ.
Att kräva att varje finger som landar på era kroppar har ett landningstillstånd och om inte ska det flyga vidare.
Skrik hellre för högt än för lågt. Slå hellre för hårt än för svagt. Tjafsa hellre för ofta än för sällan.
Ni måste lära er tidigt att era kroppar äger ni själva. Jag kommer inte ha många krav på er i livet. Mer önskemål. Men detta är ett krav som jag vägrar att släppa på.
Ni kan gå emot mig politiskt, bli militanta köttätare, byta era namn, bråka med mig dagligen tills jag ligger på min dödsbädd. Jag kan ta det hundra gånger om bara jag vet att jag uppfostrat er att älska er själva och älska era kroppar.
För en kropp är så mycket mer än bara ihopsatt vävnad för att underlätta fysiskt arbete. Den kan vara miljarder molekyler av sorg och förtvivlan. Den kan vara den värsta tänkbara smärtan. Men den kan också vara det som håller ihop er och får er att fortsätta ta sats för att flyga över helvetesgapet.
Lär er att älska era kroppar, oavsett former och förutsättningar. Lär er att värdera era kroppar mer än allt guld som finns på denna jord.
Lär er att försvara era kroppar med all kraft som en människa kan ha men lär er också att bjuda in när ni känner er redo.
Er mamma har själv fått lära sig den läxan. Men då hade det redan gått elva år. Och elva år är lång tid för ett barn vars kropp inte är hennes egen.
När jag ser på er känner jag mig ändå lite trygg. Jag brukar säga att om ni ger framtida partners hälften av den skit ni ger mig ibland, då kan jag känna mig mer än lugn. Ni kan öva på mig allt vad ni bara orkar.
